År: 2007

Ibland vill man hjälpa sina läsare till ett enklare liv. Eller ett roligare liv. Eller ett mer användbart liv. Eller ett liv i största allmänhet. Då tycker jag att man ska publicera ett recept på köttfärslimpa.

Detta kan man kanske jämföra med forna tiders bensinstationer, där en Johnny Depp eller en Iggy Pop rusade fram till bilen, tankade, putsade vindrutan och passade på att berätta att vädret var bra. (Fast sedan förväntade de sig dricks, förstås. Är kommentarerna bloggarens dricks?)

Att lista de allra bästa filmerna, är ett serviceprojekt som aldrig tar slut. Visserligen skapar sådana listor lite stress, eftersom man ju måste se filmerna som man inte hade en aning om att man måste se. Men det är service.

Här är ytterligare några serviceställen:
Bloggywood
Researcher
Living by W
Hobbymannen
Copyblogger
Beta Alfa

Servicebloggarna är inte sällan av samma sort som åsiktsbloggarna – vilket jag tycker är trevligt. De har starka åsikter och förmågan att formulera dem. Hjälp mig gärna med tips på fler service- och/eller åsiktsbloggar. (Politiska bloggar – som jag läser ofta och mycket i ett försök att politiseras – går bort: de är visserligen åsiktsbloggar men i en helt egen underavdelning i kategorin Vredes-, pajkastnings, resonemangs- och nejbloggar.)

Själv är jag inte den som för fram åsikter eller går först i protesttågen, men jag tycker om när andra gör det. På ett slagfält hade jag stått i det bakersta ledet eller lagt mig inne i en död häst tills det hela lugnade ner sig. När jag är på besök hos service- eller åsiktsbloggarna gömmer jag mig också – och läser nedkrupen i en skyttegrav utan att kommentera.

Min service till er här och nu är en bild som ni alla har saknat. (Inte?)
När Hugo och Josefin (1967) gick på tv häromkvällen rusade jag runt som en höna med huvudet under vingen och letade efter kamera för att kunna fotografera när Beppe, Hugo och Josefin sitter i en soffa mitt på en väg och äter hela, hårdkokta ägg. Denna scen är det enda jag minns av mitt livs första biobesök, nämligen. Men ingenstans på nätet kan man hitta någon bild på den fantastiska äggätningen. Förrän nu.

Jag är så serviceinriktad.

Uppdatering:
I kommentarerna framkom önskemål om bilder på basketskor. Sällan har jag varit så villig att bistå med mina tjänster. Dock är de allra första skorna slängda av mamma (blåa Converse i tyg), men jag kan visa upp de allra finaste och de allra bästa och coolaste: Top Ten. Bilden togs på en studentfest 1984. Dessa skor har jag fortfarande på mig när jag ska vara riktigt fin: på landskamper och bröllop.

Någon annan service jag kan hjälpa till med?

Del 6

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Det hade ju varit kul om fler bloggade – men jag vill främst att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en ny bloggläsare.)

Ibland skyller jag min hamstrings- och sakletardrift på min otrygga barndom: åtta olika klasser på tolv år, skånska som glider över i norrländska och så pälsdjursallergin på det. Men så avslöjar alltid någon att jag inte alls har lidit av någon otrygg uppväxt utan ibland till och med helt frivilligt bytt skola och klass och ju tycker att det är jättekul att prata olika dialekter … och att vara allergisk bidrar väl inte på något sätt till att man samlar på sig saker från barndomen?

Då är det bara att erkänna att jag helt enkelt är en obotlig nostalgiker, inget annat. Men jag är inte bara nostalgisk över min egen barndom utan av allt som är från förr. Det är därför det ganska ofta dyker upp bilder ur gamla veckotidningar och råd ur husmorslexikon här. Det fanns en mening med att jag sparade

• Kvällsposten från 3 april 1983
• matteböckerna från lågstadiet
• jeansen från 1975
• mormorsmors bröllopsskor
• gamla Röster i Radio/TV-tidningar med Torsten Jungstedts filmrecensioner
• pappas första mobiltelefon
• mammas zebrabikini.

