Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:
– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.
Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!
– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.
På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.
Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:
– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.
Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)
28 kommentarer