Ur dagboken 2005:
De riktiga pendlarna är mer luttrade än jag. När tågets avgång först flyttades fem minuter framåt, ryckte de på axlarna och läste vidare i gratistidningen. När en högtalarröst sedan meddelade perrongbyte, suckade de kanske lite, men tog sina ryggsäckar och lämmelvandrade till rätt ställe. När fina blädderskylten plötsligt visade att tåget var ytterligare 20 minuter försenat, grävde alla fram sina mobiler. Jag hörde vad de sade:
– Tågfan är försenad. Igen.
– Jag kommer, men jag blir sen.
– Ställ in mötet, vi får ta det i morgon istället.
– Klä på dig, jag hinner inte idag. Ssschh. Puss.
Va? Klä p… Va? Jag vred huvudet snabbt mot mannen som sa det, jag vred så där snabbt som de gör i tecknade filmer. Mina ögon ploppade ut så där som de gör i tecknade filmer och precis som i tecknade filmer rivstartade mannen sedan med ett friktionsmoln och sprang nerför trapporna.
Och var borta. Hallå, ville jag skrika, hallå, berätta mer! Varför är hon inte påklädd och vad skulle ni göra och hallå? Men jag sa inget utan fantiserade ihop en passionerad historia uppe i det blå.
Lite senare ombord på tåget togs jag ner på jorden igen. Damen i sätet bredvid inte bara fes som alla som sitter bredvid mig alltid gör. Hon drack även sprit ur medhavd plunta. Spritdoften blandades med den omisskännliga doften av ett nyöppnat paket köpeköttbullar. Damens yttre var perfekt, från klädmärke till nagellack medan det inre borde ha stannat inne. Själv somnade jag och väcktes strax före Stockholms Central av mitt eget snarkande. Fisande spritdamen tittade med avsmak på mig.
Så långt den dagboken.
Nu ska vi se, hur var det förr i tiden när man åkte tåg? Jag minns mest att man kunde avbeställa och ändra alla biljetter huller om buller till och med efter att tåget hade gått och inte förlora en spänn på det. Och att maten i restaurangvagnen var mindre plastig, men absolut inte bättre och absolut inte billigare. Eller minns jag fel? Jag klev 1978 på tåget i Luleå vid femsnåret på eftermiddagen, sov i liggkupé med fyra mystiska män och en dam med enorma fötter och var framme i Stockholm vid åttasnåret på morgonen. Ur dagboken från denna resa:
”Han som ligger snett ovanför mig är lumpenkille och jätteäcklig. När han pratar med mig låtsas jag att jag inte hör. Tanten med världens största fötter gav mig en macka, men det var gammal ost på. Jag åt ändå för att tanten inte skulle bli ledsen. Nu har jag läst både Expressen och Aftonbladet två gånger för jag vågar inte klättra upp och hämta boken i väskan ovanför äckelkillen. Bara nio timmar kvar nu.”
Idag går det förstås snabbare. Hela 15 minuter snabbare.
Fast idag är det ju sanslöst krångligt med både sträckor, tider, förseningar, priser och platser – vilket kallas förbättringar. Har ni hamnat på plats 1 i förstaklass, förresten? Strax framför en gigantisk, öppen sopsäck som luktar lik? Det har jag.
I undersökningen som presenteras idag, står det:
”Anledningarna är, enligt SJ, ett ökande resande, slitna tågset och stora trafikökningar på godstrafiksidan. Över hälften av förseningarna beror på problem med spåren och spårbrist, menar SJ och skjuter problemet ifrån sig.”
Jag hade varit en bedrövlig chef för SJ eller vilket företag som helst utom mitt eget. För att inte tala om hur illa jag hade skött budget och planering samt personalvård. (Roliga firmafester och fina veckobrev hade vi dock haft på företaget.) Men SJ, SJ, gamle vän – gör biljetteriet kundvänligare, ta bort 30-sekundersregeln och styr om tidtabellerna så att de stämmer med verkligheten även om det ser illa ut. (Det enda som jag kan tycka har blivit betydligt bättre på tågen är internettillgången, som var bedrövlig 1978 och som bäst 2005–06.)
Jag gillade de forna småkupéerna. Källa.Hur funkar tågen i andra länder, ni som reser runt? Ska vi skicka SJ på studiebesök eller bara åka tidsmaskin bakåt för att orka att fortsätta åka tåg?
____
Fler SJ-undringar:
Månhus
Studiomannen
Pysseliten
Ica
Fotot är taget från fel sida och rebusen är faktiskt ganska svårtolkad. Osignerat verk.
