Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.Denna fråga ställde Pseudonaja i kommentatorsbåset igår:
”Jag har ’bara’ två barn och jag rör ihop deras namn. Hur funkar det med fem barn? Säger du Rüdiger till Hans-Dietrich och Wibke till Heidi?”
Jawohl, det skulle man ju kunna tänka sig om mina barn t.ex. hade deltagit i tyska juniormästerskapen i badminton runt 1952.
Men ja, jo, visst och alltid: barnen som jag (med viss hjälp) har satt till världen och känner utan och innan, kan jag tydligen inte alls namnen på. Deras namn är tvåstaviga och enkla och (vilket jag tackar mig själv och min namnfantasi för varje dag) låter olika när man ropar på dem samtidigt som t.ex. en mistlur ljuder. Vokalerna i namnen här i familjen låter nämligen så här olika:
Den djefla mannen: oo-e! (Olle)
Jag: åå-e! (Lotten)
Sjuttonåringen: ee-i!
Fjortonåringen: ii-a!
Elvaåringen: åå-a!
Nioåringen: oo-a!
Sexåringen: ii-e!
(Tyvärr heter släktens alla kvinnliga kusiner och min syster också ii-a!, men det är smällar man får ta i dimman.) Enkla, praktiska och – skulle man kunna tro – lätta namn att minnas? Icke då. Så här kan det låta när jag ska ropa ner Elvaåringen från ett träd:
– Ee-i, nej, Ii-a, öh, Ii-e, nämen vah … Oo-a, öh, Åå-a! Puh.
Eftersom förvirringen är total och vi behöver bena upp detta, listar jag här några olika sätt att irra sig bort i namndjungeln.
1.
Om jag tänker på Sexåringens mössa och samtidigt pratar med Fjortonåringen, kommer förstås Sexåringens namn ur munnen även om jag egentligen vill säga min farmors namn. Inte så svårt att förstå p.g.a. de dominerande associationsbanorna.
2.
Däremot är det svårt att förstå hur jag kan tappa bort Nioåringens namn när jag
- pratar med Nioåringen
- är totalt fokuserad på Nioåringen och hennes borttappade glasögon (en inte helt ovanlig situation)
- bara ska säga Nioåringens namn och ingen annans.
Jag måste rabbla upp halva släkten inklusive faster Ulla innan jag träffar rätt.
3.
Då är det mer praktiskt i den djefla mannens familj: där heter nästan alla utom han Karl eller Johan eller helt crazy både Karl och Johan. Man behöver inte tänka utan kan prata relativt avslappnat, för förr eller senare blir det ju namnbingo.
4.
För att inte tala om det praktiska i att min pappa och svärfar har samma förnamn! Eller kanske inte, förresten – det är väldigt sällan jag kallar min pappa annat än just pappa. Äsch.
5.
Släkten är full av barn som har uppkallats efter en trevlig moster/faster och morbror/farbror. Utan undantag får dessa barn prefixet ”Lill-” som de sedan som tvåmeterskarlar och hundrakiloskvinnor får leva med. Själv höll jag på att bli en Lill-Lilly innan någon sansade sig och gav mig Charlotte som förstanamn. Ett namn som jag för övrigt inte har lystrat till sedan 1972.
Detta namnrabbelbabbel kallas på engelska name chain och ibland på svenska för namn-kedja. Eller metonymiska namnfel. Jag undrar nu om felnamnade personer ingår i denna kedja. Jag känner nämligen
- en Inger som borde heta Kerstin
- en Kerstin som borde heta Inger
- en Stefan som borde heta Gunnar
- en Gunnar som borde heta Stefan.
Dessa fyra personer lystrar inte alls till Keringer och Gusten, har min undersökning gett vid handen.
Metonymi i NE.Ok. Berätta nu om när ni liksom jag har ropat på er lärare eller chef så här:
– Paaaappa! Nej maaamm… nej … *ryyys* … äh, det var inget.
___________
Uppdatering:
Kolla vad Stationsvakt har hittat: en namnblandare!
