Hoppa till innehåll

Nära döden mitt i natten (uppdat.)

Klockan är inte bara barnet, den är knappt ens påtänkt. Men jag kan inte sova.

Då kan man gå upp, dricka varm mjölk, äta en banan, sätta sig att vänta på tidningen, meditera, rabbla neråt från 100 (brukar funka bäst) eller i fantasin möblera om i vardagsrummet. Tyvärr började jag möblera om i huvudet, och kom på att jag borde blogga istället. (Mest för att kunna säga att jag bloggade mitt i natten förstås.)

Min djefla man brukar, när han inte kan somna, tänka på att han är en soldat i amerikanska inbördeskriget. Han är skjuten och sitter under ett träd på en kulle och blöder helt enkelt ihjäl. Tanken på att livsandarna rinner ur honom är tydligen så lugnande att han somnar.

Jag är han till vänster, känns det som.

Det tricket försökte jag mig på nyss – men detaljerna irriterade. Var jag syd- eller nordstatare? Vilket år var det? Är detta egentligen en scen ur Rötter eller Familjen Macahan? Hur kom jag som nyskjuten upp på den här kullen och var är alla mina kompisar?

Jag kunde helt enkelt inte dö där.

Då kom jag på när jag var nära döden på riktigt – jag och Broder Jakob badade i havet (förmodligen inte alls i Frankrike, förmodligen 1980) och trycktes plötsligt ner under vattnet av en stor våg. Och kom inte upp igen. Vattnets krafter tryckte ner oss mot sandbottnen och höll oss kvar, hanterade oss som en hand som gör köttbullar. Det funkade som … ptja, som sandpapper mot bacon.

Efter ”vad som verkade som en evighet” (extremt slitet uttryck) spolades vi upp på stranden, där alla människor inte alls rusade mot oss utan där alla människor bara smörjde in sig med kokosolja och grävde ner varandra och åt glass och kanderade nötter som om ingenting hade hänt. Vi hostade och frustade, plockade stenar och grus ur våra sår och letade upp våra föräldrar som inte hade märkt någonting alls. Hur kunde de inte sakna oss? Upprörande! De skulle ju sitta och spana efter oss som jag ju gör med mina barn hela somrarna!

Nämen det här funkar ju bra. Åh så lugn jag känner mig. Nu kommer jag att somna på studs.
__________
Lillasyster Orangeluvan korrigerar mig i kommentarerna:

”Det var 1980, jag är vittne att intyga att vågorna var stora som hus och att jag förundrades över hur våra föräldrar kunde släppa ut er i detta kaos. Men orten var Ventimiglia och landet Italien. Vi for över gränsen på en dagstur med den sura, mustaschprydda busschauffören som inte tillät baguettesmulor på buss-sätena.”

Share
Publicerat iBloggen

15 kommentarer

  1. Annars kunde vi chattat. Jag råkade också vakna och försöker mig på att uppdatera en hemsida. Det går naturligtvis inte, så jag är dunderarg och kommer inte att kunna somna alls.God morgon?

  2. Orangeluvan

    Det var 1980, jag är vittne att intyga att vågorna var stora som hus och att jag förundrades över hur våra föräldrar kunde släppa ut er i detta kaos. Men orten var Ventimiglia och landet Italien. Vi for över gränsen på en dagstur med den sura, mustaschprydda busschauffören som inte tillät baguettsmulor på buss-sätena.

  3. Nu finns det två spår: antingen skriver vi om sömnlöshet eller om egna nära-döden-upplevelser.

    Jag var 10 år gammal när min syster körde över mig med traktorn. Och jag fastnade i harven efter traktorn. Vi turades om att harva åkern, året var 1972 och vår röda Massey Ferguson hade ingen förarhytt. Vi hade kört traktor i många år och vår åker var stenig och därför turades vi om att rulla bort stora stenar. Jag hade precis rullat iväg några bumlingar, hoppat upp på traktorn igen, men hann inte hålla i mig ordentligt,när HOPPSAN: syrran startade med ett ryck – och jag trillade av.

    Jag vägrade sedan att låta mig transporteras till sjukhus (fattar inte att mina föräldrar gick med på det), min mamma var sjuksköterska och om hon inte kunde sköta en var man dödens. Jag hörde när min storasyster frågade mamma "Tror du att hon dör?", men jag hörde inget svar. Det var dagen före Mors dag, så för säkerhets skull överlämnade jag min present i förskott.

    En felvinklad arm och några klämda ryggkotar blev mina enda bestående men.

  4. Din djefla man tänker sig att han håller på att dö och så somnar han?!? Ehum…
    Vi bor på hotell nu, frukostbuffén ingår inte, go figure.

  5. Ökenråttan

    Du, jag märker en LITEN risk för missförstånd där: …åt glass och kanderade nötter … Om man vänder på det och skriver "åt kanderade nötter och glass" blir det helt utan möjlighet till missförtsånd, eller hur? Fast det är väl bara fullkomliga idioter (som inte sovit ordentligt) som kan få för sej att nån ligger på badstranden och kanderar nötter. Inte vet jag.

  6. Det är väl klart att de låg och kanderade nötter, råttan!
    Det hörs ju mycket mer nonchalant att man håller på att kandera nötter än räddar tonåringar från drunkningsdöden.

  7. ab

    Ökenråttan, du är så rolig!

  8. En bok jag älskar om inbördeskriget är Lincoln's Dreams av Connie Willis. Jag är så förälskad i den att jag inte ens kan bedöma om den verkligen är bra, men jag tror det. Om din djefla man är intresserad av detta ämne samt kan tåla ett visst mått av drömteori, så kanske den är nåt för honom.

  9. Tänkte bara kika in och beklaga sorgen!

    Årets sommarpratare är annonserade och varken du eller ab står på listan. Hur tänker de egentligen?

    När-döden-upplevelser har jag haft några, eftersom jag egentligen är katt så räknar jag med att jag är inne på mitt femte liv eller så. Det ska man inte tänka på när man inte kan sova.

  10. ab

    Nästa år ska vi givetvis båda med!

    (Om någon sommarpratarorganisatör råkar läsa det här, vill jag bara tala om att jag givetvis är mycket ödmjuk och inte tar något för givet, samtidigt som jag alldeles händelsevis råkar vara ett suveränt sommarpratarämne.)

  11. Nu är jag här! Jag har varit vaken i snart två dygn.

    Å andra sidan kan jag inte räkna, så trött jag är.

    Dessutom ljuger jag eftersom jag sov på tåget mot Stockholm kl 15–16.

    Orangeluvans korrigering av fakta kan ni lita på — hon har stenkoll. (Broder Jakob och jag kanske tappade minnet där vi låg och skvalpade?)

  12. Tack så hemskt mycket för den kanderade diskussionen! Jag är inne på "jag tyckte det lät kul och lät det stå-linjen".

    Sommarpratarorganisatörerna behöver tas i kragen, så är det bara.

  13. Tack så hemskt mycket för den kanderade diskussionen! Jag är inne på "jag tyckte det lät kul och lät det stå-linjen".

    Sommarpratarorganisatörerna behöver tas i kragen, så är det bara.

  14. Ulla, min Ulla, vilken fantastisk olycka!

  15. Kommen halvvägs (innan jag läste Orangeluvans kommentar) tyckte jag mig veta att det var Skälderviken! Man behöver ju inte fara långt i varken tid eller rum för att befinna sig i lifsfara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.