Jag skulle ju blogga om det.

(Fast bikinin slängde jag i somras. Eftersom den tog så stor plats.)

Nu är jag inte ensam om att minnesblogga. De två frekvensbloggarna Salt och Stationsvakt har varsitt kombinerat minnes- och ymnighetshorn som de häller ut över sina bloggar varenda dag. AB är dokumentär- och minnesbloggare medan andra gott- och blandatbloggare minns då och då.

Alla minnesbloggarinlägg får mig att stanna till, läsa långsamt och njuta som av ett gott vin. (Snicksnack egentligen, jag dricker inte alls vin långsamt utan snarare som om jag har eld, kronofogden eller en högaffel i baken.) Nästan varje dag måste jag hejda mig för att inte bara låta minnesmaskinen jobba och på bloggen visa upp axelvaddar, platåskor, LP-plattor och min farmors symaskin som vi har använt som skötbord. (Snicksnack, jag hejdar sällan mig själv utan går på i ullstrumporna tills jag vrickar fötterna.) Ni vet folk som står i kö för att åka till månen och köper biljetter till rymden som de kaaaaaaanske hinner utnyttja innan de dör? Finns det en kö till första resan i en tidsmaskin, så kommer jag att stå först i den. (Snicksnack. Jag har varken pengar eller mod.)

Nu är kommentatorsfältet öppet för fler minnesbloggartips och kanske minnesfragment som behöver fyllas på? Eller bara några berättelser om första skäggrakningen, konsten att nysa med nymålade ögonfransar och Ralf Edströms minsta shorts.

Bonusbild:
Ungefär så här skrev jag 3/11 2005:
I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Stig Nahlbom, som hade fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. (Det är inte hans mustasch på bilderna.) I texten ordvitsar han först om ”Påssnuset Lipton”, sedan skriver han:

”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”

Mycket snus har runnit under läpparna sedan 1974.

Del 5

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en bloggläsare!)

I onsdags lade jag ner min ena fotknöl på en basketplan och fick krystvärkar i vristen. (Oj, jag är så anglifierad att jag tvekar på var vristen sitter på svenska, aha, vrist = fotled, wrist = handled. Såja.) Förr i tiden skedde sådant här som t.ex. plötsliga idrottsskador rent slumpmässigt; numera är det vetenskapligt bevisat att det händer dem som behöver lite bloggvirke. Den fullständigt naturliga följden är att bloggare råkar ut för mer än andra. (Jaja, alla statistiker – kanske bloggare tar sig för mer saker än andra, hönan eller ägget, trallala.)

I fredags stod jag inte ut med smärtan eller värktabletterna längre. Alla runt mig blir så himla tråkiga när jag äter triangeltabletter … prat, praat, praaat … å sen … å han bara … praaaat. Gäsp. Därför tog jag en gräsänketaxi upp till akuten. I entrén koncentrerade jag mig i Citodonångorna på skylten-med-jättemånga-bokstäver.
Medan jag satt i väntrummet redigerade jag skylten eftersom man vid akuta problem har lite svårt att ta in komplicerade budskap. Det blir liksom:

– Hjäääl… välkiiii oh… mottag… iiii *stöhn* … nummerla… ooooh … akuuut… bröst …? Aaandn… DUNS.

Bättre så här?
(Nu är jag ju varken skylt- eller typografigalning så ni får gärna komma med åsikter.)

Jag placerades med mitt (nyrakade) ben på en säng där jag höll en monolog:
– Ååååå vad jag fryser om fötterna, ååååå, var jag har kalla tår, jag måste tänka på något annat. Bastu. Te. Nordpo… nej. Ah, kameran!

– Förkläden? Fingerfärg? Sadelgjord? Gipsrockar.

