År: 2009

Strumpor, skålar och kakel samt lättja

Publicerat av Lotten Bergman den 18 mars 2009 22:21

Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.

Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.

Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)

Men … plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.

Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum … som såg perfekt ut! På ytan …

Strumporna som låg ihopkorvade under sängen.

När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att … kanske … jo.

Skålarnas innehåll var mumifierat och luktade inte ett dugg.

Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och … jag oooorkade inte.

– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.

Japp, se där slöts en cirkel.

28 kommentarer

Bildsafari från SVT och undertextarnas vardag

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2009 11:35

Kan en korridor vara intressant? Jodå, när man gapar och tjoar och häpnar och aha:ar åt allt som är nytt.

En grå korridor, byggd under tidigt 1970-tal. Men det är inte vilken korridor som helst. Det är ju en SVT-korridor med soptunna! Fly mig ett par rullskridskor!

Undertextarna (se förra inlägget) som visade mig runt fick hyssja och dra mig i skjortärmen och peka mig åt rätt håll och säga ”ska vi kanske gå vidare nu?” när jag som en treåring betedde mig olämpligt.

– WOW! Trådkorgar för inkommande papperspost! Så fantastiskt musealt! (Och så ekande tomt på både post och namnlappar.)

Undertextredaktionen på SVT består av runt 50 personer, men var nästan 100 en gång i tiden. Jag hann träffa 25 av dem, och ska hälsa:

– Skriv, ring (08-784 20 00), mejla – hör av er till oss med kritik och beröm! Ställ frågor! Eller svara bara på detta: är det viktigt med rim och rätt antal stavelser när vi översätter musiktexter?

De hade en fin referensavdelning i dessa internettider – bl.a. NE, Ugglan, Britannican, Nöjeslexikonet, speciallexikon för tekniktermer och alla språk som tänkas kan.

Sohlmans musiklexikon var som på många andra ställen sönderläst. (Det beror inte på dålig kvalitet på bindningen, det beror på den goda kvaliteten på innehållet.) Ser ni dammet på hyllan? Ack.

En och annan lampa hänger i den näst största studion.

– Men! Va? Det är ju Let’s Dance-studion! Hyr tv4 alltså SVT:s lokaler? Kolla, det är ju både kristallkronor och discobollar, det har jag inte sett i tv:n! Kan jag gå uppför den här trappan och ko…
– *host* Jag tror att vi ska gå vidare till föreläsningslokalen nu. *host*

När deltagarna började drälla in, visade det sig att den inringade var Benedicte Stervander. (Hon som fick beröm av Marianne i förra inläggets kommentatorsbås.)

Mannen i den vita tröjan här ovan heter Olle, och han hade ett delikat problem med svensktextningen som han höll på med. (Alltså inte översättning.)

– En skateboardåkare misslyckades med ett trick, och säger då att han [fejlade]. Hur skriver jag det?

(Jag hade inget bra svar. Fejlade i analogi med mejlade är väl ok, men betyder det att han gjorde fel eller att han misslyckades? Och de som ser på programmet: vet de vad [fejlade] betyder? Eller ska man inte ta hänsyn till det utan bara skriva det som sägs?)

Här sitter en annan undertextare och översätter tyska till nyheterna. På en handskriven lapp stod med blyerts vilka lokalredaktioner som ville ha vilket material.

På denna skärm syns det allra modernaste undertextningsprogrammet, som är ett underverk eftersom allt finns i ett och de som översätter kan välja exakt bildruta och slipper sitta med tidur i handen och klocka alla repliker. (Men programmet är ändå 4–5 år gammalt, så jag misstänker att det finns ännu modernare.)

Så finns det ju en hel avdelning som direkttextar – snabbt ska det gå. Då hinns det inte med funderingar och klurerier och redigering och det som skrivs, skrivs på stavelsetangentbord.

Stavelsemaskinen ”Velotype”. Alla konsonanter finns både till vänster och höger, medan vokalerna bor i mitten.

När direkttextarna skriver, trycker de på ”ackord” – alltså en massa knappar på en gång. Om man ska skriva ordet ”människor”, gör man tre nedslag: männ + isk + or. (Konsonanterna till vänster om vokalen trycks alltså med vänsterhanden.)

