Hoppa till innehåll

Etikett: lycka

Resan hem från Spanien: total dödsångest

Från det ena till det andra, liksom.

priser
Man åker till Spaniens östkust och spelar basket och får med Sextonåringen tredjepriset och ser sedan sin Tjugotvååring ta hem förstapriset.
badbild
Man ligger i havet och blir med sina basketspelarpolare skrynklig som ett litet russin.
moasdrink
Men dricker jätteroliga drinkar som är större än en normal etta på Söder.
stranden
Man hamnar på Spaniens västkust, där stränderna är tomma och havet kallt.
mat
Man äter vansinnigt rolig mat.
husferrol
Man fotograferar ungefär 500 trasiga hus bara för att de är trasiga och det ju är synnerligen intressant.
lottenutsikt
Man tittar på havet, utsikten, solnedgången och tänker på Göran Palm.
tittut
Man klättrar omkring i övergivna militärfästen.
kakaost
Man lär sig förvånat att ost och sockerkaka är en ypperlig kombination.
toeoskarp
Man misslyckas med att fotografera de blåa tårna i motljus.
pokemonjakt
Man har väldigt kul med Pokémon Go och prisar foppatofflorna, hur fula de än må vara.
surfbradebil
Man åker varje dag bil med surfingbrädor.
spelabasket
Man lattjar basket i helt fel kläder.
lottentelefon
Och så blir man överlycklig av att finna sådana här telefoner på Madrids flygplats.

Madrids flygplats, ja. Ni ser hur barnsligt fnissglad jag är på bilden ovan? En knapp timme senare satt vi i planet på väg till Arlanda och trodde att vi skulle döden dö.

Jag är inte ett dugg flygrädd och struntar i vilket bolag jag åker med (idag var det Iberia). Faktum är att jag nog är mer bilrädd och bergochdalbanarädd än flygrädd. När planet tar fart och släpper marken brukar jag fyllas av en tjoho-känsla, men idag kändes det helt enkelt fel direkt när planet lyfte.

(Detta kan vara en efterkonstruktion. Jag kan verkligen inte påstå att jag kan skilja på olika flygplansstarters vinkel, motorljud eller skuttuppkvalitet, men det lät och kändes i alla fall annorlunda.)

Omedelbart började planet hoppa omkring i luften så att vi passagerare instinktivt stönade ooouuuuooooh och började fundera på säkerhetsinstruktionerna och hur det kom sig att Iberias flytvästar ligger i ett svåröppnat (min tolkning) plastpaket. Planet fortsatte att vaja i sidled ett tag och övergick sedan till att hoppa än upp, än ned. Varje gång vi halkade neråt, sa vi ooouuuuooooh.

– Ska det vara så här? sa Sextonåringen.
– Pfuuuuuuhhhh, for det ut mig, och jag tog hennes hand och försökte se hur Tjugotvååringen och spanjoren hade det två rader längre fram; de hade intagit kraschlandningsposition.

Kvinnan som satt på min andra sida började profylaxandas som under en förlossning. Av någon anledning hjälpte det mig att hålla hårt i stolsryggen framför och jag tänkte ”här sitter jag och ser mina knogar vitna, det händer ju inte så ofta att jag ser det”.

– Är du okej? sa jag till profylaxkvinnan och släppte för ett ögonblick den trygga stolen framför för att kunna klappa henne lätt på armen.
– Ja, pfuuhhh, tack. Men jag har aldrig varit med om en sån är take-off! sa hon. Och jag flyger jätteofta, både i tjänsten och privat. Madrids flygplats har ofta turbulensproblem, men inte så här!

Kvinnan snett framför mig grät. En man på andra sidan gången gjorde korstecknet upprepade gånger. Många andra fann trygghet i att hålla i stolen framför. Ett barn skrattade någonstans. Varför utsätter vi oss för det här? tänkte jag gång på gång och minnen från allt det som syns på bilderna här ovan blixtrade till i huvudet.

– Basket i Spanien? Vad är det för stolleprov? Och dra med mig döttrarna, varför skulle jag dra med mig döttrarna? ”Hon sågs senast vid telefonautomaterna på Madrids flygplats”, faaan, ooouuuuooooh, jag ska aldrig mer resa.

