År: 2007

Rapport från en skurhink

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2007 02:28

Jag lever i sanning ett spännande liv. Not.

Men igår for jag i alla fall mellan ytterligheter. Två timmars jobb med artikel om modeord, sedan – swooosch – resa till Stockholm. Där besökte jag och förärades sushi hos en bloggare, varefter jag för första gången – på order av en annan bloggare – åkte till Berwaldhallen för att hämta konsertbiljetter. Denna hall vaktas av en tredje bloggare, som drog ner mig i kulvertar, visade upp kaffeapparater utan muggar och mystiska övningslokaler. På en dörr stod det ”FLYGLAR”. (Obs, plural.) På en vägg fanns det ett hiskeligt, modernt konstverk (1979). På golvet fanns det mystiska fläckar. (Om man går på dem förvandlas man till en musiker.)
Sju sjösjuka sjömän hade känt sig hemma på den blåa heltäckningsmattan eftersom den lekte hela havet stormar och hade platsat jättebra i Fröken Ensam Hemma åker gungstol.
Men biljetterna kom jag ihåg att hämta trots de vilda äventyren. Plötsligt infann sig ett lugn som jag sällan skådar. Känner. Upplever. Stöter på.

Fyra timmar utan förpliktelser.

Ingen väntade på texter, ingen ville ha mig att föreläsa om verbens plural, inget internet fanns till hands. Så jag köpte mig en kvällsmat och gick på bio: senaste Bond-rullen. Daniel Craig ser under (sorry, nu kommer en spoiler) tortyren ut så här:
Jarl Kulle.

Föremålet för James Bonds kärlek ser däremot ut så här:
Cia Berg.

(Ni förstår väl att jag försöker vara som denne bloggare?)

Sedan sammanstrålade jag på Tjuvlyssnatfesten med i tur och ordning en fjärde bloggare med ny kamera (som hon inte vågade använda) och en femte bloggare (som alls inte hade något glitter på sig) och såg en sjätte bloggare med väldigt snygga, högklackade skor (tut-tut, modebloggsvarning) men hörde tyvärr absolut ingenting av vad förordsskrivaren sade i mikrofonen. (Jag skulle ha bussvisslat och bett alla vara tysta. Folk stod till och med och pratade i sina mobiler när värdarna höll välkomsttal!)

Efter att ha smörjt våra eventuella krås med vitt vin, öl, sushi och annan ohyggligt snyggt upplagd förtäring som fanns i enorma mängder, vandrade alla vidare till en annan lokal, där vi till hip-hop på höööög volym (jaaa, jag är en gammal kärring som vill samtaaala) försökte prata teckenspråk med en bloggare och en annan bloggare och tammetusan gick jag inte fram och berömde en och annan film-bloggare. Sedan killade jag en man i mustaschen, följde med Gustaf Skarsgård in på toa (där jag klev i en skurhink), tog en bild på en bloggare, drog upp byxorna på en stackars pojk som visade upp halva rumpan och kalsongerna samt vinkade åt en fnuttifjärde bloggare.

Sedan bjöd en ytterst snäll bloggare mig på taxiresan ”hem”. Här ligger jag nu på en nybäddad madrass i en lägenhet på Söder och myser i nyborstade tänder och surfar på okänt folks trådlösa nätverk utan lösenord. Det piper hip hop i mina öron och jag hör ambulanser. Jag vill gå på fler fester och jag vill träffa fler människor och jag vill åka taxi och prata teckenspråk men jag vill inte höra mera hip hop. När jag och en annan bloggare försökte charma the almighty DJ, förklarade han att han ”inte tog önskemål”. Och så sa han ”Gå nu, snälla, jag jobbar”. Sedan greppade han micken och … rappade.

Beatles, people, mera Beatles!

Nu till modebloggen!
Ny t-shirt, plommonstop (dock buret under ytterst få minutrar), nyinköpt halsband (139:-), basketskor till svarta, tajta jeans och jättemycket deodorant.

