År: 2009

Metablogg: Återvinning

Publicerat av Lotten Bergman den 14 april 2009 09:25

Som bloggare går man i cirklar runt sig själv och sina ämnen. Varför kan jag inte förmå mig att skriva mer om speedway, artros, kisel eller Sydafrika istället för dessa ideliga basket- barn- och bokstavsinlägg?

För att inte taaaala om återvinningsstationsbilderna. Jag tar bilder på min bortskänkta ungdoms klädnostalgi (mammas zebrabikini!) och redovisar egna flaskinsamlingar som är så roliga att krossa samt tar foton på mig själv när jag släcker eld i pappersinsamlingen.

Återvinningen är faktiskt ett gissel. Som man måste återkomma till. Kartongerna stinker först under diskbänken, sedan i bilen och slutligen i tröjärmen. (Som för övrigt var ett ord med lustigt utseende. Tröjärmen. Kolla på alla prickar där. Tröjärmen. Hihi.)

Men hörni, vad gör ni när ni vaknar en solig helgdag och upptäcker att ni har för många och för skrymmande tv-apparater, tre på tok för gamla stereoapparater, femton par gamla skor och fyra uttjänta dammsugare?

Javisst! Ni lämnar dem strax bredvid pappersinsamlingen! Klump-tv-apparater är ju så himla svåra att få in i det lilla containerhålet.

En stövel som jag underligt nog inte tog med mig hem, trots att det hade ökat min coolhetsfaktor med åtskilliga procent.

När vi i kommentatorsbåset diskuterade detta för ett år sedan, kom vi fram till att bevakningskameror var en idé, men att det skulle kunna vara lite kränkande och … öh, övervakande. Översättarhelena föreslog raskt ”ansiktsoigenkänningsfunktion” medan Cruella krasst konstaterade att ”det är ju uppenbart att folk är dumma i huvudet”.

Men det finns även återvinningsstationer som fungerar som paradis. Kommentatösen Ingrids man-om-hon-hade-varit-gift gick nämligen en morgon iväg med ett gäng tomma vinflaskor och kom hem med en flaska hemtillverkad olivolja och en varm skinkstek.

16 kommentarer

Up my alley

Publicerat av Lotten Bergman den 11 april 2009 21:51

Underliga tider.

Alla är rädda för att bli övervakade samtidigt som alla hela tiden berättar vad de gör. (FRA/Ipred kontra Bloggy/Twitter/Jaiku.)

Alla åker rulltrappa och kör bil för att orka/hinna träna sina muskler på gym.

Alla äter smör/broccoli mot sin vilja för att genväga sig till Beach 2009.

Släpp fångarne loss det är vår, men släpp förresten inte loss dem.

Eländes elände.

Själv är jag motsatsernas kontrast. Ät upp fångarne och smöret, dumpa FRA och broccolin samt cykla i motvind.

(Nej, jag försöker alls inte vara djup och svårsvart. Jag är bara påsklig.)

Typisk påsk hemma hos oss: Den djefla mannen gnager på lamm.

16 kommentarer

Med örhängen blir man snyggare i håret (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 8 april 2009 19:21

– Ha! Vad himla ful jag är i håret! sa jag till min spegelbild och funderade sedan på vad jag skulle göra.

Tvätta? Nä, det hjälper inte.
Rota fram locktången från 1976? Nä, den sprutar gnistor.
Klippa lite här och där? Nä, det är en del av problemet.
Sätta distraherande fjädrar i håret som för ett år sedan? Ptja, jo, för all del.
Beställa tid för klippning och slingning? Ja!

(Alla vet faktiskt inte vad slingor är. Jag känner att jag måste allmänbilda i ämnet: slingor är färgränder som man vill ha i håret för att göra det sådär intressant som 1990-talets svampmålade väggar eller billackering med fartränder.)

Så här såg jag ut i morse. På bilden här ser det alls inte alls så fult ut, hur tänkte jag nu?

I slingmössan är man däremot snygg! (Man trär på en väldigt blank badmössa med små hål i och drar ut slingor med hjälp av virknål och kleggar på färg och serveras sedan kaffe och veckotidningar.)

Det är i frisörskeskedet det är viktigt med örhängen, har jag kommit på.

