Den förste:
Att Tomas Tranströmer – vår poet som förlorade sitt talspråk 1990 – får Nobelpriset i litteratur är precis som det ska vara. För honom har jag stått nära.
Det var när Hans Pålsson på en Studentafton spelade fyrhändigt med Tomas Tranströmer 1988 och den djefla mannen var den som kom på idén och arrangerade hela alltet. (Ok. Med viss hjälp av herrarna Magnus Thureson och Petter Lönegård.) Jag tror att jag stod två meter ifrån Tranströmer när jag var som närmast.
(När jag skriver detta ringer min djefla man till Torbjörn Schmidt, som skrev en avhandling om Tranströmer och de tjoar i luren till varandra. I den mån den ytterst sansade Schmidt tjoar.)
Sex startpunkter till alla som vill läsa Tomas Tranströmer:
- Storm (17 dikter, 1954)
- Svenska hus ensligt belägna (Hemligheter på vägen, 1958)
- C-dur (Den halvfärdiga himlen, 1962)
- Schubertiana, V (Sanningsbarriären 1978)
- Madrigal (För levande och döda, 1989)
- Lägg på minnet att hans efternamn bara har ett m. (Våra pristagare 1974 stavade också så att man måste tänka efter: Johnson & Martinson.)
Kanske leder priset till en ny förståelse – dikter passar jättebra in i våra splittrade, ibland överlastade liv. Tranströmers dikter är små slutna rum av närvaro, observation och insikt. Ibland snuddar de vid mantelfållen till något som är mycket, mycket större än vi. (Se där hur jag försöker låta poetisk och bara låter … annorlunda.)
Uppdatering
Motiveringen från Svenska Akademien är Tranströmerskt klar och koncis; han tilldelas nämligen priset ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.
(Något som är förtätat är t.ex. ylle som har tvättats i vittvättsprogrammet och blivit synnerligen svårt att genomlysa, säger Poet-Lotten då och ser sig själv med den toviga ullen, på jakt efter efter verkligheten mellan det som nyss var maskor.) Slut på uppdatering.
Och så till den andre.
En gammal reklamsnutt för Apple far runt nätet och fascinerar nu när Steve Jobs är död. Precis som vanligt, får de nydöda en herrans massa beröm när de inte längre kan ta del av den. (Nej, jag tror inte på ett liv efter detta.)
Det är inte Apples produkter som syns, utan några framgångsrika tokar:
Jag tog mig friheten att översätta det som sägs till svenska eftersom jag håller med om budskapet och känner att mina barn ibland får lite väl mycket kommentarer om hur annorlunda de är. Nästa gång de blir retade för omaka strumpor eller för att de tar hoppsasteg istället för att rätta in sig i ledet, ska jag citera lite. (Ber redan nu om ursäkt i en brasklapp: det är vansinnigt svårt att inte få detta att låta platt och banalt på svenska.)
”Hör nu på, ni som är eljest. Ni som inte passar in. Ni som är motvalls. Kärringarna mot strömmen. Ni studsande bollar som har tryckts ner i fyrkantiga lådor. Ni som ser saker och ting annorlunda. Ni som inte är överdrivet förtjusta i regler. Som inte accepterar status quo som något annat än ett rockband.
De andra kan göra vad de vill – hylla eller förtala er. Det finns kanske bara en enda sak de inte kan göra, och det är att strunta i er. För ni får faktiskt saker att hända och leder därmed oss andra framåt. Medan vissa tror att ni bara är lite tokiga, ska ni se att det med tiden visar sig att ni är genier.
För så är det – de som är galna nog att tro att de kan förändra världen, är ju de som gör just det. Ni gör skillnad.”
(Det finns även en lång version av den engelska texten.)
Nu är det ju faktiskt så att det finns besvärliga tokar som bara sabbar och förstör också. Vi har genom historien diverse diktatorer som säkert såg sig som motvalls, motarbetade genier. Undrar om de också hade omaka strumpor.
Slutligen:
Den ack så bortglömda svenska genitivapostrofen – Tomas och Jobs är ju lite besvärliga i text. Om man inte vill skriva om sina meningar, kan man återuppväcka den här gamla fnuttgodingen:
Tomas’ pris
Jobs’ äpplen
Men man måste ju inte.
30 kommentarer