Uppdatering:
I kommentarerna finns det länkar till komprometterande foton.

33 kommentarer

Spetskompetens

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2007 00:35

Nu har jag under en viss tid försökt läsa modebloggarna. Si och så många läsare kan ju inte ha fel. Jag tycker ju om långklänningar från Nobelmiddagen och läser med stort nöje om kändisar som inte har lyckats i sitt klädval. Jag kanske har läst på fel ställen? Eller så har jag bara inga referensramar när det gäller mode. Precis som de som inte läser här eftersom de inte har basket som intresse. Eller barn. Eller hus. Eller grannar. Eller böcker. Eller datorer. Eller syskon. Eller ett språk. Eller hår som nudelsoppa.

Apropå nudlar. Som ju har sitt ursprung i Asien. (Jättesnygg övergång!) Jag var och åt på ett helt ok wok-ställe där det brinner i kastrullerna. Men först skulle vi välja mat.
Det roligaste skrivfelet alla kategorier är ju särskrivning, det vet vi ju. Avstavning kan också vara rätt kul. Joorå, jag har nog skrattat åt ett och annat stavfel också.

Men här har vi ju en helt ny bloggidé: mat-i-mode-bloggen! Eller är det kanske djurbarn-i-tyg-bloggen ..?

Hur som helst kan jag inte riktigt släppa detta med spets. Jag tycker inte om spets. Inte på kycklingar, inte på människor. Det ser rogivande och vackert ut när folk knypplar, men resultatet vet jag inte riktigt vad man kan göra med förutom att banka fast det längs skafferihyllorna. Dolly Parton ramar ganska ofta in sin hylla i spets, men det är nog bara för att betona, ungefär som understruken text fungerade förr i tiden – innan den betydde länk. Den allra minst omtyckta spetsen är för mig nylonstrumpor med spetsmönster – de ser ut som slingriga åderbråck och får mig att tänka på operationer där man måste gå in i ljumsken för dra till och räta ut ådrorna.

Ok. De serverar inte kyckling i spets. Inte heller på spett. Den trista sanningen är att kycklingfilén nog har lags att vila i spetskål. Ungefär som på lakan med påsydd spetskant, tror jag.
Denne man är inte en kyckling i spets.

16 kommentarer

Bildsafari (med loppor) från en måndagskväll

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2007 10:52

Igår kväll när de tre minsta barnen badade, sprang jag omkring som en jonglör och var kvinnlig. För när man har många bollar i luften samtidigt, lär man visst vara som kvinnligast. Männen kan ju bara grymta och slå ihjäl grottbjörnar, sägs det. (En i taget, förstås.)

Men.
Det här är visst ett släktdrag – att snubbla, falla, spilla, kladda och tappa precis när det som minst behövs. Igår föll jag över en present som jag fick av mitt basketlag när jag flyttade från Lund. Men numera gråter jag inte över spilld mjölk, jag bara:

– Ah, vad synd. Men det kan jag blogga om.

Innan jag hade hunnit sopa upp smulorna, välte jag nästa sak.
En temugg. En favorit-temugg! Var ska jag hitta ett nytt ölkrus? Men jag bara:

– Ah, nej, vad synd. Fast det kan jag ju blogga om!

En liten stund senare åkte kameran fram igen. Sjuåringen hade nämligen med Bästisgrannens tioåring gjort en L(T)opp-kör.

Loppor kallas de där sakerna man viker av ett papper och sedan skriver något lyckokaksaktigt i. Så här till exempel:

– Säg ett nummer!
– Tre.
– Ok. (Viker fram och tillbaka tre gånger.) 1-2-3. Säg en färg!
– Blå.
– Ok. (Viker upp den flärp som har blåmålats.) Det står ”Du ska städa mitt rum i en månad” där. (Visar upp texten som bevis.)
– Va?