Om man som jag byter frisörska endast när den gamla verkar har tröttnat, är det vid första dejten viktigt att göra ett gott intryck. Jag lufsar in med gympaskor och jeans, klädd i min sons hoodie och påsar under ögonen. Men! Om jag då har på mig örhängen, ger jag ju sken av att jag bryr mig om mitt yttre. Och blir förstås klippt snyggare än om jag är totallufsig. (Mina vetenskapliga undersökningar av denna typ är svåra att få bekräftade.)

Den nya, helt obekanta frisörskan utexaminerades 1978, hade ont i alla leder och kotor, led av eksem och handdarrningar … och frågade om jag ville ha en svinrygg när hon var färdig! (Svinrygg är inte en diagnos, det är en frisyr. En flott knut, liksom.) Sedan visade hon med extrem yrkesskicklighet hur man gjorde ”förr i tiden” och gjorde mig precis hur vacker som helst. Vilket jag glömde att fotografera.

Men så här ser jag ut just nu när håret är uppsatt för basketträning. Gäsp.

Tillägg:

”Det aktuella hårmodet vid 1950-talets mitt är i sin varierande form nästan idealiskt.” (Husmorslexikon, 1957.)

Grace Kelly i svinrygg (men riktigt nöjd är jag inte – man ser bara att det är snyggt och propert, inte hur det egentligen ser ut). Tack för tipset, Den Blyga! Hon i bakgrunden ser ut som Audrey Hepburn, men är det nog inte. Synd, annars hade jag ju kunnat berätta intressanta saker om henne.

26 kommentarer

Rapport från Uppsala domkyrka (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 april 2009 23:05

Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.

Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)

Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.

Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):

Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______

”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.

Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.

Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.

Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:

”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”

Slut på uppdatering.

Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)

I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.

I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.

Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)

Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!

Tut! [Tu-u-u–u-u-u-u-u-u-u-u-t …]

23 kommentarer

Glasbitar i äggen också!

Publicerat av Lotten Bergman den 1 april 2009 12:37

Jahaja. Inte nog med att glasbitar på ett mystiskt sätt har letat sig in i både färska och frysta kycklingbitar. Nu bor de även i äggen!

Förmodligen inte glasägg.

Eftersom det här var en lika stor nyhet för oss i Radio Sörmland som någonsin ockupationen på Västtysklands ambassad eller Frank Anderssons sensationella VM-guld via en halvnelson, satte vi in alla våra jannejosefssonska grävkrafter och hittade
1. en förvånad äggätare
2. en informatör på Jordbruksverket.

Allt kan höras här. Men om ni inte orkar lyssna:

1. Erica Hermansson åt som vanligt ägg i morse och dränkte ägget i kaviar. Plötsligt bet hon i i en lillfingernagelstor glasbit som liksom satt fastkilad mellan gulan och vitan.
2. Erik Berggren verkade helt skärrad, men kunde meddela att de på Jordbruksverket skulle ha krismöte, och att allmänheten så länge skulle kunna känna sig säker om alla stekte äggen istället för att äta dem kokta.

____
Naturligtvis hade vi hittat på allt. Och naturligtvis blev folk arga. På telefonsvararen (ni måste lyssna!) fick vi skäll för att vi på detta sätt skrämmer upp både gamla och unga och det hela var barnsligt, dumt, taffligt och jag vet inte allt.

Själv tycker jag att det var lysande: man blir ju lurad bara så länge som man inte tänker sig för. Alla som klagade gjorde det dessutom å någon annans vägnar – alla stackare som ju blev lurade. Själva var de inte alls lurade, så det så.

_______
Den som föreställde Erica bloggar om det här.
Den som föreställde Erik bloggar om det här.
Många skämt blire.

21 kommentarer

På väg mot Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 30 mars 2009 14:34

Här sitter jag och myser med te i pappmugg i första klass. Några dricker redan vin, andra pschhhhtar upp öl medan resten pratar i sina mobiler.

