År: 2007

Dagens armhålor

Publicerat av Lotten Bergman den 16 mars 2007 09:03

Tydligen är det en liten storm i Ola Salos armhåla. Tydligen kan man på riktigt vara upprörd över att karln har hår växande där. Tydligen kan man söka och finna tusentals bloggare som inte gillar Olas orakade armhåla. Eller om det kanske bara är irriterande att han de facto visar upp håret när han står på scen med The Ark. Uppdatering: Stationsvakt skrev också om detta häromdagen!

Här har jag en mycket bestämd uppfattning: låt männen slippa raka sig, de har tillräckliga bekymmer med haka och överläpp och hinner dessutom dammsuga åt mig mycket oftare om de slipper oroa sig över hår som tar över kroppar som när inlandsisen invaderade jorden.

Jag känner ingen som inte har hår som gror i armhålan. Men jag känner många som tar bort de små ekorrarna. Och sedan 1983 gör jag det också. (Fick skäll och en rakhyvel när jag gick i high school i USA.)

Julia Roberts för ett par år sedan.

Den mest berömda kvinnliga armhålan sitter kanske på Sophia Loren. På otaliga foton från 1950-talet poserar hon i den ena vackra klänningen efter den andra. Uppvisandes håriga armhålor. Då var det inte särskilt konstigt – modet föreskrev inte noppning, plockning, ryckning och ansning. På 50-talet var de ju mer irriterade över bröstens rundade former och försökte struta till dem.

Numera är hår-bilderna på den undersköna Sophia Loren så många att jag misstänker att de har photoshopbehårats fram – tidigare har jag bara sett en enda hårig bild av henne.

På friidrotts-VM i Helsingfors 1983, vann tjeckiskan Jarmila Kratochvilova 400-metersloppet för kvinnor.
Det här med rakning och bikinimode inom idrott hade inte helt slagit igenom än, och vi som tittade var inte nämnvärt bekymrade över armhålorna. I ”Aktuellt 1983” (varifrån jag har tagit bilden) står det inte ett ord om dopningsmisstankar utan bara att Kratochvilova slog världsrekord (47,99 s) och var outstanding. (Sven Nylander kom fyra i häck. Tänka sig. )

Men tänk om modet om tio år har bestämt att vi ska ha så lång hals som möjligt och man i Hollywood

opererar in titanpinnar i nacken
tar bort nyckelben för att få flaskhals
sover med halsställning.

Då kommer vi att säga att det var bättre förr, när vi bara behövde raka oss överallt för att passa in. Barnen kommer att säga ”vaddå raka?” och jag kommer att blogga om lena ben och liljevita armhålor.

33 kommentarer

Å nu blir det reklam

Publicerat av Lotten Bergman den 15 mars 2007 10:40

Produkten ifråga är blond, blåögd och 172 cm, men passar lätt in i alla sammanhang ändå. Med ett enkelt handgrepp kan du få produkten att rabbla intressanta fakta, sprängfyllda med roligheter som genererar kunskap. Snubbel, trill, spill och andra hoppsan-moment fås helt utan extra avgift. Med en enkel kopp te i därför Med lite te stjälpt i därför avsedd hålighet skapas turboeffekt.

Operativsystemet är stabilt och kraschsäkert och produkten behöver endast startas om efter fyra glas vin. (Ja, 3,5 går däremot bra.) Produktens intellekt är intakt, crispigt och crunchigt på ett innovativt sätt. I pipeline ligger ständigt nya tankar som lätt kan implementeras för önskad effekt.

Produkt: Lotten-paketet.
Innehåll: Sex timmars föreläsning var som helst i Sverige.
Tema: Moderna skrivregler, dråpliga exempel, svar på frågor, tips på skrivteknik. Och skratt.
Kontakt: Mejla.

_______________
Upp till bevis, det är så många som säger att jag bloggar ”i onödan” och att jag istället borde skriva någonstans där jag får betalt för’t. Om jag nu får några föreläsningsjobb av er, kan jag fnysa, sätta näsan i vädret och redovisa bloggrelaterade inkomster.
_______________
Förresten: kom gärna med fler exempel på modeord och floskler! Pipeline och implementering börja kännas lite omoderna, eller hur?
_______________
Uppdatering: En ny föreläsning bokad! (Men oj, vad uppdragsgivaren inte visste att jag hade en blogg. Alltså har denna annons inte gett något resultat än. Vad är egentligen detta för skruttigt medium?)