Men denna kväll var det Lopp-kör (som var en Topp-kör). Barnen hade vikt 137 loppor och ställt upp dem så här.
Sedan dirigerade de lopporna medan Händels ”Messias” med Hallelujakören spelades i bakgrunden. Vi applåderade. Och jag sade:

– Men det här kan jag ju blogga om!

39 kommentarer

Mitt yrke och en fest

Publicerat av Lotten Bergman den 15 januari 2007 09:48

Jomensåatt. Det här är ju bara en blogg, ni vet ”en sorts dagbok på nätet”. Det vimlar av mystiska människor som är intresserade av att läsa ”dagböcker på nätet”. Många av dem läser utan att ens förstå att man kan kommentera det man har läst (klicka här nere på antal reflektioner XX) eller om man så vill, bara läsa kommentarerna (lättläst om man klickar på klockslaget här nere). Några kommenterar och förgyller ”dagboksskrivandet” så till den milda grad att jag kan vakna mitt i natten och bli tvungen att högt säga till mig själv:

– Nej, Lotten, du måste inte kolla kommentarerna nu. Du måste sova!

Men man kan ju inte bara ”skriva en sorts dagbok på nätet” – man måste ju ha ett yrke. Eftersom många har undrat, ska jag nu berätta att jag är

fil kand (blandade småhopp: svenska, engelska, drama-teater-film, litteraturhistoria)
redaktör (men det var jag egentligen bara 1988–1998 på Nationalencyklopedin)
föreläsare (om hur man använder det svenska språket så att så många som möjligt förstår vad man menar)
kåsör (ja, som Ehrenmark och Kar de Mumma).

Att vara fil kand tjänar man inte en spänn på. Redaktör är jag ju inte längre, det drar jag bara till med för att skryta. Som kåsör tjänar man 50 öre i timmen. Så, ja, jag försörjer mig på att föreläsa. Egentligen borde jag varje dag i min blogg (”en sorts dagbok på nätet”) skriva så här:

Klicka här om du vill anlita mig som varande Sveriges roligaste och i ämnet mest kunniga föreläsare. (Gör det! Gör det!)

När första bandet av Nationalencyklopedin kom ut, hade vi releaseparty i Stockholm fastän redaktionen satt i Skåne. Vi var uppklädda till hårfästet och underhölls av Povel Ramel, hamnade på efterfest på Café Opera, fick ont i fötterna, såg en mobiltelefon och sov på hotell. Jag var 25 år och mina stora ögon var större än någonsin. Jag skakade hand med ständige sekreteraren och kulturministern och kramade om sådana människor som går på releasepartyn utan att egentligen ha något med den releasade produkten att göra.

Och nu är jag själv en sådan. På onsdag ska jag gå på Tjuvlyssnats releaseparty trots att jag bara tjuvlyssnar till husbehov. Jag kommer fortfarande i klänningen från 1989 – ska jag ta den? Och basketdojjor till?

(Naturligtvis rapporterar jag på torsdag om vem jag kramade, här i min ”dagbok på nätet”.)

Bilden föreställer en annan encyklopedi: Nordisk Familjeboks andra upplaga (1904–26), även kallad Ugglan. Jag är nämligen även uppslagsboksnörd. Det tjänar man heller inga pengar på.

39 kommentarer

Idag gör jag fler mål än Henke Larsson

Publicerat av Lotten Bergman den 13 januari 2007 10:12

Se där, minsann har jag inte läst tillräckligt många kvällstidningsrubriker för att veta att denna faktiskt låter rätt intressant. Nu kommer förklaringen:

Jag ska spela basketmatch kl 12.

Idag lever jag dessutom i ett par timmar ungefär som ett fullblodsproffs (fastän jag är allergisk mot hästar). Jag går bara upp, äter frukost, petar snorkråkor, går på toa, letar efter skor och tar min träningsväska och går. Jag är så himla cool.