Själv har jag av misstag gett mig iväg på en tvådagarsresa utan mobiltelefonen. Det känns lika naturligt som att åka hemifrån utan näsa och lika bekvämt som att gå omkring med en potta på högerfoten. För jag ska

träffa Huskorset på ett ölhak ikväll, men vi har ju på modernt vis inte gjort upp planerna i förväg
se till att alla 16 i basketlaget vet om att det är träning och att de som ska träna vet hur många som inte kommer (ett himla sjå)
peppa Bästisgrannen att det kan vara kul att träna även när få kommer
få besked om jag ska köra Fjortonåringens basketlag till Uppsala på lördag
svara på om jag kan skriva protokoll på dammatchen på lördag, vilket jag inte vet förrän jag vet om jag ska till Uppsala
be alla jag känner om tips på roliga aprilskämt att utföra i radiosändning
svara på barnens frågor om allt mellan palt och klänningar och hur man lär sig att springa fort.

(Många av personerna ovan är ickemejlare, men ivriga sms:are.) Som en växeltelefonist sitter nu min djefla man och sköter den kvarglömda mobilen medan jag mejlar order. Föga anade han hur det är att arbeta som sekreterare. (Fjorton bollar i luften, feltolkningar, tumtryckningar, T9-hat och primalskriket ”varför kan din mobil inte lära sig ordet mejla?”.)

Så återkommer vi till den så vilt diskuterade frågan: blir vi ”dummare” av den nya tidens teknik och finesser? Jag har ingen aning, men helt klart är att vi utan mobilerna är bedrövliga på att planera några timmar in i framtiden och sedan komma i tid.

13 kommentarer

Dialektfrossa

Publicerat av Lotten Bergman den 27 mars 2009 00:02

Ja … inte vet jag hur det gick till. Jag skulle bara ta en bild på min kompis där som syns i högerkanten. I bakgrunden ses … Nils Poppe?

Aha. Fredrik Lindström. (Bilden är väldigt beskuren, så här dåligt siktar jag inte.)

Jag har med drygt 300 andra personer skrattat på ”Dialektfrossa” i Språktidningens regi. Ordningsman i klassen var Patrik Hadenius, som fick börja med att plocka bort Margareta Svahns örhänge. Sedan kom Micke Parkvall upp på scenen och stal all uppmärksamhet eftersom han såg ut som ett lejon (se bilden till vänster) och inte hade fått någon mick att prata i. Sedan lyssnade vi på Lena Ekberg, ny chef för Språkrådet och så dundrade Fredrik Lindström upp på scenen och bräkte karismatiskt på gnällbältessvenska.

Tänk att språkforskning kan vara så rolig att man fnissar okontrollerat åt Kellog’s med uttalet [chellogs], hockeyliraren Jonas Bergqvists ängelholmsskånska med dalmålsbrytning, kulturiska (skånska utan skorrande r) samt Gallehushornet och det faktum att man som lingvist helt utan problem skulle kunna offra en kroppsdel för att få svaret på varför man i vissa delar av världen har skorrande r.

(Betänk då att mitt ämne – svenska skrivregler – kan vara precis lika roligt!)

Fredrik Lindström inledde med att tala om att han hade ett blädderblock (inför 300 personer!) eftersom han inte gillar PowerPoint. Bah. Det är ju som att jag inte gillade pösbrallor och var aktiv videobandspelarmotståndare 1978. PowerPoint kan vara förfärligt och tråkigt och trist i händerna på inkompetenta estradörer, men helt underbart när föreläsaren vet vad h*n gör. (Vi måste komma på ett nytt namn på fenomenet ”visa bilder på duk via dator” eftersom [pauerpåjnt] ju är ett varumärke som t.ex. Rollerblades – inlines – och t.ex. jag som är så kompetent ju alls inte använder PP utan Keynote.)

Så skrev Fredrik på blädderblocket. ”4 parametrar”. Sedan bytte han blad och … vi i salongen fick faktiskt aldrig veta vilka de fyra parametrarna var.

Kanske kan vi hitta på parametrarna själva? Kolla, jag kan verka obegriplig helt på egen hand för jag har övat på det, senast i min C-uppsats (1990). Jag sneglar uppåt till vänster, spottar i nävarna och knattrar fram dessa djupa parametrar:

Språk och dialekter (märk väl att man faktiskt kan gräla om definitionen av dessa två ord) definieras med hjälp av de fyra parametrarna 1) Darwins tankar 2) Chomskys tankar 3) isolerade gårdar i Älvdalen 4) diftonger och triftonger.

