Hoppa till innehåll

Etikett: besvikelse

Lysistrate kan vara världens häftigaste pjäs

Fakta:

  1. Jag skulle bli skådespelerska. Detta är ett faktum eftersom jag är bäst på att stå på scen och dessutom alltid har haft osedvanligt lätt att lära mig repliker. Så det så.
  2. Lysistrate” skrevs av Aristofanes år 411 f.Kr. Jag ber att få upprepa: år 411 f.Kr. Och den handlar om en sexstrejk. År 411 f.Kr. Den är fantastisk.
  3. Sextonåringen har i fyra veckor intensivstuderat denna underbara pjäs och med sina finfina gener roats storligen av att den 2 juni få hålla en monolog och i toga springa omkring på en scen – om än blott i skolmiljö och alls inte på Dramaten.

skolanlysistrate

Kuriosa (som lätt skulle kunna klassificeras som fakta eftersom allt är sant):

ingvar_holm_glad
En glad Ingvar Holm.

Våren 1986 läste jag drama-teater-film vid Lunds universitet. Det är den i särklass roligaste utbildning jag har gått och den som jag har haft minst nytta av senare i livet. Mot terminens slut spelade vi upp Lysistrate, där jag hade den stora äran att få överraska institutionens professor Ingvar Holm genom att dra upp honom på scen och läsa några repliker mot honom. Bland annat fick jag klappa honom på magen och påpeka att han nog var gravid.

Antiklimax

Efter intensiva veckor där Sextonåringen har spelat in motspelarnas repliker på telefonen med lagom långa pauser för sina egna repliker och verkligen gett sitt allt, kom idag själva … eh. Slutet? Sextonåringen fann att teatergruppen under gårdagen hade dragit ner föreställningen till hälften och att hennes tid på scen låg på 2 x 30 sekunder och att hon då skulle riva av helt nya repliker. Som hon i villervallan glömde bort.

Tröst!

1. Johnny Depp hade en stor roll i filmen ”Plutonen”, men när den väl kom ut var han bortklippt till en skugga som inte sa mycket mer än mummel.

depp
– Mhnffnmhmmm.
costernsben
Kevin Costners ben i ”The Big Chill”.

2. Kevin Costner syns inte alls i en av mina favoritfilmer ”The Big Chill”, trots att han egentligen är (den döde) huvudpersonen. Alla flash-backs och närbilder på hans jättedöda ansikte klipptes bort – chop-chop, ba. Och så blev filmen jähättebra.

3. Harrison Ford var Elliots rektor i ”E.T.”, men han finns i slutversionen inte med i en enda sekund.

Asså. Det ska fan vara artist; man blir ju bara besviken …? Därför kommer den perfekta avslutningen här och nu ur en annan alldeles utmärkt film: ”A Fish Called Wanda”.

Share
71 kommentarer

Nu bryter vi ihop och går vidare

Idag har invånarna i vårt hus spelat sammanlagt sex basketmatcher. Av dessa förlorade vi fem. Den sjätte blev inte av, för Nyköpingslaget ”visste inte att det var match”.

Det händer faktiskt förvånansvärt sällan att sådana missförstånd uppstår, men när det gör det, blir det verkligen jackpot på besvikelsefronten.

besviket basketlag
Här sitter vi och suckar och svär strax efter beskedet. (Foto: Tjugoåringen.)

Det är ju inte blott tio spelare som står med tappade hakor och osvettiga kläder, det är

  • ett antal inkallade barnvakter som inte behövs
  • kalas som skjuts upp
  • resor till Stockholm som brinner inne
  • besök av släktingar från Åväbbla som inställs
  • fotbollsmatcher som vissa publikelement väljer att inte prioritera
  • nattjobbare som i onödan går upp i ottan efter tre timmars sömn
  • basketdomare som planerar sin helg efter domarinsatser
  • verkligen ringar på vattnet.