Nu trillade jag över en artikel som var i ropet i somras: om att ta risker. Läkaren David Eberhard har tyckt till om oss trygghetsnarkomaner i Sverige. Han tycker att vi numera får ångest och mår dåligt av minsta lilla orosmoment. (Jag skulle vilja tillägga att vi i samma veva ofta konstaterar att vi ”känner oss kränkta”.)

Så denna tjugondag knut ska jag utnämna till Den Stora Riskdagen. Jag kan åka till basketmatchen i bilen utan vinterdäck (men kör i så fall iklädd cykelhjälm), jag kan ta ut hälinläggen i basketskorna och riskera hälsporre igen, jag kan dessutom gå in för att foula rejält från första minuten … fast nej.

Om ni inte har något annat för er, kan ni riskera er omdömesförmåga genom att gissa om dessa personer ler på riktigt eller låtsas eller roas av denne kompetente man.

Någon annan som riskerar något idag?

27 kommentarer

Fredags… mys? (OBS: recept!)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 januari 2007 10:18

Nästan alla längtar till fredagen och helgen.

”Fredagsmys” innebär i staden där jag bor oftast pizza, chips och ostbågar, slötittande på tv eller en hyrd dvd. Inte alls fel, helt ok. Men jag vill inte ha mysigt. Nej, jag vill ha roligt – jag vill ha fredagskul. Inte mysa. Japp, jag lägger in en liten protest här. Jag myser inte på fredagar, jag lagar mat till i runda slängar 15 personer, förlänger bordet in absurdum och har roligt. Nu ska ni också ha lite kul. God efterrätt ska ni också göra.

Fredagskulskurs

1.
Mat.
Spaghetti och köttfärssås. Eller lasagne. Eller paella. Eller något annat som är roligt att göra. I min värld är det nämligen inte kul att servera gåsleverpaté, murkelsås, dilldoppad dinkeldessert, groddgulasch eller roquefortmousse i endivblad eftersom jag efter ett glas matlagningsvin inte kan koncentrera mig utan måste gå per autopilot och humpa kryddor med grävskopa.

2.
Rytmikövningar.
Nej, jag har verkligen ingen aning om hur, för detta har jag bara fantiserat om. Alla gäster ställer upp på rad och får göra rytmikövningar för matsmältningens skull. Efterrätten är nämligen mastig. (Detta är inte att förväxla med sällskapslekar, som är en styggelse på midsommarkalas.)
3.
Servettvikning.
Nej, jag vet verkligen inte. Återigen en fantasi. Men när allas serviet – nej, det stavas utan i numera – servetter är köttfärssåskladdiga och borttappade under bordet och allmänt begagnade, beordrar man gästerna att vika en solfjäder (men man kan hänvisa till hur det ser ut när Musse, Kalle och Långben campar på julafton) eller en båt (som ser ut som en Stegosaurus) eller en … fallos? (Skåda ljuset!)

4.
Efterrätt.
Det är nu du inhystar beröm och grundar det alls inte överdrivna ryktet om dig som dessertkompetent. Ur Annas kokbok (men lite omgjort).

Äppelsmofs för 15 personer
riv 500 g mandelmassa i rivjärn (stora hålen)
blanda den med
2,5 dl socker och
1,5 tsk kanel och
2,5 dl vetemjöl och
2,5 msk pressad citron och
3 ägg och blanda nu hela klabbet med
250 g flytande (eller smält, men inte varmt) smör

Skala och storklyfta ca 16-18 äpplen och lägg dem på ett smörat ugnsfat.
Ringla smofssmeten över.
Grädda i 175–200 °C i 25–30 minuter.
Grädde, glass eller vaniljsås passar till, men behövs egentligen inte.

