Hoppa till innehåll

Dag: 6 september, 2008

Oh no – Clapton, Lennon, Ono

Tidningen Word publicerade i augusti två bilder. De är tagna vid en hotellpool den 14 september 1969 – två veckor innan John Lennon berättade för de andra Beatlarna att han ville hoppa av cirkusen. (Paul McCartney hämnades senare genom att gå ut i pressen och ensam meddela att Beatles hade splittrats. Pax! Liksom. Men det hör egentligen inte hit.)

Knasprojektet (ja, knas) Plastic Ono Band hade vid denna tid precis varit förband till The Doors, vars sångare Jim Morrison nyss hade släppts ur arresten efter att ha hotat att visa snoppen för publiken. Men det hör egentligen inte hit.

Med på bilden, där John Lennon ser glad ut och Yoko Ono dricker mjölk som smakar pyton eller bara tar sig en grappo och vill döda fotografen (Mark Hayward?), finns en 24-åring som heter Eric Clapton. Som iklädd spräckliga skor sitter och röker och också vill döda fotografen. Hans band – Blind Faith – föll i bitar eftersom instrumenten brann upp på scenen och alla bråkade med alla. Poliserna hade under dessa år ett fasligt jobb med alla konserter som ballade ur som dagens fotbollsderbyn. Och det kanske hör hit.

Trummisen Alan White (senare medlem i Yes), Eric Clapton, basisten Klaus Voorman (som designade Revolver), John Lennon och Yoko Ono. (Det vita strecket i mitten är bara mitten på tidningen som jag skannade in.)

 

Det här är väl värt att tittas närmare på.

Även Clapton kan granskas lite. Ibland vill jag också röka, bara för att få se ut så där. Kisande, blåsande. Sedan hostar jag till och kommer på att det vill jag ju inte alls.

Vad är det med musikerna från 1960-talet som gör att dokumentärer om dem är så vansinnigt intressanta? Faller jag för drogromantiken och de livslånga grälen samt de tusen dödfallen och sorgerna, det som alltid avslutas med reunion-konserter där alla faller i varandras armar?

Nåväl. Min egen fascination hör egentligen inte hit. Clapton visste där han satt vid poolkanten inte att han på väg mot ålderdomen skulle bli heroinist och alkoholist, att han skulle begrava vänner och kolleger samt ett av sina barn. Vi vet inte vad han tänkte där han satt eller vad de sa till varandra. Men på nästa bild kan vi ana:

Alt. 1: ”Alltså, hemma i England gör vi så här.”
Alt. 2: ”Vet ni vad jag tycker om er två just nu?”

Någon som kan ringa upp Clapton och fråga om han minns tillfället?

Kuriosa:
Det var alltså Winston Churchill som gjorde V-tecknet poppis under andra världskriget.

Ambivalent Churchill 1940 och 1944.

Först betydde tecknet victory med handflatan inåt. (Numera tycker vi nog alla att det är en obscen gest som möjligtvis kan tas till av en blyg men irriterad svensk i trygghet i sin bil.) Efter några år vände Churchill på handen – förmodligen hade han blivit tillsagd av någon pryd/allmänbildad.

Även i Tyskland tog man till sig V:et, men där skulle det betyda Vergeltung (’hämnd’). I USA började gesten under 1960-talet att användas i betydelsen peace. Och det är ju klart att när man vill ha fred i världen behöver man få utlopp för sina aggressioner och elda upp instrument och slåss mot poliser.

Eller kanske bara skoja till det lite. (Makarna Bush och Ford.)
Share
18 kommentarer