Jaha, så var det dags igen – ännu en låst cykel har blivit stulen: Sjuttonåringens. Jag har redan avverkat stadierna som inbegriper
- förvåning
- ilska
- mordbenägenhet
- sorg
- vanmakt
- plötslig hunger.
Min slutsats blev efter en stunds funderande att vi som är cykelbestulna inte ska efterlysa våra saknade cyklar utan istället de förnicklade cykeltjuvarna. Därför kommer här en liten definition:
Nu måste vi snabbt komma över inte bara stölden utan också två cyklar eftersom min gamlagamlagamla Crescent som vi har haft som punkareserv har tappat växeln, fattningen och kedjan och tydligen är utom all räddning. Min plan är denna gång inte att lägga ner timmar och dagar på att leta efter lagom billiga vrak på Blocket och sedan kosta på mig långa bilresor för att komma åt dyrgriparna, utan att bara ta en sväng till Biltema och köpa den billigaste de har. Sedan ska jag måla den prickig och randig i skärlila och ljusgrönt så att cykeltjuvarna mår illa av bara åsynen.
Jag har förstått att man måste lägga ner nästan lika mycket pengar på låset som på cykeln. Men tänk om man istället skulle ta och trä en tvättlina fram och tillbaka mellan ekrarna och kedjan och dessutom montera fast små koskällor här och där? Eller …
Angående cykeltrubblet så är hälften fixat minus (eller om jag menar plus?) lite cykelpysselpussel: det har nu inköpts en wobblig, antik sak för 800 kr. Och den verkar helt ok — förutom att det glappar någonstans vid naven.
Nu har jag fixat framhjulet. Bakhjulet verkar behöva specialinstrument. Mycket intressant; jag kanske måste uppsöka en fackordbok för att begripa vad jag saknar!
47 kommentarer