(Glöm inte att ha raaaaaptävling efter detta. Eftersom musiken rap dumt nog också stavas rap och inte rapp och man kan ha sådana tävlingar också, måste burp-rapen nog stavas raaaaap. )

5.
Nattorientering.
Reflexbrickor hänger i alla träd i alla skogsdungar och i grannarnas trädgårdar. (Ni som bor i storstäder får helt enkelt flytta ut på landet.) Alla som vill vara med får ficklampor på huvudet, reflexvästar och varma kläder. (Ni tror mig kanske inte, men detta har med enorm succé genomförts av min djefla man flera gånger. Jag? Nej, jag satt hemma med ett glas vin och my… nej, hade kul.)

Uppdat.
Vän av ordning (Danstanten – som genast borde komma hit och hålla i rytmiken) påpekar i kommentarerna att det är smidigare att ha pannlampa på huvudet, inte ficklampa. Ok. Men det är ju så roligt med alla fasttejpade, fastknutna och fastklämda små ficklampor!

27 kommentarer

Brev

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2007 10:21

Jag dök in i mitt minnesskåp för att leta efter fotokatalogerna från gymnasiet. Nu har jag ju letat i snart en vecka, så jag borde verkligen ge upp och hitta på något mer konstruktivt, fast … nej. Här ska letas. Minnesskåpet är sprängfyllt av tidningar, skolböcker, foton, virkade mössor, snuttefiltar, medlemskort, barbiedockor, autografer och listor på vilka killar som stod högst i kurs.

Men nyss välte jag ut ett års brev på golvet. Det är 1984-bunten och det är så ofantligt imponerande att jag måste visa upp skatten.
Detta är alltså de brev jag fick. Antalet brev jag skickade är säkert det dubbla. Den lilla anteckningsboken är mina ”kopior på skrivna brev”. Antingen skrev jag med karbonpapper emellan och fick på så sätt en exakt kopia, eller så antecknade jag i den lilla boken vem jag hade skickat till, vilket datum samt vad jag skrev. Naturligtvis är mina brev intressantare att läsa än de jag fick, så jag börjar med att läsa i anteckningsboken.

Brev till Bästisgrannen 840215
Plannja förlorade.
Alvik -Solna 88-82 Yttergren + Nyström.
Blackeberg-Plannja, dålig match
Bjöd Jönsson på paj.
Bosse hit.
Knäna gör ont.
Gjorde 23 poäng.
Bjöd Jörre på paj.
Martin kommer i morgon.
Ska skriva till Ulf B.

Jag är ju rena rama Strindberg. Ge genast ut min brevväxling i 15 band. En annan sida!

Brev till Robban 840112
Går på kryckor.
Marit ska ha mig till att dansa jazzbalett.
Jag vill spela teater i Sydeuropa.
Larry lät mig följa med till Luleå som maskot.

Robban? Vem är Robban? Jazzbalett? Sydeuropa? Va? Har jag lobotomerats någon gång mellan 1984 och 2007? Hjälp.

Brev till Jörre 840618
Spanjorerna tar över världen, i alla fall Skogaholms. Jag har fått 2 685 kr för två veckor och slängt en limpa i huvudet på förmannen. Nya rekordet är 250 flyttade skivade långfranskor på fyra minuter. Nu ska jag rymma till London och äta blodpudding. Har problem med raggsockorna, du vet.

Detta måste vara skrivet i kod. Visserligen sommarjobbade jag på bageri, men … blodpudding i London? Raggsockor i juni?

Kan man beställa en liten student som går igenom brevväxlingen under 20 år, tolkar handstilar och letar upp Bosse, Jörre, Jönsson, Larry, Robban, Marit, Ulf B. och Martin samt raggsockorna?

Nu måste vi reflektera över den tekniska utvecklingen. Vi skriver som aldrig förr – nästan alla skriver mejl och några bloggar på bloggar. Men går skrivarna varma? Skriver ni ut era välformulerade mejl på papper? Backuppar ni alla era fantasifulla blogginlägg på papper? Vad kommer egentligen att finnas kvar för forskarna om 100 år?

Ok, ber ni mig att idag få ut dagboksanteckningar som är sparade på floppy-disk eller diskett, så står jag strax på huvudet i källaren, letandes efter de antika datorerna. De finns där, det går – men det är svårt. Nu tar jag fram en brev-anteckningsbok från 1982. Ah! Äntligen något som låter bekant!

