Äntligen måndag – efter en helg med tvära kast som t.ex.
- Femtonåringens högstadiebal i kort klänning (som på 60-talet)
- slussöppning med ångbåtstjut (som skrämde oss halvt från vettet)
- vinkelivink till kungen och Silvia
- hemstadens 350-årsjubileum på Nationaldagen
- samtal med en polis (”får jag se på batongen?”)
- hällande spöregn utan ytterkläder
- Sveriges bedrövliga fotbollsmatch på tv
- födelsedagsfest i Singstar-landet
- EU-val
- ännu en födelsedagsfest
- Robin Söderlings tappra tennismatch på tv
- A Fish Called Wanda på tv.
Hela familjen (alla syns inte) ger varandra skydd i spöregn som vore det en snöstorm.
Nationaldagsfirande, finklädd kvinna.
Polis, tyvärr utan batong.
Fast nu kommer här en åldersdeklaration för mig själv: jag är för gammal för Singstarfester och karaokekalas. Det senaste året har jag varit på tre fester där allt centrerades runt tv:n och sångstjärnor och två fester där alla beordrades att sjunga karaoke.
Men jag vill ju prata. (Jag sa ju det – jag är tydligen gammal.) Jag vill föra och höra samt skratta åt samtal om dåtiden, framtiden, kläder, blöjtid, föräldrarelationer, minnesvärda idrottsögonblick, politik, lumpen, brustna blindtarmar och kärlekar samt brutna ben.
– Sjung nu! Sjung, Lotten!
– Men jag … vill inte …
– Alla andra har ju sjungit!
– Men jag kommer inte att vinna.
– Det är inte det det går ut på!
– Men vad går det ut på då?
– Det är kul!
– Ok! Shoot! Jag gör det! (Fan jävlar fan, fan, fan satan fan.)
– Lyssna, alla – Lotten ska sjunga!
Så då sjöng jag in i micken och fick poäng och kunde tydligt se vilka toner jag inte prickade och det var ju lärorikt. Men – förlåt alla som har bjudit mig på alla dessa sjungfester – vad är poängen? (Tydligen 3 547 för mig.)
Kafferep, anyone?
18 kommentarer