Hoppa till innehåll

Månad: september 2008

Okammad poet dissar semikolon

Bruno K Öijer – arketypen för alla kulturarbetarwannabees på Smålands Nation i Lund under 1980-talet – har efter endast sju års skrivarmödor klämt ur sig en hel diktsamling: Svart som silver.

 

I en intervju i SvD (15/9 2008) avslöjar Öijer sin inställning till det av språkpoliserna så omhuldade semikolonet.
”Komma och punkter bär han ingen särskild aversion emot, förklarar [Öijer], men semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar ’se vad jag kan’.
– Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det.”
Språkpoliserna är kränkta och kommer att genomföra en kraftfull protest: vi låter bli att köpa Öijers bok, utan lånar den på biblioteket istället.

Språkpoliserna tycker för övrigt det är sällsamt att höra uttrycket ”jag har hört” i Wikipedians, diskussionsgruppernas och webbtidningsarkivens tidevarv.

Share
6 kommentarer

Det allra mest svårstavade ordet!

Adress och abonnemang i all ära, men det allra svåraste är ett annat.

Jag lärde mig att stava till dubbel i kanske sjuårsåldern, men det skulle dröja tills jag var 24 år innan jag förstod mig på detta:

dubblett

Då hade jag redigerat en 500 rader lång artikel på Nationalencyklopedins redaktion och på det snygga manuspapperet med två karbonkopior plitat och fixat och ändrat dubblett till ”dublett” 123 gånger. Jag fick bannor och skämdes. Stava fel? Jag? Som är bäst i världen på att stava? Ha!

Fotnot
Det är klart att vi blir förvirrade – konsonanter brukar ju inte dubbeltecknas efter obetonade vokaler. Språkrådet tar som exempel kotlett, rosett och fasett – fast då brukar jag skrika

– Pollett!

Duplett (som alltid får mig att tänka på ”dyblöt”, vilket dels är helt absurt, dels inte hör hit) betyder samma sak som dubblett. Vilket ju bara gör saken värre eftersom det stavas med ett p. Fan ska vara rättstavare.

Kuriosa
Nordisk Familjebok, den kära, har faktiskt felstavningen som alternativ hääär.

/Lotten

Share
8 kommentarer

Jag bor på finhotell och tittar på arkitektur

I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.

Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.
Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.
Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.
Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt … pomadaskydd?
Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.

Och nu: stadsplaneringsakuten!

Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)
De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.

När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som

  • konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
  • kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
  • putsarkitektur
  • lisener
  • mittpartiets betoning och lanternin
  • takfotens konsolfris
  • fönsteromfattningarnas listverk
  • fönster med avgjord renässanskaraktär
  • slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
  • platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
  • skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.

De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:

Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar … kanske?

Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?

Uppdatering
Kolla!

Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt. Foto: Lena, North of Sweden

Ok. Här kommer poseringen i trappan.

Vad gör man inte för sina kommentatorer?
Share
24 kommentarer

Cykelstöd i livet

I våras, när vi fortfarande hade den varma sommaren (pah) att se fram emot, tänkte vi cykla mycket. Ett gäng cyklar rotades fram från trädgårdens alla mörka hörn, och kördes iväg till cykelreparatören. Han sa skrnf och fnys samt eh och tog emot alla som vi gav honom och lovade att i gengäld laga min gamla vita springare från 1987. Byteshandel, liksom.

Efter en månad hämtade vi inte cykeln, för den var inte lagad. Än.
Efter två månader hämtade vi cykeln, som var lagad. Not. (Bakläxa!)
Efter tre månader hämtade vi cykeln igen, för den var lagad. Not.

Nu (när sommaren är slut, ja) letar jag cyklar (och cycklar och dam cykelar och herrecycke) på Blocket och banne mig även i diken och övergivna parkeringsplatser. Jag vill ha tre vuxencyklar som är gamla och fula men inte kostar en förmögenhet och dem ska jag fixa till själv, så det så.

Varför?

  • Nya cyklar har fiffigt nav med inbyggd dynamo och vadderade sitsar, men blir Ville Vesslas byte på nolltid.
  • Gamla cyklar är snygga.
  • Gamla cyklar har dessutom fungerande stöd.

