Frågan om de och dem har dykt upp i mängder de senaste dagarna — som en dedemepidemi. Men jag blir inte deppad: det är bara kul att få svara!
Att vi nu har blivit osäkra (även jag tvekar ibland) beror på att vi läser felaktigt skrivna meningar varje dag och att vi aldrig någonsin uttalar de och dem som något annat än ”dom”.
Ytterligare ett problem är att Språkrådet — som jag ju vanligtvis dyrkar — har bestämt sig för att säga att det är ok att göra ”fel”. (Inom citattecken för att JAG anser att det är fel.) De godkänner ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” samt ”hälsa till de som är där”.
Det gör inte jag.
Jag råder alltid alla som tvekar att börja med att byta ut de/dem i en krånglig mening mot ”jag” eller ”mig”. (Eller så gör man som jag gjorde nyss och skriver ”alla” för att slippa tänka efter!) Om ”jag” passar bra, ska det vara ”de”. Om ”mig” passar bättre, ska det stå ”dem”. Så här är det:
• jag, han, hon är samma slags ord som de
• mig, honom, henne är samma slags ord som dem
Så långt är jag och Språkrådet helt överens. Men nu kommer de och säger så här tokigt:
”Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.”
Neeeeej, säger jag.
Och det säger jag för att läsarna störs. Inte alla, men många. På samma sätt som de störs av ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” — som ju inte längre är ”fel” enligt Språkrådet. Egentligen skulle vi alla kunna övergå till att skriva ”dom” i 100 % av meningarna, men det är likadant där: läsarna irriteras. Särskilt vanligt med de/dem-tvekan är det i som-meningar som ”han brukar leka med dem som finns där”. Men efter preposition (åt, till, för, med) har man objektsform. Enligt mig.
Men om 20 år vet man inte, kanske ändrar jag mig?
24 kommentarer