Aldrig att någon annan än jag fick städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig att någon annan ville städa mitt rum när jag var tonåring.
Aldrig i livet att jag skulle få för mig att städa mina tonåringars rum.
Ni förstår principen? Det handlar om dels uppfostran, dels integritet.
– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
– Men hur står du uuuuut? kanske någon annan undrar.
– Bah, det där med att curla sina barn är en överdrift, protesterar nog någon.
Ptja, alla får väl göra som de vill. Dessutom är ju de fem barnen här hemma så rörliga vad gäller sovplatserna, så man vet ju liksom inte vem som har stökat till var. Och förresten är det inte så himla stökigt. (Ok, det beror på vad man jämför med.)
Men … plötsligt var Sjuttonåringens/Den djefla mannens strumpor väldigt få. (Japp, de delar strumplåda.) Strumpor äts ju inte upp av tvättmaskiner vad alla än säger. De kan tappas på väg till eller från träningen och glömmas i ett av alla omklädningsrum eller till och med glida av under en orienteringstävling, men tvättmaskinens matsmältning är än så länge lite för primitiv. Sedan kan strumpor förstås gå vilse och hamna i Nioåringens pysselskåp och där förvandlas till en Socktant, en snögubbenäsa eller en barbiestrumpklänning. Men där var de inte.
Jag tog på mig skyddsutrustning och gav mig in i Sjuttonåringens rum … som såg perfekt ut! På ytan …
När strumporna ovan var ordentligt dokumenterade och slängda i smutstvätten, slog det mig att även filskålarna i köket hade blivit få till antalet. Kunde det vara så att … kanske … jo.
Fotnot:
Om ni undrar över de kaklade väggarna, så är det inte alls konstigt. Rummet var kök när vi flyttade in, och jag fick inte bort plattorna hur jag än bankade och slog. Jamen kunde inte panelen fått gå upp till hyllan istället? Jo, men de där panelbrädorna var ju så fint målade och färdigsågade och på extrapris och … jag oooorkade inte.
– Lättja! säger vän av ordning säkerligen.
Japp, se där slöts en cirkel.
28 kommentarer