26 kommentarer

Dammsugare i Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 14 mars 2007 08:42

Jag är i staden jag i olika omgångar har bott i … i *räkna räkna* sammanlagt 20 år.

Det är Lund. När jag nu kommer hit och Hemtex bor i Folk & Rocks lokaler och Domus inte ens har ingången kvar, blir jag lite vilsen. Men trivs. Jag trivs i Lund. I Lund sitter inte bara uteliggare på gatorna utan även soldyrkande studenter. Här finns ugglor i träden och statyer i marknivå och öl i trapporna samt spyor på toan inne på Akademiska Föreningen. (Ber om ursäkt, men den har jag förstås fotograferat.)

Här träffar jag folk jag trivs med. Men de pratar om Adam Smith. (=Jag måste läsa på.) Sedan dricker vi vin och äter kladdkaka och talar om fyraåringar. (=Jag buddar mig med livserfarenheter.) Så diskuterar vi bloggar medan jag försöker hålla sms-kontakt med Studiomannen, som i exakt samma sekund befinner sig i Lund. (=Jag känner mig splittrad.)

Men så kommer vi in på ett samtalsämne som engagerar alla. Och jag menar alla. Det är inte Melodifestivalen och det är sannerligen inte bloggfenomenet eller pi eller byxorna instoppade i höga stövlar och verkligen inte elitserien i hockey utan bara … dammsugare.

Dammsugare.

Sug på den, va! Eller sjung lite som Linda Bengtzing eller … associera helt enkelt som jag till alla livets dammsugare. Maken till känsligt ämne får man leta efter. Man vill ha en som funkar, men man haaataaaar den. Alternativt den som dammsuger.

– Min pojkvän bara ställde ut alla dammsugarpåsar på balkongen för att kunna kolla vad som låg i dem en annan dag!
– Min systerdotter snodde vår nya supersugande, extremtysta hyperdammsugare och ersatte den med en gammal Volta som nästan påminde om fika!
– Jag dammsuger alltid med en nylonstrumpa trädd över dammsugarmunstycket.
– Jag och min polare Steffen köpte en ny dammsugare på Tradera varje gång påsen blev full.

Tre saker var vi alla till slut överens om:

Dyra dammsugare är bättre än billiga.
Den som dammsuger ska lära sig att rum sällan är runda.
Dammsugarpåsens innehåll är ibland av intresse.

(Ordet dammsugare kan bytas ut mot annat, valfritt begrepp.)

26 kommentarer

Synder och laster

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2007 08:32

Om vi nu ska tro på att summan av lasterna är konstant, har Hemingway förmodligen rätt när han säger:

”Jag har alltid hyst djupt misstroende mot folk som varken röker eller dricker. De har förmodligen ett par fruktansvärda, dolda laster.”

Därför är det synd att jag inte röker, eftersom det ju är en sådan enorm synd. Som rökare har man inte plats över till särskilt många andra synder. Nu kan jag ljuga, äta chips, skälla på elaka busschaufförer, strunta i cykelhjälm, roffa åt mig den skönaste kudden och ändå ha plats över till att skamlöst och bittert gå med håven samt vältra mig i tv-soffan trots att jag borde … knyppla?

När det gäller rökningen, har jag i Rowells-katalogen från 1968/69 hittat ”mode för män”. (Se även förklädesmodet.)

Det här motsvarar enligt bildtexten alla modekrav. ”Se bara på kragen! Mjuk, välskuren och snitsig. Och vilka färger! Toppen alltså!” Men jag undrar vad fotografen sa till dem.

– Håll upp ciggen, Allan! Koncentrera dig! Akta askan, du får inte tappa askan! Du Nisse, kan du titta snett diiitåt, tänk att du är rädd för ciggen eller nåt.

Här har vi en ”underbart mjuk och behaglig herrskjorta i bomullsflanell och manchetter med mellanlägg samt bröstficka med asymmetrisk knäppning”. (Ja, texten påminner om salig Ingrid Schrewelius. Hon bodde i Lund. Dit är jag på väg i detta nu.)

Uppdatering: Översättarhelena berättar i kommentarerna: ”Boussac var tydligen en fransk textilmagnat som bland annat finansierade starten av huset Dior.” Wow.

Men vad sade fotografen till pipmannen då?