Brev till Erik N 821018
Jag har glömt allt, kommer inte ihåg ett dugg, helt tom i bollen är jag och skall så förbli, jag lovar.

Jahaja. Jag håller mina löften, jag.

27 kommentarer

Jag ville, jag vore Henke Larsson idag

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2007 00:29

Eller så vill jag kanske bara vara en hjälpbehövande treåring på dagis. Eller så vill jag vara lindansös, för då hade jag ju varit himla smidig och tänjbar istället för det klumpeduns till basketspelare jag är. Då skulle jag redan innan jag vaknade ha börjat stretcha fötterna bortåt Stockholm, klämt ut mig som ur en tandkrämstub till en klutt i Högdalen, sedan utbrett mig över Söders trånga gator för att samla mig ihop mig till Uppsala i kvällningen.¹

Orsaken till att jag inte vill vara jag idag, är att jag är splittrad. Jag ska vara överallt på en gång och ändå klara en deadline, nej två, och samtidigt svara på inkomstbringande mejl.

Om jag var Henke Larsson, skulle jag inte behöva bekymra mig, allt bara ordnar sig bara man tränar i lagom dos. Om jag var en treåring skulle någon lyfta upp mig, torka mig om munnen och bara bära mig till rätt ställe.

Istället måste jag själv knyta skorna (nu gick skosnöret av igen!), klappa mig på plånboken (nej, var är den?), rusa till bussen (va, jag hann, vad konstigt, jag brukar inte hi… neeeej, det är fel buss!), äta snabbmat (mums) och komma hem helt slut i rutan mitt i natten (men vad kul, där är nycklarna!).

Strunt samma, spik i foten, foten i kläm, klämman i skägget och skägget i brevlådan. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Det kommer nog att gå rätt ok.

Apropå plånbok.

Idag när jag handlade mat, fnittrade tjejen i kassan när hon såg mig rota bland mina ”sedlar”.

– Vad kul! Din plånbok ser ju ut som min! sa hon.
– Åh, vad skönt att höra! svarade jag.
– Här har du ett kvitto till! fnittrade tjejen.
– Åååh, har du inte några extra som jag kan få? skrattade jag.

Och så fnissade vi sådär som tjejer gör och som är så irriterande när man står utanför och inte förstår vad som är kul och därför börjar snegla på sin egen gylf och krafsa lite efter eventuellt felsprungna snorkråkor. Men det vara bara jag och kassatjejen som hade hittat varandra och var glada i vår kvittomisär.

Se där, det finns en term för detta: hoarding. Samla, samla. Nu ska jag bara samla ihop mig själv.

20 kommentarer

Facit till gårdagens fem fakta

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2007 11:47

Men först en bonusbild!

Hade de även styrelsemöten, de där tre?

Nåväl. Gårdagens gissningstävling ska nu få sitt facit.

Sammanfattning

När Broder Jakob en gång i en blå måne väl vågar kommentera, har han tokfel. Detta innebär att han just nu sitter och gapar, dödsimpad av mina bedrifter. Han trodde nämligen inte att jag hade bastat med Vasiljev.

Alva, Jenny & Martin, Christina, Kicki och Lady Stalker trodde inte på att jag hade pussat – eller kysst – Uffe Larsson, men som Emi helt korrekt påpekade: det handlade om en puss.

Mina symmetriopererade knän trodde inte Agneta, Anne-Maj, Bim, Översättarhelena (som garderade med att inte tro på Dallas heller), RS/CV/Chadie, Emi, Flinn, Ica, Ilyrm, Johanna, Lotta, Plastfarfar, Pumans dotter, Salt, Tiila, Ulrika Falk och Yvonne på. Bästisgrannen gissade IRL (sprang in genom dörren och vrålade ”knäna är fel, ro hit med en t-shirt”).