Möte på cykelställsfabriken runt 1990:

– Jag tycker att cykelstöden håller för bra nuförtiden.
– Mhm. Cyklarna bara liksom står upp. Av sig själva.
– Kan man inte göra nåt åt det?
– Hm. Bultsaxmaffia?
– Mm. Stödsabotage?
– Jag vet! Vi tar bort foten på stödet och gör själva mekanismen mjuk som smör!
– Du är ett geni! Våra cykelställ kommer att ta över världen!

Se, min stödundersökning:

Stöd till salu idag. En med gummiploppen på, en där gummiploppen har trillat av redan i affären. En det-var-bättre-förr-komplott!

Cykelstöden i den nuvarande cykelsamlingen. Ett rätt, tre fel.

Share
17 kommentarer

Mopsförtroenden och andra

När jag var runt fem år och bodde i höghusen (jättehöga – fyra våningar!) på Magistratsvägen 7a i Lund, bodde en ”rullstolstant” på nedre botten. Hon rökte och var arg, hade rosa läppstift och knotiga tår som låg som skedar på varandra.

– Nu får du den här glassen om du lovar att vara snäll! sa hon och gav mig en hemgjord isglass på plastpinne.

Jag har ingen aning om varför jag förärades en glass, jag som alltid var snäll.

– Men. Du får inte – inte – bita på pinnen. Hör du det? Bit inte på pinnen! Jag vill inte ha bitmärken på pinnen!

Jag minns tydligt min förvånade tanke: ”Varför skulle jag bita på pinnen? Jag är inte en pinnbitare”.

Tio minuter senare var glassen uppäten. Jag skulle lämna tillbaka plastpinnen till tanten och säga tacksåmycke. Men jag stod istället stel som en isglass och stirrade på en nybiten pinne. Hur gick det till? När bet jag? Varför hade jag bitit när jag ju inte fick?

– Förlåt, sa jag och lämnade fram liket av en glasspinne.

Jag fick sedan en utskällning som hördes ända ut på gården, där mina kompisar just då skrattade åt min lillebror – Broder Jakob – som nyss hade kissat på rutschbanan, stående högst upp. Trauma? Mjäh. Men relaterat till detta:

Tre dagar i veckan jobbar jag som morgonradiopratare i P4 Sörmland. Det allra lokalradioaste skedde idag, när vi idag blev uppringda av en förtvivlad dam som hade svikit ett förtroende som när jag svek glasspinnetanten i rullstolen.

– Jag skulle ta hand om min sons chefs mops och chefen har rest utomlands och jag har tappat bort mopsen och nu vet jag inte vad jag ska göra!

Inte försvunna mopsar.

Detta föranledde min kollega Jonas att berätta när han skulle ta hand om en grannes mops. Jonas egen hund blev så förvånad när han såg den lilla hundavarten att han gav till ett jätteskall, varpå den lilla mopsen blev så rädd att de jättestora ögonen trängde ut ur ögonhålorna. Tydligen är detta inte helt ovanligt när det gäller mopsar, sa veterinären som inte kunde göra annat än att avliva den lille.

Ja, så då kunde jag ju inte låta bli att berätta att

  • jag en gång i ungdomen skulle vattna åt en bortrest granne, som när hon kom hem möttes av döda krukväxter och en vattenskada på parkettgolvet
  • en kompis som heter Sara en gång skötte ett jätteakvarium åt en bortrest miljonär och lyckades ta kål på alla fiskarna genom att mata ihjäl dem
  • en kompis som heter Mårten en vinterdag på Östermalmstorg skulle kliva över en snödriva och på andra sidan satte ner foten rakt på en … knäckt … mops.

Det här är inte vandringssägner, då hade jag varit skrivit ”en systers kusins morbrors faster”. Nu är det upp till er: via mopsar eller inte – när har ni … liksom inte fullgjort ert uppdrag?

Share
35 kommentarer

Himla makter … Ramadan på er!

