Etikett: kyrka

Glad påsk?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2015 15:52

Det fanns en tid när jag då och då beordrade barnen att lägga bort all elektronik för att jag hade bestämt att det skulle vara ”datorfri dag”. Jag minns inte vad vi gjorde istället, men förmodligen rullade Chaplin, Nils Poppe och Hasse & Tage på tv:n. Ibland tittade barnen på filmerna. I flera minuter.

För fem år sedan inföll ett sådant infall på självaste påskafton.

Där bet jag mig själv i foten eftersom jag ju skulle göra lappar till ”äggletningsjakten”. Då skriver jag ut ledtrådar på mystiska platser och så får barnen springa omkring och leta och dessutom göra det i samlad tropp och allt vi vuxna upplever av dessa tio hysteriska minuter är:

– AJ!
– Min tur att läsa!
– Spring inte i trappan för då trillar tavlorna ner!
– Mamma!
– Nej, inte det kylskåpet! Det andra!
– Ut! Får vi springa ut utan skor?

Nu är två av de fem barnen myndiga och skulle inte komma på tanken att ta en paus från elektroniken. Eller att lyda mig. Och förresten har jag skruvat fast tavlorna i trappan så de kan inte trilla ner ens om man använder ett bräckjärn.

Så hur gjorde jag då dessa lappar 2010 när jag inte fick använda datorn? Den dåvarande Tioåringen fick i uppdrag att dokumentera:

(Vafalls? Papper och penna, föreslår ni? Hrrmppffpf, jättetrist ju.)

Ägg på er!

Uppdatering!
Ökenråttan i kommentatorsbåset har för allas vår skull (hedningar hela bunten) besökt en kyrka. Jag vill dela med mig av hennes upplevelse:

”Nyss hemkommen från orgelkonsert i kyrkan. Under konserten studerade jag glasfönstret bakom altaret. Till höger fanns en kille med en massa rökta böcklingar uppträdda på ett spö. Till vänster stod en kvinna med ett fat med rullsylta. Bakom henne hade en karl trätt upp några ringar med fläskkorv på armen. Jag tyckte inte att jag kunde minnas dom här charkuterierna från Bibeln – jag forskade ju om religiösa symboler häromdan, ju – så efter konserten gick jag fram och tittade lite extra noga. Han med böcklingarna var kung David som spelade på sin guldharpa. Slarvsyltan på fatet var Salome med Johannes döparens huvud. Fläskkorvarna har jag inte lyckats reda ut. Och fläskkorv … Nää, det går inte ihop.”

47 kommentarer

Jag och mina kyrkor

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2010 13:49

Efter att under hela uppväxten ha blivit omkringsläpad i Europas alla kyrkor och klapprat med träskorna över kalla stengolv samt lyssnat på hur otroligt fascinerande de är med absiden där och tornet där, känns det som om cirkeln nu är sluten.

För jisses vad jag har gått i kyrkor under den gångna veckan. Nu är jag ju inte en särskilt timid och sansad kyrkobesökare utan snarast en himla besvärlig.

– Hej, varför ser den där ut så och vad gör den där där och har ni någon vind eller källare eller krypin som jag skulle kunna få kika lite på?

I en här icke namngiven kyrka blev jag guidad så det stod härliga till. Mot slutet sa karln som kunde allt om alla att jag skulle komma och kolla på en liten grej. Men att jag fick gå ensam, för han ville inte. Och så tog han fram en ficklampa och böjde sig ner mot golvet.

Källaröppningen var en stenplatta med järnringar.

– När du klättrar nerför stegen har du en lampknapp till vänster. Tänd även om den inte hjälper så himla mycket. Ta ficklampan.

Jag klättrade ner och tände lampan och gick in i ett spindelnät och gjorde sådär som de gör i filmer: fnyser, skakar på huvudet och torkar ögonen rena. Och så tog jag en bild.

Jag stod liksom i ett rör. Där framme vid lampan såg det intressant ut. En spricka?

Jag tog ett försiktigt steg framåt och fick spindelnät i ansiktet igen. Min kamerablixt hade gått sönder i en annan kyrkkällare, så jag fick lita till ficklampan och lampan där borta i fjärra… Men vänta. Ficklampa?

– Jag behöver nog inte ficklampan! ropade jag uppåt.
– Jooo. Gå fram till sprickan i väggen!
– Du vet att det är fullt av spindelnät här nere?
– Självklart.