När det helt klart är ena lagets fel (Nyköpings alltså), vinner det andra laget på walkover (w.o.), vilket innebär vinst med 20-0 för oss. Dessa 20 poäng görs förstås av lagets kapten, som är jag.

Eskilstuna Basket–Nyköping 20–0
Poängplockare: Lotten Bergman 20.

(Det kan förvisso vara så att poängplockare inte anges efter wo-matcher, men det var faktiskt ett bra tag sedan jag gjorde 20 poäng så jag anser att det faktiskt är så här det ska se ut.)

Men nu till etymologin till walkover, som egentligen är enda anledningen till att jag berättar om denna basketbedrövliga dag. Det är ett uttryck från brittisk ridsport, där man för att vinna måste passera mållinjen även när det inte finns några motståndare. Men om man inte har några motståndare finns det ju ingen anledning att skynda sig och galoppera galet fort, utan häst med ryttare kunde helt enkelt walk over the finish line.

olgakorbut
Men det är också en rörelse inom gymnastik. Se här en walkover av Olga Korbut i OS 1972!
Share
51 kommentarer

Det här med lycka …

SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.

Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.

Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!

Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:

1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:

– … och priset går till … Pierres mamma!

(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:

– … och priset som Årets coach går till … Magnus!

(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.

Share
38 kommentarer

Besvikelser

Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.)

  • Jag blev inte framröstad som lucia i fyran. Helt rätt, jag blev ju det i trean – inte ska man vara lucia två år i rad! Dessutom kom jag i trean av mig mitt i dikten och var tvungen att läsa i fusklappen som jag hade i handflatan.
  • Jag fick 4+ och inte 5 i betyg på en uppsats på höstterminen i ettan på gymnasiet. Skandal! ropade jag och sprang hem och grät. Och kom på att jag skulle skriva bättre nästa gång.
  • Jag fick inte stipendium för att åka till USA och läsa på high school. Jag föll ihop i en hulkande hög tills jag tio minuter senare fick reda på att jag hade förstått fel: jag hade visst fått ett stipendium, men värdfamiljen hade trott att jag skulle vara barnflicka och hade ångrat sig. Jag fick bara en annan värdfamilj så blev allt så bra så.
  • Jag hamnade i Idrottssektionen under Lundakarnevalen 1986 när allt jag ville var att stå på scen. Fem timmar senare visade det sig att jag hade fått plats på Nisses Stugas scen, som sedermera blev ”Karnevalens bästa attraktion”.
  • Jag blev i juli 1988 inte anställd på Nationalencyklopedin. Istället blev jag i augusti 1988 anställd på Nationalencyklopedin.
  • Jag fick missfall två gånger och trodde att livet var slut. Sedan födde jag fem barn.
  • Jag fick kicken som kåsör på Sydsvenskan. Och kom på att man ju kan blogga istället, vilket jag älskar.

Ni ser? Det ordnar sig! Nej förresten:

Malena Ernman, som ska försöka gå vidare till ESC-finalen i kvällens deluttagning, måste ha blivit besviken när hon i veckor hade förberett sig på att framträda på Idrottsgalan och tio minuter före entrén fick veta att det inte skulle bli något eftersom ”tiden hade tagit slut”. Så här såg det ut 2008:


Eftersom jag tycker att hon är synnerligen cool, tuff, duktig och dessutom rolig, är hon värd lite tröst. I form av ännu mer publicitet. I give you: Malena Erman!

Malena Ernman med det som skulle ha sjungits på Idrottsgalan 2009: ”Baksidan av Christian Olssons lår – elegi över ett förlorat idrottsår”. Maestro: Bengt Åke Lundin. (Källa.)

Uppdatering:
Texten finns i kommentatorsbåset.

Share
27 kommentarer

OS: ”Helt plötsligt stod jag på huvudet” (uppdat.)

Stackars, stackars Sanna, full med skrubbsår och huvudvärk.

Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.

– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!

Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.

– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!

(Jag dog förstås av stolthet.)

– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.

Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?

Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.

– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.

Share
22 kommentarer