Oj, nu blev det ju fem parametrar eftersom diftonger och triftonger på inga villkor kan dras över en kam. Men äsch.

En stund senare krympte Fredrik Lindström såpass att jag kunde stoppa ner honom i mitt vinglas och ta med honom hem.

Här på Centralens golv sitter jag min vana trogen och väntar på tåget hemåt. (Om jag hade sponsrats av nöt- eller tefabrikanten hade jag förstås visat upp varumärkena som vore de slalomskidor i en målfålla.)

Uppdatering
Förslag på nya PP-namn: ljusbilder eller bildspel. (Kom med fler!)

David kommenterar helt befogat mitt extremt dåliga omdöme när det gäller drycken eftersom Pressbyråns stora temugg kostar betydligt mer än den lilla trots att det är samma tepåse och bara lite mer halvjånket vatten. Jag kan bara hålla med och sparka lite surt med fötterna i gruset/snön samt muttra ”vi tedrickare har det inte lätt”.

Cruella berättar från sitt jobb som stenograf (heter det så?) i Riksdagen:

”I en av gårdagens debatter klämde en folkpartistisk ledamot i med ’Och för det femte …’ just när jag tog över från min kollega. Vid närmare påseende hade det aldrig funnits något första, andra, tredje eller fjärde … Så det var antagligen de försvunna parametrarnas dag. Helt enkelt.”

Alltså: Den 26 mars 2010 firar vi nästa gång ”De försvunna parametrarnas dag”.

26 kommentarer

En kulturfyra – skål!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 mars 2009 05:59

En kulturfyra måste ju vara en liten drink, eller hur? Daiquiri med ett stänk absint? Eller så är det faktiskt bara svar på Kulturbloggens frågor, som alla är fria att ta, kopiera, härma och svara på:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

1. Jag läser just nu en fantastisk uppslagsbok från 1960-talet: om barnuppfostran. Den är trösterik för alla som har barn eftersom den faktiskt säger ”låt barn vara barn”. (Se bilden nedan.)
2. Skiva? Skiva? SKIVA? (Förlåt, jag tappade tråden.) Coldplay, Pink, Beatles och SR P4 Sörmlands blandning.
3. Ikväll ska jag lyssna på Fredrik Lindström och bita mig i tungan och inte hötta med näven när jag inte håller med.
4. De ytterst välformulerade Dick Cavett och Go Fug Yourself, för på det humöret är jag.

”Sunda och normala pojkar slåss ibland …” Eftersom jag vid mitt bröst har närt fyra pacifister och en sund och normal pojke, är detta riktigt skön läsning. (Ur ”Lyckliga barn”, 1960.)

Minns ni killarna som slogs i skolan?
Ettan och tvåan i Lund: Ricky och Rolle slogs, men inte Martin.
Trean och fyran i Luleå: Anders och Peter slogs, men inte Stenis.

Jag gav Bästisgrannen en örfil en gång, men då slog hon tillbaka. Så då slutade vi med det.

16 kommentarer

Glenn Strömberg och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 24 mars 2009 18:11

Nu tror ni att jag har träffat Glenn eftersom jag har varit i Göteborg idag. Men ack, nej.

Rubriken är en chimär. Det är en kvällstidningsrubrik som antyder något som inte är sant. Jag kunde lika gärna ha dragit till med

Nej! sa Glenn Strömberg
om J-O Waldner

För det är nästan inte heller sant. Men jag har i alla fall kommit honom så nära som man ju kommer människor som man talar med i telefon. Glenn, förstår ni ungdomar, var en av fyra Glennar som vann massa fina, internationella fotbollsmatcher 1982. Han hade långt hår och kortkorta shorts och filmade 1985 ett trill inne i straffområdet på ett sätt som borde avskräcka alla filmare för all framtid. För er som kanske är intresserade av fotboll och kanske dessutom vill minnas: filmningen kommer efter 58 sekunder.

För er som är intresserade av rumpor: håll andan, för här finns det osannolika nakenbilder från landslagets dusch. För er som är intresserade av snus: kolla Glenns överläpp efter 3:15. För er som är intresserade av röster: lyssna på Bosse Hansson Tommy Engstrand vid 3:40.

Det handlar alltså om en inte direktsänd P4-intervju. Det är en förfärlig synd att prata mer än ett visst antal minuter i taget i radio, men om man klipper bort sina frågor blir det mer plats för den utfrågade.