Alla hade däremot lagt märke till mina övningar med Tomas Pontén.

Att jag inte kom tvåa i Dallas trodde AB, Anna, Ullig-Bim (efter en hel stream-of-consciousness-kommentar), Siv (som har helt rätt i att man inte är klok om man springer 3 200 meter) Studiomannen (som helt korrekt konstaterar att jag har 18 meter kvar att springa), Elisabet och Susanne (som båda två mycket trevligt trodde att jag vann) samt Erika.

Sanningen

Nyårsaftonen 1982 tillbringade jag med en miljard basketspelare på Esso Motorhotell i Luleå. Det gjorde även det sovjetiska landslaget i ishockey. Vi dansade och de pratade ryska. Hockeylirarna var förvånansvärt små, de flesta. (Eller så var det vi som var stora.) Efter tolvlaget började vi på ungdomars vis springa omkring och undersöka de ack så spännande hotellkorridorerna. Jag, som ju alltid har varit en synnerligen skötsam person, ville inte väcka några arga hotellgäster utan drog med mig ett par kompisar till källarvalven … där det fanns en eller flera bastur. (Kul plural, ja.) Jag öppnade en bastu och klev in. Ah. Nakna, svettiga, små män.

Eftersom jag var klädd i en blå, puffärmad volangblus och en svart, slitsad sammetskjol, stod jag inte ut i mer än ett par minuter. Men vi hann konstatera att vi ju nyss sågs uppe på dansgolvet, att de bastade för att de hade ont i ljumskarna och att Sverige ovanliga tjejer har. Jag hade ju kunnat säga att jag även har bastat även med Fetisov, Kasatonov, Krutov, Makarov och Tretjak, men Vasiljev var den ende jag med säkerhet kände igen i bara mässingen. (Fast det var ju i ansiktet jag kände igen honom.)

Jag har bott i Täby, gått i Tibbleskolan och där spelat teater. Studiebesök gjordes på Ananasteatern (osäker på namnet) i Näsby Park, där Uffe Larsson satte upp något. Efter föreställningen tackade jag för besöket genom att pussa honom på kinden. Förmodligen trodde jag att han då skulle upptäcka mig. Men nej.

Den 3 oktober 1982 fick jag ont i vänster knä. Den 3 november 1982 fick jag ont i höger knä. Idag – 24,5 år senare – efter magnetterapi, vila, sjukgymnastik, ultraljud, vila, akupunktur, massage, vila, 75 kg anti-inflammatorisk medicin och en titthålsoperation (artroskopi), är läkarna och jag helt överens om att jag egentligen inte har ont i knäna och att det faktiskt bara är att ignorera dem. Och spela så mycket basket det bara går innan de helt lägger av.

Våren 1984 gjorde jag första provet till Scenskolan i Stockholm. Jag var totalt bedrövlig i en scen ur en Dario Fo-pjäs. Min teaterlärares man hade nämligen avlidit och när hon efter det sjukskrevs, vågade jag inte be någon annan om hjälp. Jag visste ingenting, inte ens att jag inte skulle få ha en medspelare med mig på scenen … En av domarna var alltså Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger den terminen. Jag darrade som en aladåb och försökte inte fler gånger. (Mes!)

När jag gick ett år på high school i Dallas, fick jag när det inte var basketsäsong istället vara med i friidrottslaget. Att idrotta utan bollar är ett djävulens påfund, men eftersom man är så vansinigt cool när man ligger på innerplan, stod jag ut. Säsongen avslutades med ett skolmästerskap (inte ett stadsmästerskap, vilket Erika mycket riktigt påpekade) där jag sprang 2 miles och kom tvåa – säkert 100 meter efter den som vann. Basketspelare – och jag i synnerhet – är sällan snabba.

På bilden är det jag i tänkarmössan.