Jag fäktade mig framåt mot sprickan i väggen. Stackars spindlarna skrek nog till varandra:

– Varning! Varning! Människa på ingång! Se upp där på S22:an – nu rasade Petterssons nät och däääär for familjen Olsson. Å nej! Hon är på väg mot sprickan! Varna gammelfarfar!

Väl framme vid sprickan i väggen kom ficklampan till användning. Jag lyste in och pep till lite och andades in några spindelnät till. Sedan sa jag vördnadsfullt:

– Hej.

———

Fotnot:
Jag är väldigt förtjust i Stationsvakts hålinspektioner, som ni förstår.

22 kommentarer

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2010 20:29

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?

Men ingen vettig tehuva. — Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.

Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!

Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

30 kommentarer

Stationsvakt och skelettet i Klara

Publicerat av Lotten Bergman den 10 oktober 2009 10:07

I somras tog Stationsvakt på måfå en bild genom en glugg i Klara Kyrka i Stockholm. På bilden såg man helt klart och tydligt ett kranium.

Stationsvakts foto från i juli. Visst har han försökt klämma sig ut, adelsmannen i kistan där?

Idag skriver SvD om det. (Kan inte hitta på nätet.) Jag är så nyfiken på om dan.nilsson@svd.se har besökt Stationsvakt eller ej. (Pfah! Nämna en simpel bloggare! Fnys! Eller har Stationsvakt tackat nej till erkännande så att jag trampar i klaveret här och nu?)

Men hallåååååå, journalisten: varför ser det så stökigt ut? Enligt artikeln är det ett gravkor vi ser, och tydligen brukar det se ut så här i dem. ”Det här har säkert inte varit öppet på 100 år” säger en byggnadsantikvarie. Nämen då är det väl på tiden att vi öppnar?

Nu blir det inflation i utropstecken:
Ok, kistorna är gamla – men inte kan de av ålder bändas upp så där så att den döde ser ut att vara på väg upp! Även om det är länge sedan de placerades där, kan man ju inte ställa dem på sniskan! Det här är så intressant att det knollrar sig i hjärnvindlingarna – man kan inte bara rycka på axlarna och säga att det är helt normalt! Man måste genast släppa in mig i koret för en brottsplatsundersökning! Jag lovar att ha tossor på fötterna, plasthandskar och ficklampa samt djup urringning som på tv!

11 kommentarer

Mjukiskyrkor och dito toaletter

Publicerat av Lotten Bergman den 31 juli 2007 06:45

Vi satt i söndags hemma hos Altons borgmästare när han var i kyrkan. Telefonen ringde, och eftersom telefonskräcken förhindrar mig i mitt svarande i amerikanska borgmästares telefoner, lät vi telefonsvararen ta hand om den ringande. Nu är det ju så anordnat att man kan höra vad som spelas in (vilket är synnerligen praktiskt när Columbo rotar bland sakerna i en mördad mans hus när mördaren ringer och försäger sig). En man med mörk röst sade på engelska ungefär:

– Hej, detta är Mike Olsen. Jag ringer bara för att tala om för mina väljare att ryktena som sprids om mig och mitt uppdrag inte på något sätt stämmer med verkligheten. Jag är fortfarande helt emot abort och kommer så alltid att vara. Ni, mina väljare, är de som …

Och så fortsatte det i säkert två minuter. Det är alltså en inspelning. Reklam för någon som ska väljas till något spelas upp i luren (eller telefonsvararen) och jag har må vara både bakom flötet och insnöad och okunnig om nya reklamsätt, men om detta dyker upp i Sverige kommer jag att bli skogstokig och spritt språngande tokarg.

How ’bout that. Ah well. Anyway.

Detta är en av tre kyrkor i en stad med 1 000 invånare. Alla går till kyrkan, även om de är bakfulla eller på dåligt humör. Religion ska jag diskutera med er en annan dag; nu måste vi koncentrera oss på väsentligheterna i livet. Kyrkans golv, t.ex.

Den fantastiskt vackra kyrkan (jag vet, ty jag har sett en och annan i mitt liv) är nyrenoverad och de ursprungliga golven har bytts ut mot – tadaaa – heltäckningsmatta! Det är 1 500 kvadratmeter grå, luddig, lätt fjädrande matta. Även trappan utanför är täckt med heltäckningsmatta (se utomhusbilden) – och detta i en stad som faktiskt har snö på vintern.

