När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)
Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.
I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.
Så jag tog foldern om ”journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.
– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.
SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.
Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.
Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).
Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:
”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”
Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.
58 kommentarer