– Pipan, Allan! Pipan! The selling point! Titta åt vänster båda två, nej höger, nej vänster, nej, jag menar hög… vänst…

Själv har jag bara tjuvrökt ett fåtal gånger. Sista gången som 12-åring i en snögrotta med Bästisgrannen och tre klasskompisar. (Man ska inte tjuvröka i snögrottor. Eller så ska man det för att bli avskräckt för all framtid.) Nästan allt kan avslutas och knytas ihop med ett citat. Så får det bli. Hjalmar Bergman:

”Man må säga vad man vill om ett syndigt leverne – men det är allmänbildande.”

32 kommentarer

Om jag var snuskigt rik (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 mars 2007 09:46

… och nu snackar vi alltså inte en fjuttig miljon eller två, utan miljarder. Om jag var så snuskigt rik skulle jag ju förstås vara tvungen att inreda ett kontor där jag skulle sitta och ta hand om alla mina pengar. Förmodligen är det ett heltidsjobb att ta hand om ohemult stora mängder pengar. Någon som vet? Har vi några miljardärer bland läsarna? I så fall skulle jag vilja passa på att önska mig …

(Censur. Jag har jättetrista önskningar.)

Jag läste senaste Berglin, som handlar om just detta, och började fantisera om mitt miljardärkontor. Jag skulle … jag skulle … jag sku… Heltäckningsmatta! Hm.

Patetiskt. Jag har miljarder kronor och det enda jag kommer på, är att jag vill ha en heltäckningsmatta. Efter en timmes funderande, kom jag på att jag inte ville ha

glasprydnader i glada färger
intressanta oljemålningar
rökfärgat glasbord
färgmatchade pärmar
snabbtelefon
panoramafönster
lamellgardiner
besöksstol.

Däremot vill jag ha en säng! Och ett fullt kylskåp. Ah, ett kontor som är ett sovrumskök! Ett matbord, vitlökar i taket, en tv och en motionscykel samt några hantlar vill jag också ha. Detta innebär att om jag hade en miljard kronor, skulle jag ha det … nästan som jag har det idag.

Uppdatering:
Här sitter Selma Lagerlöf och skriver. Ergonomin … musarmen … ryggskottet … arbetsljuset … Tekoppen, var är tekoppen?

Tänk om man skulle ta alla bloggare och författare och tvinga dem att sitta på stora osnurriga stolar och för höga arbetsbord och sedan få dem att skriva sina alster för hand. Vilken workshop!

Eller en annan happening: ”Blogg på kommando”. I ett kontorslandskap. (Förlåt, nu kommer jag helt bort från miljardärämnet här.)

Så här sätter vi 100 bloggare under, säg, fyra timmar. Det är inte en tävling, det är en happening. Idén är min! Jag vill ha provision på … öh. Eh. Hm. Nähe, ”Blogg på kommando” genererar ju inte heller några pengar. Liksom alla mina andra briljanta idéer.

36 kommentarer

Detta är livet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2007 10:32

Jag läste nyss Icas text om grannar. Hu. Jag tänkte att jag sku…

Då kommer Sjuåringen och berättar att hon hade arton strumpor på sig – nio på vardera foten. Fyraåringen tillverkar snabbt ett Bugsy Malone-vapen av en toarulle och ber om grädde. Jag försöker läsa tidningen, där det också står om grannar. ”Spritfest” är i sådana nyheter ett vanligt ord. När blivande (den i morgon fyllande) Femtonåringen plötsligt får fram jättestora studsmattan i trädgården, sätter jag mig att läsa sportsidorna. Mhm, hockeyall…

– Lyssna Lotten, om 27-åringen som mördade en 8-åring: ”bakgrunden till hans psykiska besvär startade redan i tidig ålder då 27-åringen påverkades negativt av en del händelser” läser min djefla man.

Hu. Jag tänker på Icas grannar igen. De grannar som jag minns mest är i tur och ordning en folkilsken, rullstolsburen kvinna på bottenvåningen på Magistratsvägen, en promiskuös och högljudd kvinna på Skånegatan, en blomvattnartoka med balkong ovanför vår på Järnåkravägen och en pedant i Väggarp. Och en blottare som …

– Mamma, jag har nackspärr, säger Tolvåringen med fyra halsdukar virade runt sig från midjan upp till öronen.

Vi pysslar lite och tar fram en värmedyna. Jag masserar och sneglar på tidningen igen, Chippen ska spela mo…

– Våldsvågen i Irak! säger min djefla man och drar efter andan för att läsa högt igen.
– Jag älskar solen, jag älskar våren, jag älskar vädret och livet! avbryter den nyvakne, filosofiske Nioåringen.