–Men … ser ni hur den ser uuut, apparaten? Sådär beigemurrig som förr i tiden! Vabaha? Hur kommer det sig? De påminner ju om gamla räknemaskiner med pappersremsa!
– Ja … hm. Vi fick de här apparaterna 1988. Varje arbetsdag inleds med att vi måste laga dem, det är knappar som trillar av och spricker och sådär.
– Men! Ni måste ju få nya! De här är ju inte ens digitala! Ta mig genast till er chef!

– Åh! En skrivbordsstolskyrkogård mitt bland alla nyhetsankare! Jag känner mig som hemma!

Sådär liten känner jag mig i SVT-huset.

Pssst. I det här inlägget finns ingen undertext. (Tror jag.)

58 kommentarer

Namnrabbel

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2009 06:04

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:

”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”

Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.

Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:

Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!

(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:

– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.

Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.

1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.

2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag

pratar med Nioåringen
är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.

Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.

3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.

4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.

5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.

Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen

en Inger som borde heta Kerstin
en Kerstin som borde heta Inger
en Stefan som borde heta Gunnar
en Gunnar som borde heta Stefan.

Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.

Metonymi i NE.

Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:

– Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* … äh, det var inget.

___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!

41 kommentarer

Klarinett-tut och annat

Publicerat av Lotten Bergman den 12 mars 2009 05:51

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.

28 kommentarer

Konst(igt)

Publicerat av Lotten Bergman den 11 mars 2009 05:29

Vad är konst? (Och hur trötta är vi inte på denna fråga efter tunnelbaneklotter- och psykutbrottskonstdiskussionerna? Se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut.)

Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:

Konst.

Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)

– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft…
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.

Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.

Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.

Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?

I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.

På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.

Publiken applåderade artigt … och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter … som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?

Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?

24 kommentarer

Att se lite sliten ut är väl … coolt?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2009 00:04

Lykke Li (dotter till en Tant Strul och en Dag Vag) trallade på i slutet av Skavlan häromdagen. Skavlan är en norrman som är så bra på att intervjua att han fick komma till oss i Sverige och intervjua, men han fyller studion till bristningsgränsen så att det känns som ”hur många scouter kan man få in i en Folka-bubbla utan att den spricker?”. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lykke Li i sönderrivna strumpor och en plötslig, naken axel. (Bilder från SVT Play.)

Men det där med trasiga nylonstrumpor och med flit avhalkande tröja körde jag med redan 1979. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lotten, 15 år. Foto: Lottens mamma – helt utan protester eller frågor om syfte.

I mina fotopärmar finns det bilder på mina syskon som spelar kazoo och på mina föräldrar som pratar i gråa dialogtelefoner och en hel del gäster på midsommarkalas eftersom pappas midsommartårta var värd ett foto – särskilt eftersom vi bodde på Midsommarvägen. Och så finns det många foton på människor som sitter i en soffa och tittar på tv. (Tänk om jag hade tagit bilderna så att tv-programmet syntes. Det hade varit så mycket roligare att se Macahan i bakgrunden istället för en trist tapet.)

Men så finns det förstås även bilder på mig. Där jag är utklädd. Jag var tydligen alltid utklädd. Jag har på mig skiddräkt från 40-talet, jag har på mig clownkläder, pappersmössor, farmors balklänning från 20-talet, trollkostym, trashankskostym, barnkläder … ja nästan allt utom mina vanliga Dallas-jeans och collegetröja med skjorta under. På bilden ovan föreställer jag enligt en handskriven lapp ”en trasig servitris”. Jag minns att den uppslagna tidningen och det skrynkliga papperet ingick i min servitrisinstallation, men kan tyvärr inte se vad det är.

Ganska läckert tycker nog i alla fall Lykke Li – och de där skorna har jag ju kvar. Man kanske skulle bjuda in till maskerad med nylonstrumpetema?

Uppdatering
Suvi har hittat alternativ servitrisklädsel.

12 kommentarer

Fakta är det nya svarta

Publicerat av Lotten Bergman den 9 mars 2009 11:50

Jag tror att vi håller på att laga en mediegryta.

Men när vissa vill blanda i spännande kokosmjölk för att ge den gamla potatisen extra piff, knorrar dillköttet. Eller om det är gammelgäddan (som – jag vet! – inte hade fått bättre konsistens hur man än hade bankat på den).