Brasklapp:
Iklädd både hängslen och livrem för att inte reta upp mina läsare, har jag försökt formulera mig så att ni inte ska bli arga. Alltså: bli inte arga. Jag bara funderar och filosoferar. Och vill förstå och lära mig mer.

Redan Salvador Dalí illustrerade profetens lidande.


Religion är inte riktigt my cup of tea. Men (brasklapparna haglar!) – det är intressant på samma sätt som t.ex. mitt förvirrade intresse för geografi. Jag är helt enkelt dålig på att lägga religions- och geografifakta på minnet.

Idag inleds Ramadanfirandet. (Våga inte släppa blicken från texten nu. Det här är intressant och roligt att diskutera.) Som icke gudstrogen måste jag säga att jag gillar idén att vi människor då och då bör offra något, avstå från något, lida litegrann.

– Vaddå, vrålar alla med ångest, tvångstankar och ADHD. Jag lider hela tiden!

Ok. Men offra något kanske?

– Vaddå, ropar alla med livspussel där bitarna verkar komma från tre olika lådor med extra många bitar himmel. Jag offrar både mina barn och min fritid hela tiden!

Ok, vi släpper det där. Jag, som lever för att längta till nästa måltid, vill verkligen förstå. En 14-årig muslimsk tjej som jag frågade igår, förklarade ungefär så här:

– Som god muslim som fastar, får jag det bättre i paradiset efter döden och de pengar vi i familjen sparar på att inte äta kan vi ge bort till dem som svälter runt om i världen, sa hon.
– Men är det inte att tänka på sitt eget väl och ve om man vill ha det bra i paradiset? sa jag med mina egna egoistiska tankar.

(Vi hade inte tid att gå in djupare i ämnet där och då.)

Jag har frågat alla muslimer jag känner och de förklarar:

  • Troende muslimer längtar till Ramadan såsom jag längtar till julen.
  • Att fasta är att lida, vilket tillfredsställer Gud – i alla fall enligt profeten Muhammed.
  • Men egentligen lider man inte av att tillfredsställa Gud.
  • Om man blir yr, törstig eller lågsockrig under dagen, är det Guds vilja.
  • Om Ramadan infaller under sommaren och man som muslim råkar bo i Kiruna, ändrar man reglerna så att man får äta mellan speciella klockslag och inte bara när det är mörkt eftersom det aldrig är det. Edit: Man går då efter saudi-arabisk tid, alltså tiden i Mekka.
  • Många lärare i svenska skolor verkar irriterade på Ramadan och borde lära sig mer för att förstå.

Lärare som jag har pratat med förklarar:

  • Barn och ungdomar (många fastar från ungefär tolvårsåldern) som äter frukost kl. 04 och sedan varken äter eller dricker, är svåra att hantera kl. 14 på eftermiddagen.
  • Skolarbetet försvåras och lärarnas planering sinkas under Ramadan.
  • Elever som måste ta ledigt under de tre festdagarna (när man firar att Ramadan är slut) bör på något sätt hjälpas att komma ifatt på samma sätt som elever som tar ledigt för att åka skidor.

Jag har letat efter en fastande kirurg, busschaufför eller matematiker för att kolla hur det funkar att jobba under Ramadan, men har inte hittat någon. (Edit: SvD lyckades bättre.)

En riktigt larvig jämförelse av en dum svensk som heter Lotten kommer här:
Tänk om jag blir tvungen att flytta till Grönland och där berättar att jag pga. min tro under en månad måste gå klädd i törnekrona. Grönlänningarna ställer sig då frågande och bedyrar att mössa är ett lämpligare plagg. Iklädd min törnekrona vill jag även spela basket, vilket grönlänningarna inte ens vill tillåta eftersom jag riskerar att skada både mig och mina med- samt motspelare.

Ja, jag vet att jämförelsen haltar och att jag borde ha jämfört med andra religioner. Men nu är det ju Ramadan som inleds idag, inte den katolska fastan eller jom kippur.

Vad säger ni? Ska jag dra något gammalt över mig och hålla mig till svampar, julkalendrar, trasiga tvättmaskiner och sekruttbilar?

Share
65 kommentarer