Heltäckningsmattor är mysiga, ska erkännas. De är varma och mjuka och dämpar obehagliga ljud (i kyrkan?). De är dessutom nu impregnerade så att det inte växer odjur och sporer i dem som på 70-talet. Men titta, varför har man det ute på sin veranda? Pelarna på verandan står ovanpå mattan, så den tas nog inte så lätt in på vintern.

Idag hamnade vi med en kock i en motorbåt på West Okoboji Lake. Och si, där bakom min smäckra fot skymtar ju heltäckningsmatta! Enligt en snabb men vetenskaplig undersökning fanns det i hamnen inte en enda båt utan heltäckningsmatta.

Tänk om jag förvandlas till en mjukisnarkoman. Tänk om jag åker hem med en djup och innerlig önskan om att riva upp alla hårda, kalla trägolv med breda springor för att sätta in aprikosfärgade luddmattor. Och tänk om jag investerar i den underligaste av toalettsitsar.
När jag satte mig ner på denna toalett sjöööönk jag ner. Pfffffffffft! sade sitsen när luften pressades ut. Den är alltså mjuk. Något för långsittare som har problem med att fötterna domnar under varje sittning? Och så himla … hygieniskt?

—-
Lätt relaterad kuriosa
Idag skulle Bästisgrannen låna en toa. Hon skulle ha sagt:

– May I use your bathroom?

Men det som kom ut var:

– Can I borrow your toilet?

Vi är numera på allas läppar.

12 kommentarer

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2006 15:42

– Stopp! Stannaaaaa!

Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot framåt som köttbullar i en stekpanna och samlades i en hög så nära framsätet vi kunde komma. Men vad var det som hade hänt? Hade vi månne nästan krockat med en tysk älg?

– Vad? Vad är det? sa pappa till mamma.
– En kyrka! Sväng in här framme! sa mamma och pekade.

Det var likadant varje sommar. Vi packades in i bilen och bilade ner till Sydeuropa. Jag har aldrig varit på charterresa eller solat på en spansk ö – men jag har åkt på varenda motorväg i hela Europa och räknat om bensinpriser i alla valutor samt kissat i franska, tyska, italienska och luxemburgska buskar.

Och så har jag förstås varit i varenda liten bykyrka. Nu var det ju alls inte på det viset att mamma drabbades av plötsliga bön-infall eller sug efter prästliga råd. Nej, hon ville visa upp jordens alla predikstolar, alla sandstenskyrkor, alla östliga kyrktorn och som andra kyrkobyggnadsfanatiker göra barnen sina till likasinnade kyrkobyggnadsfanatiker.

– Underbart! Vilken arkitektur! Titta på kandelabrarna, de …
– Jag är kissnödig.
– Långhuskyrkor har till skillnad från rundkyrkor …
– Jag fryser.
– Kommer ni ihåg basilikan i Rom förra so…
– Ligger det en död här i golvet?
– Ser ni absiden, den är ovanligt intressant här för …

Träskorna klapprade mot gravarna och det var kallt om våra bara ben. Vi otacksamma barn lyssnade inte en enda sekund till all lärdom som ströddes framför våra kalla fötter. Vi satt uttråkade med dinglande ben på träbänkarna och väntade på att få lägga oss i bilen igen. Om vi i detta läge råkade tappa en träsko fick vi en arg blick av en vuxen i närheten eftersom man i kyrkor visar vördnad och respekt genom att t.ex. inte tappa sina träskor. Doften av linolja, fuktig sandsten och murket trä triggar mig idag att börja leta efter något att sitta på; jag lider alltså av kyrkoben.

Det finns naturligtvis otaliga historier om när någon kröp in under altarduken och när vi iklädda shorts (ajabaja) klev in i en katolsk kyrka samt ivrigt ljuständande barn som fått sina föräldrar att lämna hela växelkassan i kyrkan. Men det jag idag fascineras av är att vi inte är ensamma. Alla mina vänner släpades även de till kyrkor, alla fascinerades vi av adelsmäns nednötta näsor på golvet vi gick och alla har vi med knakande nacke stirrat upp i de mörka katedralernas dammiga tak långt, långt där uppe. Istället för att minnas vad den nordtyska träsnidaren som gjorde altarskåpet hette och läsa vidare om Albertus Pictor, är vi idag otacksamma och nästan lite bittra över allmänbildningen som tvångsmatades oss från silverfat.

– Tvingar jag någonsin dig till något? frågar jag nu min tolvåriga dotter.
– Nej, jag får alltid välja mellan pest och kolera. Då känns det som om jag bestämmer i alla fall. Du är smart, mamma.

Ok. Smart men obildad.

1 kommentar