(Skärmdumpen här gjorde jag 2006. Jag är så förutseende.)

Förra veckan (jaja, jag är alltid sist med det senaste) träffades i tv-programmet Babel tre skrivande människor: Mymlan, PM Nilsson och Jan Guillou. (Klicka här, skrolla till ungefär minut 13.) Min älskade Nationalencyklopedi fick närapå en huvudroll när programledaren Daniel Sjölin sa:

– Jag slog upp ”gammelmedia” i Nationalencyklopedin och fick till svar ”menade du gammelgädda?”. Jan Guillou – känner du dig som en gammelgädda i medievärlden?

Här skrattade alla. Alla utom jag, som satte näsan i vädret och tssst-ade. Eftersom jag vet hur NE funkar, eftersom jag vet hur det går till när ett ord blir uppslagsord och eftersom även jag har fnissat åt menade du-frågorna (som oftast är helt åt pepparn) och eftersom jag numera vet hur journalister konstruerar övergångar och famlar efter annorlunda frågor, muttrade jag bara:

– Tsst, fnittra ni, varför skulle gammelmedia vara ett uppslagsord i NE, tsst, det tar faktiskt ett bra tag och några redaktionsmöten, man hoppar inte på modeord sådär hux flux och förresten så måste du ha fått några andra förslag också, pfft.

Just det.

– Jan Guillou, är du inte lite gammalmodig?

Man bör kanske inte vara nedsättande och kalla de traditionella medierna för gammalmedia, ok. Men att kalla bloggarna för pladder, snatter, skvaller med hat och avundsjuka där det vettiga dränks i ogräset är tydligen en annan femma. (Citatet är bara ungefärligt.) Jag och alla andra vet att nätet är fullt av idiotiska (oj, tog jag i nu?) bloggare som pladdrar, snattrar, skvallrar och hatar … men de gör ju inte mig till en snattrare. På samma sätt som jag kan läsa Guillous krönikor i Aftonbladets brus så borde han kunna läsa min blogg trots snattrarna. (”Filtrera i flödet” sa Mymlan.)

Jan Guillou sa (i mun på de andra):

”I riktiga medier publiceras det som är sant och relevant och det som är kontrollerat och i överensstämmelse med förtalslagar och sådant där. Vi måste få nissarna att förstå.”

(Nissarna är tydligen en synonym till pladdrarna och skvallrarna.)

Sant och relevant just idag?

Mediegrytan som kokas kommer om den ska smaka gott att innehålla mer vitlök än glutamat. Men den allra viktigaste ingrediensen heter fakta. (Jadå, lugn, mina metaforer haltar alltid.)

Utebliven faktakontroll är inte ok, att utelämna fakta som ”stör” är inte ok. Exempel från min egen lilla värld: Kommunen stängde anrika Nyforsskolan pga. vikande elevunderlag (det föddes för få barn under 90-talet). I den tomma, urstädade, 100 år gamla skolan flyttade då Engelska skolan in. I tidningen kommer nu historieförfalskningen helt oemotsagd:

Faktafel och versaluteblivning enligt formulär 1:1.

Att korrigera sina fel är däremot ok – vilket görs frekvent i bloggvärlden. Där det ju är så himla lätt rätt att rätta sig.

_______
Glömde:

”Facts are meaningless. You could use facts to prove anything that’s even remotely true.”

Homer Simpson

20 kommentarer

Stora bokbytardagen 5 mars 2009

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2009 15:00

Jag minns en dag när jag var nio år och i –30 °C stod och väntade på en buss som aldrig kom. Eftersom jag hade upplevt både dinosauriepassionen och andravärldskrigspassionen, visste jag hur det här med ihjälfrysning funkade och såg ut. Oj, vad jag frös.

Fötterna gjorde ont, händerna gjorde ont, kinderna gjorde ont. Jag grät en skvätt (vilket först värmde men sedan kylde ner kinderna) och trampade upp mitt hemtelefonnummer tydligt i snön – 470 44 – så att de som hittade mig död skulle kunna ringa hem till mina föräldrar och berätta den förfärliga nyheten. Jag såg även framför mig tidningsartiklarna om mitt sorgliga, allt för tidiga frånfälle.