Så vad sa då Glenn Strömberg? På de minuter jag fick på mig hade jag egentligen bara ett uppdrag: att klämma ur honom vad ”livets goda” innebär – när jag ju egentligen bara ville prata om fotboll. Men då likställer man ju listigt nog ”livets goda” med passioner … och får prata om fotboll. Ha!

Enligt Glenn Strömberg är det på detta vis:

1. Livets goda är att få bestämma över sin egen tid.
2. Livets goda är att få bo i Italien och äta och dricka på italienskt manér.
3. Livets goda är även att få arbeta med fotboll eller en annan passion.
4. Livets goda var i 11-årsåldern just det – en helt annan passion. Bordtennis. (Glenn blev Sveriges då yngste klass I-spelare i bordtennis. Det rekordet slogs sedan av Jan-Ove Waldner. Förstås.)
5. Livets goda är nog trots allt inte att leda ett fotbollslag med allt vad det innebär och det har han heller aldrig drömt om.
6. Livets goda är att i slutet av mars åka till Västindien med 13 kompisar.

Förutom nr 4 och 6 och att jag inte bor i Italien samt att jag finner stort nöje i att coacha och att jag inte ens i fantasin har varit i Västindien, är vi inte alls olika varandra – Glenn Strömberg och jag.

_______________
Förklarande fotnot (tautologi, på min ära)
När det gällde pingiskvaliteterna, sa Glenn att det inte är så konstigt att man som 11-åring kan slå en 35-åring just i bordtennis, och att det inte var mycket att yvas över. Därav ”nej” i rubriken som även innehåller Waldners namn.

15 kommentarer

Tillfälligt avbrott … my ass!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2009 22:29

Jag hade ju kunnat skriva ”jo tjenare” istället för ”my ass” där i rubriken. Men i frustrerade ögonblick låter man så mycket coolare som Bruce Willis än som Åsa-Nisse.

Minns ni?

Först hade jag ett obskyrt, litet webbhotell, men där krympte rummen tills de helt enkelt tog slut förra våren. Då bytte jag till ett annat webbhotell – där allt funkade så bra att jag inte ens behövde slå nian ner till receptionen en enda gång. Då, plötsligt, stängde det välfungerande, välstädade plejset – men ledningen hjälpte hotellgästerna så att de skulle kunna sova gott ändå någon annanstans. Så här:

Spray (det gamla) sa att flytten till Ballou (det nya) skulle ske ”på lördag kväll”, men stängde av strömmen redan på torsdagen.
De ersatte hotellet med en kuliss – gick man in genom entrén, trillade man ner i en varggrop och spetsades på pålar.
De satte tvångströja på alla gäster och klippte av deras tunga.
De sa lugnt precis som SJ att allt nog aaaaaalldeles strax skulle ordna sig.
De hänvisade alla gästerna till nya rum utan säng, tv, dusch eller minibar och förresten fick vi ingen nyckel till rummen heller.

Jag var frustrerad, men klagade inte. De hade det ju nog inte så lätt. Men på tredje dagen skrev jag ett vänligt mejl. På frågan ”vofför” fick jag detta svar:

”Meningen var inte att det skulle bli något driftavbrott men av någon anledning har din sida blivit ompekad mot våra namnservrar för tidigt.”

Grrrr. Det där ”av någon anledning” är som när det är snöstorm i april. Man kan bara hötta med näven eller knyta den lite lamt i fickan.

Jag kunde visserligen mikroblogga och skriva saker på Facebook, men att blogga är som att borsta tänderna och då duger det inte att bara gnissla lite med en liten fjölig tandtråd. (Tack till Deeped, Studiomannen, Mymlan och Pseudonaja som till och med bloggade tröstande om min banala misär. Och alla roliga Facebookhälsningar! Samt AB, som liknade mig vid ett trafikljus mitt i korsningen Sveavägen/Kungsgatan.)

Tala gärna om att ni kunde läsa detta, för då vet jag att det inte sitter spenat mellan framtänderna. Liknelserna och metaforerna som står som semaforer i hela texten får ni på köpet – det är så det blir när man är bloggbe[d]rövad.

32 kommentarer