Hoppa till innehåll

Dag: 18 oktober 2011

På väg till Kalmar

En annan är så himla bra på att komma iväg i svinottan. Jag är nere på 13 minuter nu — alltså från den sekund som jag slår upp ögonen tills jag sitter på cykeln och trampar. (05:01–05:14.) Missöden får man väl räkna med då, va?

  • Jag tog fel matsäck – visserligen var det också mackor och visserligen är barnen inte så nogräknade, men den som hade gjort salamimackor får idag nöja sig med mina skinkdito.
  • Termosen läcker.
  • Mina tänder är oborstade.
  • Den djefla mannens kontokort får sig idag en oväntad resa till Kalmar.

Det hela handlar förstås om planering. Alla kläder är framlagda, hålfotsinläggen är stoppade i rätt skor, cykellamporna är kontrollerade och cykelnyckeln är framtagen. Att en modern ståltermos kan läcka anade jag inte, de oborstade tänderna ska rensas med hjälp av tuggummi, matsäcken var god och min djefla man får helt enkelt låta bli att shoppa idag.

Via kommentatorsbåset har jag förstått att jag borde stanna längre i Kalmar än vad som är fallet – men jag lovar att inspektera Långviksbadet med vedeldad bastu, Byteatern och Packhusets buffé en annan gång.

____
Såja, nu har jag bytt i Norrköping – och stått i stationshuset som jag nog har klagat på förut (äcklig laxpaj och ombyggnadhysteri på Pressbyrån som ligger för långt bort, har jag för mig att det handlade om då). Med mina starka basketben orkar jag absolut stå och vänta i en halvtimme – men alla andra stackars veklingar är det ju synd om. Ganska många slog sig ner på det kalla stengolvet, men det säger mamma alltid att man inte ska för då får man ju blåskatarr.

Kanske skulle vi i dessa ockupationstider ockupera Jernhusens kontor och påtala att vi tågresenärer vill sitta och ha mysigt?

Ja, de var tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra folk att sitta i fönstren.
Ja, de var i Norrköping tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra olydigt folk att sitta i fönstren.
Och hör sedan! Voff!
Basta! Och hör sedan! Voff!

För att återvända till termosen som så mystiskt läcker trots ointagligt stål, är det förmodligen så att det vilar en förbannelse över mig och mina termosar.

I tvåan i gymnasiet åkte klassen på fågelskådning med tältövernattning. Min termos med varm choklad gick sönder i tusen bitar och dränkte min extremt syntetiska sovsäck, som aldrig blev sig riktigt lik. (Forna tiders termosar hade glasinsida och var väldigt sköra, förstår ni ungdomar. Därför hade jag så smart lindat in termosen i sovsäcken. Lite som dadlar i bacon.) Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan Perre och Erik S., som tyvärr inte alls tog tillfället i akt på något sätt utan låg med ryggen ogästvänligt vänd mot mig.

När jag nu tänker efter, kändes det ungefär som på stationen i Norrköping.

Share
79 kommentarer