I lördags såg det ut så här hemma i huset.
Det finns nämligen galningar i familjen som har tålamod som inte liknar mitt. Jag vill ritsch, ratsch, fillibombombom att allt ska gå i ett rasande tempo och gärna med stora svängar samt utan pillerill. Med andra ord hugger jag hellre ner träd än lägger pussel. Jag skulle kunna säga jag hellre hugger av min vänstra arm än lägger pussel.
Jag la ut den lilla filmsnutten här ovan på Facebook, och har nu blivit kontaktad av vänner som (lite blygt) säger att det var en perfekt illustration till att ett visst parti under söndagen visade sig locka 13 % av Sveriges väljare. Well, jo, javisst – men jag brukar faktiskt inte ge mig på att sia, särskilt inte om framtiden.
(Däremot har jag förstås massa åsikter om hur framtiden borde se ut, och den inbegriper t.ex. basketkorgar åt alla samt invandring och böcker i alla dess former.)
livspussel, logistiska problem inom vardagslivet. För att få ihop livspusslet med fem barn valde hon att sälja dem på Blocket, men ångrade sig strax och körde därför halva stan runt och lämnade av sina barn i baskethallar enligt ett synnerligen invecklat veckoschema, varefter hon gick hem och brände upp jorden i kakelugnen.
HIST: sedan 2002
Låten som svagt hörs i bakgrunden låter så här i original:
Fotnot 1
Elvaåringens ”mendärrärfffftss” som hörs efter 24 sekunder betydde ”men hörnu mamma kolla, spjället är ju fortfarande stängt”.
Fotnot 2
Neeeej, det här är inte en hämnd och ett elakt sätt att förstöra för familjens pusslare. Vi gör så här när pusslet är färdiglagt och en eller flera bitar saknas. (Det är ju förresten ytterst underligt att alla pussel alltid saknar en eller flera bitar …)