Vi tittar upp och ler mot honom. Så tittar jag min djefla man i ögonen, och vi ler sådär så att ögonen tåras. Så vänder jag blicken mot tidningen igen. ”Mittbacken Charlotte Rohlin avgjo..”.

13 kommentarer

Att kommentera bloggar

Publicerat av Lotten Bergman den 9 mars 2007 00:15

Det mäts och stöts och blöts i bloggvärlden. De som inte ens visste att de var statistiker sitter plötsligt och jämför unika besökare, antal länkar och ser man på – är inte några störst! Alltid är det någon som vinner.

Jag hinner uppriktigt sagt inte riktigt med. Man ska mäta, räkna, analysera och vinna … och tävlingsmänniskan i mig håller på att spricka, för jag vill ju vinna jag med!

Fast då slog det mig: varför är det ingen som mäter kommentarerna? Eller kommentatorerna? Vem har de längsta kommentatorerna fredagen den 9 mars 2007? Jag är 172 cm, hur långa är ni? Va? Är det inte intressant? Äsch då.

Men här då: vem har de klokaste kommentatorerna? De mest välformulerade? Vi kan väl börja mäta (det plötsligt så populära men stenåldersmässigt trubbiga verktyget) LIX på kommentatorernas kommentarer och finna att jag vinner? Kolla bara, under gårdagen nämnde jag lite slött att ”kull” ibland kallas ”pjätt”. Vips, rasslade det från kommentatörerna in fakta värdigt en 60-poängsuppsats! Läs bara:

Ica: Det heter pjätt i Småland också.
Petra: I Norrköping sa vi datten!
Tvillingmamma C: Vad heter den som är kullare? Vi sa alltid; du är haan på äkta Tyresömål.
Översättarhelena: Datten lekte man i Småland också.
Studiomannen: Fler synonymer: dunk och pajs.
Lotten: Den småländska Dattenfejden mellan Ica och Översättarhelena, kan vi inte utropa den nu?
Den blyga: Den som var fasttagare stod. ”Nu får du stå” – och sedan var man den som tog.
Alice: Uppfödd i Malmö har jag alltid sagt pjätt. Däremot säger min sambo, uppvuxen i en håla utanför Kristianstad, plätt.
Orangeluvan: I Luleå sa vi ”ska vi va?” (=vara med varandra och göra något kul idag), medan tioåringarna i Täby sa ”ska vi leka?”.
Moster Mjölgumpa: Jag bor i Skåne och jag säger inte pjätt utan istället plött.
Emi: Och hemma hos oss lekte vi tagen. Sambon som är uppväxt i Älta (några fjuttiga hundra metrar från Haan-tyresön dårå) säger däremot kull.
Bert: Men som inbiten Lulebo har jag ett minne av att vi kallade den där leken för sur.
– Skall vi leka sur?, sade vi.
Och till den man fick tag i, sade man: ”Du är!”
Översättarhelena: Äsch, Ica är ju från Kronoberg (södra Småland). Det är en helt annan sorts småländska än min, fast i sällskap med mellansvenskar och galna gotlänningar och såna kan vi ändå känna en viss samhörighet.
Cecilia N: Ordet tafatt [ta fatt] har inte använts i lekdiskussionen. Men det kanske bara är nån sorts byråkratisk term för att slippa krångla med lokala ord? Och den som jagade var den som had’en.
– Vem ä det som har’n?
Agneta: I Jönköping, lekte man inte kull eller pjätt, man lekte gubbe och till den som blev tagen sa man »du e’«.
Petra: Den som kullade i Norrköping var ”ät” (= du är det).
– Du ät, skrek man när man kullade.
– Vem ät? Vem ät?
– Robban ät! Spring!!!
Orangeluvan: Jag har egentligen inte förstått vad ”haan” betydde förrän nu. För vi sa inte ”vem är det som ha’an?” utan ”vem ÄR ha’an”.
R Skriverier: I västra Stockholm (Mälaröarna) lekte alla kull, och inget annat. Den som ”hade den” var haan.
– Vem ere som har’en?
– Ve’n’te. Jo’re e Micke som e haan fö’resten, passarej så han inte kullarej.

