Hoppa till innehåll

Dag: 4 juni, 2009

Kulturella fru Bergman

Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.

För si, jag har varit på tijaaaater.

Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.

En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.

Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:

– Han sover, han vet inget, låt honom sova.

Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).

Plötsligt vill jag nynna på ”Främling”. Foto: Eva-Marie Rundqvist

Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.

Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:

– Jag väntar på Godot.

För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)

Share
31 kommentarer