Men så kom bussen och jag överlevde och det blev vår och telefonnumret smälte bort precis som mitt minne av hur det känns att frysa ihjäl.

Idag kom minnet dock tillbaka. Att iklädd gympaskor den 5 mars stå i ett nollgradigt blåshål i en timme smärtar. Men det var ju för Bokbytardagen!

Mikael Åkerlund till vänster får en jättestor bok av Den djefla mannen till höger. Den lycklige djefla mannen har nu en liten Wahlströmsbok i sin ägo.

Det var inte någon rusning trots annonser i tidningarna och prat i radio. Bokbloggaren Ivana bytte, bytte och bytte med alla som kom, medan en äldre dam stod och krampaktigt höll i en förstaupplaga av Maria Gripe.

– Jag är samlare. Jag vill bara byta den här mot en särskild bok som jag saknar i min samling. Är ni också samlare? Jag har 6 000 böcker hemma. Jag samlar på böcker. Maria Gripe-böcker mest.

Jag gav bort min gamla (2001) kåserisamling till alla som ville ha den (och skickar den gärna mot portokostnad till alla som mejlar mig idag). Uppdatering: Ni har mejlat mig så flitigt att jag för mitt eget höga nöjes skull utsträcker min bokgåvedag till att gälla även fredagen den 6 mars. Tack, tack, tack för att ni vill ha boken.

– Laterna Magica! Laterna Magica! tjoade en dam och höll upp sagda bok.
– Åååååh, det står om mig i den! ropade jag och slog upp stycket som handlar om Ingmars helt förfärliga faster Lotten Bergman.
– Va? sa damen, ignorerade mig och faster Lotten och återvände sedan till tjoandet.

Nu ska jag bara tina upp och återfå färgen i tårna, koka mina rödfnasiga fingrar i olja (ja, det är det där med vantar) och köpa blomkålsöron med blodcirkulation.

16 kommentarer

Inne i skrivbordet bor flera liv

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2009 05:56

Som jag har lidit! Som jag har stånkat, stönat och svettats och haft separationsångest! Kan ni begripa hur svårt det är att slänga saker som man hittar i ett gammalt skrivbord?

Nej, förmodligen inte. Ingen förstår mig. Ni skulle väl utan att blinka ha slängt rubbet, kan jag tänka. (Nu fnyser jag så kraftigt att jag nog måste gå och snyta mig för att se respektabel ut igen.)

Om ni är som jag, klickar ni på bilden och tittar noga och struntar i BNP. Vad ska jag inte blogga om av allt detta?

Tur att man kan häva ur sig och be om råd här. Nå, vad kan jag slänga?

Gamla mynt har jag bloggat om förut – men då hittades de i min ryggsäck tillsammans med sina ratade öringskompisar.

Ettöringen ovan hittades i en liten ask tillsammans med ett anakronistiskt SIM-kort och ett underligt tidningsurklipp. Jag känner inte den arga kvinnan i Karlskoga och heller inte hennes numera döde man och minns inte hur länge sedan det hela skedde. Men tillräckligt intressant verkar det ha varit en gång i tiden.

Hår. Men vems hår?

Det där lite lockiga håret ligger i en gammal, gammal ask med konstigt knäppe. Det skulle kunna vara Sexåringens för färg och lockighet stämmer. Men tänk om det är min farmors? Min morfars? Hur hamnade det i skrivbordet och när? Varför etiketterar man inte allt? (Man = jag.)

Till saken hör att det alltså är mitt skrivbord som jag har tömt. Jag har haft det i tio år, men bara använt det som stoppaundanplats eftersom det man inte ser inte finns. Men. Det är inte bara jag som har haft skrivbordet – även min farfar och min pappa har haft det. Alltså kan de mystiska sakerna komma från vem som helst. Farmor och farfars gemensamma pass, t.ex. – varför har jag det? Sticknålsmätaren? Och tre brevsprättar?

Nu till det som gjorde mig allra mest nostalgisk.

Det var tider det. (Ni som inte förstår kan säkert få svaret i kommentarerna.)

29 kommentarer

Konstiga byggen

Publicerat av Lotten Bergman den 3 mars 2009 10:51

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

luftkonditionering
möbler som fälldes in i väggarna
avlopp genom snabeln
inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

27 kommentarer