Efter 15 evighetslånga minuter (det kan ha varit längre, men inte kortare) lugnade det ner sig. Den gråtande kvinnan grät tystare, grävde fram en stor sjal och svepte om sig och kröp ihop. Jag pratade med profylaxkvinnan och Sextonåringen om upplevelsen och så fort det blev minsta lilla gupp, stelnade vi till och grep tag i något.

– Plingeliplong, sa högtalarkaptenen, hola [bla bla bla på spanska]. We apologize for the delay at take-off and wish you a pleasant journey.

På spanska hade han tydligen inte bara bett om ursäkt för att vi kom iväg sent, utan även för ”något slags åskväder”, vilket vi verkligen inte märkte av; ett åskväder utan moln?

Och så kom då landningen. I ett vindstilla, nästan molnfritt Stockholm lyckades kaptenen med den värsta landningen jag har varit med om. Allt upprepades: guppigupp, hoppihopp, planet fladdrade åt alla håll och kanter, korstecken gjordes på andra sidan gången och många vita knogar grep om armstöd.

– Kaptenen måste vara en sån där lärjunge, hörde jag en ung tjej säga.
– Lärling, du menar lärling.
– Mhm. Lärarpraktikant fast flygare.

När vi väl hade dunsat ner på moder jord, knackade jag den gråtande kvinnan på axeln och frågade om hon var okej.

– Nu, ja. Jag var flygrädd redan innan. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att flyga igen.

Alla runt omkring oss skakade på huvudet och pratade med varandra om upplevelsen medan de ovanligt stillsamt och tyst tog sig ut. Nästan alla undvek att säga gracias och good bye till flygvärdinnorna vid utgången. Själv var jag alldeles darrig i benen.

Jag har nu skrivit till Iberia och frågat om kaptenen var berusad eller om det finns någon annan förklaring till en i största allmänhet bedrövlig resa utan lugnande information till oss passagerare och de har automatsvarat:

”Our response time is usually within a maximum of 21 days, although we are sometimes forced to seek information from third parties which may result in it taking longer.”

Vi i vårt sällskap är överens om att ”upp på hästen igen” är det som gäller. Fast särskilt sugen är jag inte …

Share
103 kommentarer

App app! SAOL kommer som app!

Några exempel på sådant som jag gillar, brukar jag hantera, älta och vända ut och in på här:

  • Skruvmejslar! (Som jag alltid stavar skrivmejslar.)
  • Bitsen till skruvdragaren. (Som jag alltid stavar skrivdragare.)
  • Köttfärssås. (Som Sjuttonåringen på ett rättstavningsprov i tvåan stavade köttfärsås, vilket hon – som den perfektionist hon är – fortfarande bär med sig som ett kilometerstort sår i ett hjärtflimmer av ångest. [Vadå pekoralpoesi?])
  • Basket. (Som jag alltid skriver när jag egentligen ska skriva basker.)
  • SAOL och SAOB.

Peter Englund skrev idag om SAOL-appen som kommer i slutet av november. Ni må hetsa upp er över nya handväskor, spoilrar och extralysen till bilen eller fotbollsdomares knästrumpor samt era katters förehavanden; jag är knollrig av förtjusning inför SAOL:s uppenbara, kommande succé.

Men först en liten parentes. Det är nämligen svårt, det här med att skriva dagstidning på nätet. I förra veckan förklarade den ständige sekreteraren att Akademien alls inte nobbade Wordfeuds erbjudande om samarbete, vilket TT (och i förlängningen SvD) påstod:

Han länkar till artikeln, som ni ser. Det är bara det att den artikeln inte finns längre; om man klickar på länken ovan hamnar man inte där Englund från början avsåg att vi skulle hamna, utan här:

Kommentarerna till artikeln andas förvirring eftersom den ursprungliga artikeln har raderats till förmån för en ny med tvärtominnehåll. ”Akademien nobbade ordspelet Wordfeud” blev ”Akademien nobbar inte ordspel” och som ett gruvligt straff för tilltaget anonymiserades Wordfeud till ett simpelt ordspel bland alla andra.