– De har silvertejpat ihop golvet på akuten! Tänk om det inte håller och jag trillar ner i en djup spricka!

– Se där. Lustgas. Lustgas, jag vill ha lustgas. Jag gillar lustgas. Luhuhustgahahas!

Foten röntgades och läkarna gav mig beröm för att jag hade stått ut med smärtan och beröm för att jag spelade basket vid min ålder och beröm för att jag hade lindat och beröm för att jag hade fixat egna kryckor och inte med ett ord nämnde jag värme- och köldbehandlingen i diskhon.

Se där, nu har jag dokumentärbloggat, liksom … hm … nästan alla som jag har här ute i högermarginalen. Alvas pappa dokumenterar bebisliv, Anne-Maj dokumenterar ett dövblint liv, medan Milda Matilda dokumenterar australiensiskt liv . Från dem hittar ni en miljard andra länkar. Men varför stressa? Enjoy!

Varning. Klicka inte på mammografidokumentationsinlägget om ni är blyga.

Uppdatering. Även man är bloggarblyg och nästan anonym kan man som Tvillingmamma C – i morgon – ändå dokumentärblogga om sin plastikoperation. (Det där blev ju nästan en cliffhanger! Visserligen på en annan blogg, men i alla fall!)

Del 3

(Ja, detta borde ni alla delta i. Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla!)

Oss bloggare emellan kan den talade dialogen låta så här – i de ovanliga fall när vi möts på riktigt:

– Du läste kanske om när jag bad om råd efter rånet?
– Ja, men hur gick det sedan?
– Läste du inte? Jag fick ju ett jättebra råd av ”Snuttestumpan” i kommentarerna!
– Snutestrumpan? Nej, jag läser inte dina kommentarer, bara dina texter.
– LÄSER DU INTE KOMMENTARERNA? Är du helt knäpp? Det är ju kommentarerna som är grejen!
– Näeh. Jag tycker själva inläggen är grejen.

(Två timmars häftig diskussion följer.)

Nej. Det är klart att man inte behöver diskutera häftigt bara för att man är bloggare, man kan hamna i samma diskussion om man är en helt vanlig person som möter en bloggare.

– Jag läste i SvD att hon, matskribenten Lisa med en massa efternamn, hon gillar konservburkar.
– Jamen vad bra, henne bjöd jag ju på köttfärssås igår, gjord på burktomater. Men har du läst Ilva? Eller Vinlusen? Åh, Brax on …
– Il … va? Burk… bu… buhurktomater? Bjöd du … Du skulle ha … ha … tagit mina kantareller! Har du bju… hjälp. Sa du vinlöss? Blax? Herregud, ska man gå och vara orolig för sådana också?
– Nejdå, men om du vill lära dig något läskigt ska du läsa på en blogg som har tillagat griskind!
– Griskinder och vinlöss? Vad är det för folk du umgås med?
– Inte folk – det är bloggare!

(Två timmars förvirrad diskussion följer.)

Det finns fler matbloggar än de få som jag har nämnt här ovan. Gå vidare bland deras länkar i marginalen och dregla loss. Vafalls? Om två ickebloggläsare möts? Ok:

– Tjena.
– Tjena.
– Schysst väder.
– Mhm. Snart är det nog vår.
– Hm. Tja då.
– Ses senare.

Så. Ni som struntar i mat kan vara lugna – i morgon blir det ett annat tema. Häng på nu: försök att värva bloggläsare! (Sveriges BNP drabbas av ett plötsligt och oförklarligt fall.) Vaddå? Missionärer? Fanatism? Som en religion? Nejnej. Det är bara roligt!

I kommentarerna kan ni gärna skriva recept eller länka till recept eller matbloggar. Eller skriva precis vad som helst – som vanligt, förstås.
Bilden symboliserar min egen läckra matlagning och är noggrant utvald samt en repris.


Del 2