Alla som gissade rätt får en Die hard, liksom – mejla bara er adress till mig. Anne-Maj har redan boken, så hennes pris tilldelas istället Erika eftersom hon ju hittade ett fel i Dallas-historien. De som kommer på särskilt goda anledningar till att de är värda en bok, kan få en de också.

38 kommentarer

Snickarsnack (Publ. i Hemmets Veckotidning januari 2007)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2007 14:57

I ett och ett halvt år har vi levt med halvfärdiga fönsterfoder på insidan av huset. Efter den stora panelrenoveringen skulle nämligen Den Väldigt Snälle Snickaren fixa till alla fönster som hade bänglats loss, krafsats iordning och mecklats in igen. Fönsterfodersprojektet ingick i de miljarders miljoners kronor som panelen hade kostat.

Men Den Väldigt Snälle Snickaren har nog varit lite för snäll … mot andra än oss. För han har inte tid. Han säger att han snart har tid, han lovar en tisdag, han lovar en lördag, han lovar en måndag, men dyker inte upp.

– På, på, på, eh, på onsdag! Då kommer jag. Jag kommer på ooonsdag, säger han övertygande och snällt leende när vi springer ihop nere på stan.
– På onsdag! upprepar jag. På onsdag! Vad bra! Då ses vi på onsdag! Vad trevligt! ler jag från örsnibb till örsnibb. Onsdag!

Onsdagen kommer, onsdagen går och onsdagen som Den Väldigt Snälle Snickaren skulle ha kommit, kommer aldrig mer igen. Vi petar på isoleringen och snubblar lite på de lösa brädorna som lagts i ordning till Den Väldigt Snälle Snickaren. Eller rättare sagt Den Väldigt Snälle Snickaren Som Aldrig Kom. Då inser vi att vi får leta fram en annan snickare. Men hur? Vi ringer runt först, men det låter likadant överallt:

– Nej, så här under lågsäsong kör nästan hela vår styrka lastbil.
– Kör lastbil? Men de är ju snickare!
– Ja, men eftersom vi inte har några jobb under vintern, kör de lastbil då istället.
– Man jaaaaaag, jag vill ha en snickare! Jag har jobb till dem!
– Sorry. Du får nog snickra själv …

Men jag måste ju spara mina fingrar till tangentbordet så här under högsäsong – kåserier går åt som smör i solsken under senvintern. Under lågsäsongen (sommaren) snickrar jag istället. Men ok, jag är inte den som är den! Jag är inte bara mamma, kåsör, städerska, kocka, skräddare och basketspelare – jag är numera även snickare. Fast en väldigt dålig snickare.

Efter två dagar hade jag misslyckats med att såga sneda hörn under säkert 20 arbetstimmar. Trälisterna blev kortare och kortare och alltfler triangelformade brädstumpar föll till golvet där jag stod och mumlade mitt mantra:

– Det är inte svårt att geringssåga. Det är det inte. En geringslåda är allt jag behöver. Det är inte svårt att geringssåga.

Men inte hjälpte det att sjunga geringslådans lov, inte. Snickarsnack! Det är vansinnigt svårt att geringssåga! Dessutom är det ju helt ologiskt att två vinklar i 90 grader var blir en rät vinkel, medan en i 92 grader inte rätar ut sig perfekt med en i 88 grader utan blir både för lång och för kort på en gång. Dessutom var alla lister och foder profilerade, vilket för många betyder att de är vackert vågiga eller krusiga för en snygg fallskugga, men för mig bara betydde att jag vände dem uppochner och bakochfram och gjorde vinklarna i fel grader och åt fel håll. Plötsligt var 90 grader inte 90 utan 270 grader trots att brädstumparna låg skavfötters.

Mitt i detta funderande avbröts jag av min ickesnickrande man, som hade en fråga. Han kunde ju inte veta att det var en olämplig fråga eftersom frågan i alla andra sammanhang är både lämplig, passande och välkommen. Han skrek nämligen från tvättstugan:

– Är det okej att jag kör vitt i 60 grader nu?

1 kommentar