Men nu tillbaka till SAOL-appen. (Jag har stulit bilderna hos Peter, som jag alls inte har lagt bort titlarna med egentligen.)

Aaaaaa! Det är ju så vackert!
Aaaaaa! Det är ju så vackert!
Nämen dra på trissor! Det är ju läsligt och utförligt!
Nämen dra på trissor! Det är ju läsligt och utförligt även för ett ovant öga!

Om man stavar fel (på ett någorlunda logiskt sätt), kommer appen dessutom att föreslå ord som man kanske egentligen menar och – vips – kommer rättstavningsfrekvensen att öka och det förnicklade sättet att googla fram en trolig stavning att minska. Men kommer den att fatta att basket egentligen är en vanligtvis fransk huvudbonad som ibland satt på Picachu Picasso?

Share
25 kommentarer

Klarinett-tut och annat

Den nyblivne Sjuttonåringen bjöds igår på sitt livs första födelsedag utan föräldrasång och tända ljus. Jag och den djefla mannen var på respektive i-ottan-jobb i olika städer och överlät gympapåsar, overaller och tandborstar samt klagosånger över finnar till barnen att själva hantera. För att lindra saknaden efter oss, ringde jag vid halv åtta på morgonen:

– Hur … går … det ..?
– Men mamma! Vi klarar oss! sa Fjortonåringen och sjöng en trudelutt och borstade tänderna på Sexåringen medan jag i bakgrunden hörde Elvaåringen diskutera busstider med Nioåringen.

Buss ..? Va? Nioåringen? Som ju inte alls åker buss till skolan!

– Va? Hallå, hallå? Varför pratar Nioåringen om buss? Hon ska ju gå med Sexåringen till sko…
– Men mamma! Hon ska bara åka buss till simskolan senare idag. Calm down.

På eftermiddagen hann jag vara hemma i några minuter för att (helt i onödan) ge instruktioner till barnen som hade utökats med en 17-årig kusin. En basketträning krockade med en klarinettkonsert som krockade med en försvunnen mattebok som krockade med min egen basketmatch som krockade med matlagningen. När jag kollade läget klockan 17:05 hade de sex klämt ihop sig på ungefär tio kvadratmeter där alla pratade i munnen på varandra – utom klarinettisten som övningstutade och kusinen som sov tungt med tuhut-skriiiitsch-tuhuuten en meter från örat.

Sedan åkte jag hemifrån för att spela basket. Försummar mina barn som en i sanning dålig mor gör jag. Prioriterar idrott och flyr hemmet gör jag som vore jag ett välbetalt proffs och inte en gammal division III-spelare. Men någon följde med Elvaåringen på klarinettkonsert, någon lade de minsta med godnattsaga och någon städade köket. Sjuttonåringen som fyllde år fick slita och jobba från morgon till kväll och kommer förmodligen att för sina egna barn någon gång i framtiden berätta om hur han hade det när han var liten:

– Med halm i skorna fick jag ta hand om mina arton syskon året runt när det var –30 °C och piskan ven och vi hade inte ens råd till nässelsoppa. Födelsedagar, nä, dem firade vi inte.

Själv är jag bara överlycklig. Alla överlevde, somnade mätta och fick till och med tänderna borstade. (Ja, det var ju en annan sak också. Vi vann matchen!)

Favoritbild.
Share
28 kommentarer

Den perfekta dagen

Jag minns en dag i gymnasiet när vi satte upp ”Sandlådan” (av Kent Andersson) och jag fick tre blackouter och teckningsmajjen ändå kom fram till mig efter föreställningen och gav beröm för min s.k. närvaro på scen.

– Jag känner inte igen dig, är du ny på skolan? sa han.
– Nej. Du har haft mig i teckning i snart två år … svarade jag, som ju inte tecknar någe vidare.

