Jo, hrrrrm.
Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.
Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:
Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:
Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:
Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!
Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.
Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.
Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!
Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)
Och NU började krånglet.
- Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
- Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
- Vi hade ingen telefon med oss.
- Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.
Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.
Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:
– KÖÖÖÖÖÖÖR!
Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!
44 kommentarer
