Hoppa till innehåll

Etikett: SYO

Vad SYO-konsulenten sa

När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)

Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.

I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.

Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.

Så jag tog foldern om “journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.

– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.

SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag  som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.

Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.

Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).

Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:

”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”

Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.

Share
58 kommentarer

När jag pryade

På min tid hette det ”pryo” – praktisk yrkeslivsorientering. (Himla skillnad när det plötsligt skulle handla om arbete istället för yrke, right?)

1) I sjuan följde jag med pappa till Tekniska Högskolan i Luleå. Han blandade lila vätska med ofärgad vätska så det sa pffffrt och kom rök, sedan sorterade han pärmar och pratade med en arg tant som skrev skrivmaskin.

2) I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Toppen där på huset plockades ner och placerades mitt på Storgatan, som samtidigt blev gågata.

Nästa dag fick jag följa med Rolf Fredriksson när Nordnytt filmade en skandalbondgård med en mördarbonde som lät sina oskyldiga djur ligga i drivor och dö. Kalvar sköts framför mina ögon av gråtande veterinärer och jag hade nästan inte vett att vara upprörd.

3) Då var det mindre dramatiskt när jag i gymnasiet pryade på Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman satte upp Kung Lear med Jarl Kulle i titelrollen och en mycket ung Lena Olin som den ärliga dottern Cordelia. Jag smög i kulisserna och pratade med en bullrig Sigge Fürst som då var Bamsefar i Klas Klättermus. Några månader senare tog låg han döende på den sjukhusavdelning där jag jobbade som vårdbiträde.

Nu ska Trettonåringen här hemma praoa [pra:o:a] och jag sjunger oooaaa hela natten, oooaaa hela dan tills hon på tonåringars vis blir galen. På helt eget initiativ har ungen valt en reklamfirma i Lund som praoplats! Nästan fem timmars tågresa bort! Jag är chockad, förstummad och stolt. Men hur ska det lilla pyret klara sig?

Nä, nu måste jag göra en karta över Lund. Då ska vi se.

– Klostergatan är smal och där kör bussarna som vansinniga, satsa på Lilla Fiskaregatan som, kom ihåg det, är mycket större än Stora Fiskaregatan. Lundagård är trevligt att gå i, men inte när det regnar. Lundagård kan man förresten både läsa och fika i också. Lite förvirrande, men det är bra. AF är AF, inte arbetsförmedlingen. Och Domkyrkan måste du försöka putta omkull, det gör alla. Knake och Widebergare skall bliva din lunchmelodi. Akta dig för konstiga män i färgglada overaller så ska allt gå bra ska du se.

Share
38 kommentarer