”Närvaro på scen” kan visserligen betyda precis vad som helst. Kanske lade han bara märke till mig när sufflösen fick rycka in och hjälpa mig, och trodde i sin konstnärliga själ att jag då var synnerligen närvarande. Hur som helst, så nästan dooog jag av stolthet och lycka över att få beröm, och sprang hem och skrev om det stora undret i dagboken. ”Den bästa dagen i mitt liv” skrev jag med stora bokstäver.

En annan lyckad dag var när jag gick på high school i Dallas och förstod att jag skulle få gå på bal i en syntetklänning med skolans maskot – och samma dag blev invald i skolans ”honor society” (=plugghästeklubben). Lyckan gick över snabbt och dagen beskrevs inte med ett ord i dagboken.

Och så är vi då framme vid den allra senaste alldeles perfekta dagen. Igår.

1.
Jag hittade min djefla man alldeles lycklig på detta vis. Hans närvaro på scen är total och bilden är inte ens arrangerad.

Finn sju skärmar.

Ja, alla datorer är rättvända enligt fläng shåi så att hans inre lugn inte stör hjärnans harmoni.

2.
Tolvåringens basketlag spelade match mot sina föräldrar.

Finn fem föräldrar.

Japp, det är jag under korgen. (Kolla, jag springer så snabbt att kameran inte hänger med!) Av fjorton föräldrar kunde tre spela basket och vi … vi … vi … förnedrade oss och skäms över det … men vi spelade zonförsvar och vann med tolv poäng. Vår närvaro på planen var påtaglig. Förlåt, alla barn. (Vi sjöng ”We Are the Champions” i duschen också.)

3.
Jag hamnade med Bästisgrannen och VBK-Kicki i den förstes garage, pulandes med ett hemligt papier-machéprojekt. Vår närvaro grumlades endast av att jag fastnade under en boxningssäck.

Finn ett vinställ.

Att klunka vin i garage är ju ett synnerligen underskattat nöje. Tapetklistret som hamnade på vinglasen gav en robust känsla till dryckens bouquet och vår sensoriska bedömning av det hela blev: tummen upp!

Sådana här perfekta dagar kan allt hända. Till exempel detta.

Finn fem fel.

När jag nu funderar över livets perfekta dagar, är det inte alls dagarna när jag får ligga ensam i en säng med te och en bok som dyker upp i minnet. Underligt, för det är ju en sådan dag jag hela tiden längtar efter.

Share
25 kommentarer

Denna dag … ett liv?

kristallkronaI ena sekunden föreläser man i en sanslöst häftig lokal i ett hus från 1915, fyllt av sammet och parkett och historia.

kycklingburgareI nästa sekund äter man en delikat supé på tåg och stör medpassagerarna med doften och kladdet.

dinosaurieFör att slutligen komma hem till den normala världen där dinosaurier vaktar toaletterna. (Det är Olle som har satt upp lappen.)

Kanske börjar detta citat bli litet slitet, men jag måste påminna mig ibland:

Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att det var livet.

(Stig Johansson, Den kapsejsade himlen 1984)

Jag är genuint lycklig. När jag slår sönder pepparkakor i tre delar och måste önska mig något, vet jag inte riktigt vad jag ska ta till. Det är kanske inte så kul att läsa det jag skriver nu om man sitter med foten i kläm eller har en spik i foten eller (för att lämna de nedre regionerna) är en nagel i ögat på någon. Förlåt, men jag är glad.

Det dyker upp mejl från Tyskland och USA. Dels från en okänd kvinna som har lärt sig svenska i vuxen ålder, dels från en snart 80-årig okänd dam som flyttade från Sverige när hon var två år. Jag hittar karamellfärgsfärgad mjölk i kylen, jag äter sushi på Hamngatan i Stockholm, jag torkar smör ur pannan på min sexåring, jag tar okända människor i hand och säger goddag, jag får skavsår på hälen och jag dricker automatkaffe som ärligt talat smakar pyton. Det kommer mejl från en okänd femtonårig tjej och från en okänd 62-årig man och jag dammsuger köket medan jag bloggar och där kommer min svärmor vilt gestikulerande medan Bästisgrannen står på huvudet i vårt kylskåp.

Jag tillagar en gryta av okänt och känt och kryddar med en varm höst.

Share
46 kommentarer