Jag har en deadline. Och jag jobbar synnerligen hårt på mitt material eftersom tidsfristen går ut i februari 2013.
Japp. År 2013. Lika avlägset som t.ex. 2017. Eller 2024. Eller 1998 om man riktigt tänker efter.
Det dumma är att jag istället borde fokusera på andra saker som det är mer bråttom med – men de är ju så fasligt mycket tristare. Nu har jag ju lärt känna mig själv och vet att jag
- alltid börjar för sent (enligt den gängse normen)
- gillar distraktioner
- är snabb
- vet när det är dags att sluta peta i detaljer
- alltid håller en deadline.
Igår lade jag under tidig eftermiddag ifrån mig allt vad jobb heter för att åka och handla ingredienser till kanelbullar, som jag ju aldrig bakar. Och när man ändå bakar, man man ju sätta en pizzadeg och göra kvällsmaten. Och när man ändå är och handlar kan man passa på att köpa plåster och posta tre viktiga kuvert.
(Det här med att skicka saker i kuvert blir ett allt större projekt som alltid innebär förflyttning av ett ton bil, stående i långa köer och mycken gnisslande frustration när postpersonalen trilskas för att de inte alls vill vara postpersonal utan bara mala kött.)
Sedan pajade planeringen totalt när allt gick på tok och köerna var längre än någonsin och jag dessutom fastnade i en bilkö pga. en olycka och betalningssystemet i affären gick sönder just precis i den sekund som jag skulle betala. Kön bakom mig blev sådär lång att de dödande blickarna brände hål i min nacke eftersom alla stressade människor hade varsin för mig okänd deadline att hålla. Jag vände mig om och formade händerna till en tratt och ropade med ett brett leende:
– Det är inte mitt fel! Jag har pengar på kontot! Det är maskinen som inte vill ha mina pengar!
– Betala kontant då! sa en karl och stirrade stint på sin ena knutna näve.
Jomen nu är det ju det där med att ta ut pengar – det förhalar jag eftersom jag inte vill ha pengar på mig eftersom sådana pengar verkar sugas in i de mörka hål som heter Stadium och Akademibokhandeln.
Alla som hade tänkt betala med kort sprang i galopp till en uttagsautomat och ställde sig att köa för pengar – men nåde den som glömde bort sin kod eller tryckte in knapparna onödigt långsamt. Deadlinen för servering av kvällsmat närmade sig för oss alla och det blev till att köpa färdigbakade bullar … eftersom tiden sedan försvann i en tatueringsyra som försenade allt i en evighet.
Vad jag vill säga med detta är att ett deadlinefyllt liv är ett förhalningsfyllt liv. På min attgöralista från gårdagen står nämligen inte alls bullbak, handling, tatueringar, pengauttaag, pizzabak, plåsterköp eller kuvertpostning. Men jag borde ha skrivit upp allt detta – om inte annat i efterskott – för att inte behöva titta på listan med trista, förhalade saker och suckande konstatera att jag inte kan stryka en enda sak.
Fotnot
Man skulle kunna tro att jag har en attgöralista varje dag. But no; jag följer mina egna intentioner såpass sällan att det bara är djupt deprimerande att aldrig få checka av en enda sak på listan. Förhalning, ditt namn är Lotten. (Hade Shakespeare kunnat skriva, men förmodligen tänkte han på andra saker.)