Ser ni? Nu råkar jag veta att man i dessa stressade RSS-tider visslar förbi kommentarerna utan att läsa. (Förra meningen innehöll fyra ord i rad med dubbelstavat s. Bara det borde ge mig förstaplatsen på någon lista.) Rusa inte förbi. Läs kommentarerna. I alla fall här är kommentarerna dubbla nöjet. (Ordet här i förra meningen skulle jag ju kunna länka till min egen blogg och då lura er att nyfiket klicka samtidigt som jag då hamnar på förstaplatsen som ”väldigt länkad till” på någon lista … eller?)

Allmänbildande fotnot: RSS är ett sätt att liksom via ett tillägg i datorn prenumerera på favoritbloggar. Tjong, får man en signal så fort bloggar uppdateras.
Allmänbildande fråga: Räknas RSS-prenumerationerna in i de där listorna över ”unika besökare”? Svar: Nej. Om man har många RSS-are som läser ens blogg, syns det inte i statistiken.
Tävlingsinriktad undring: Vinner jag ”Den som länkar mest till andra bloggar” idag?
Uppriktig uppmaning: Skriv kommentarer. I alla fall idag. Överallt där ni känner för det. Tveka inte. Tala – om inte annat – om hur långa ni är.

43 kommentarer

Underliga konstigheter

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2007 00:01

Nu blir man ”kullad” (1 och 2) att berätta underliga saker om sig. Kull heter ”pjätt” på skånska. Det är underligt. I Luleå heter kull ”du är”. Konstigt. Det är konstigt att man uppmanas att inleda de sex konstigheterna med en instruktion som om det vore ett spel. Nope. Men underligare saker har ju hänt.

1.
Jag kan busvissla så att det slår lock för öronen på alla runtomkring. (Mamma lärde mig detta när jag var liten.) Underligt då att jag inte har fört denna kunskap vidare till mina egna barn.

2.
Jag har självlockigt hår, vilket är konstigt eftersom jag såg ut så här när jag var sex år:

Tröjan var rosa och extremt stickig.

3.
Jag minns mycket precist. Alltså exakta datum när oviktiga saker hände, födelsedagar som jag borde ha glömt för länge sedan, onödiga årtal och basketspelares längd. Konstigt, eftersom jag inte kan mina fem barns personnummer.

4.
Min näsa är väldigt mjuk; man kan gnugga den åt alla håll och kanter utan att det händer något. Konstigt då att jag faktiskt bröt näsbenet på basketplanen en gång.

5.
Jag kan säga ”To be or not to be – that’s the question” på många olika språk, men finska är roligast eftersom ’fråga’ heter kysymys. Underligt nog kan jag inte säga det på danska.

6.
Jag är lik min pappa. Underligt, för han såg ut så här när han var 16 år:

Pappa ungefär 1953.

Så! Själv tycker jag nu att fler ska svara på ”de sju” . (Kolla här vilka som svarade förra gången.) Kopiera och fyll i:

1. Min mamma …
2. Min mormor …
3. Min morfar …
4. Min pappa …
5. Min farmor …
6. Min farfar …
7. Jag …

35 kommentarer

Inte åksjuka denna gång

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2007 10:13

På sportlovet åkte min djefla man och de tre yngsta barnen X2000 till Skåne och kräktes ner hela tåget. Mäkta populärt förstås. Men det var åksjuka, vilket liksom är tillåtet att ha.

Kräkhistorier är ju så roliga!

– … och då bara SPLATT så låg middagen rakt på biologiboken, som var uppslagen på Kroppens inälvor!
– … rakt i ansiktet på sin pojkvän!
– … men han missade toan!
– … som en fontäään!
– … i fem dagar! Hurra! Jag har aldrig varit så sjuk! Prisa gud: fem kilo gick jag ner!

Nu har vi en släng av något här hemma. Jag vet inte riktigt hur mycket jag vågar berätta, eftersom jag när jag förra gången (för ungefär två år sedan) fick skäll.

1) Jag berättade då – på bloggen – att ett barn hade blivit magsjukt när vi var ute bland folk på stan.
2) Jag fick fick sedan mejl från en organisation (med sajt och allt) som med en namnlista protesterade mot människor (mig) som inte har vett att hålla sig hemma med sina basilusker. Jag som aldrig hade blivit protesterad mot förut!

Igår hade vi hemma barn nr
1 (kräk)
3 (huvudvärk)
4 (kräk).

Idag har vi hemma barn nr
1 (konvalescent)
2 (huvudvärk och lätt illamående)
4 (konvalescent).

Barn nr 3 är fritt från huvudvärk och i skolan, medan nr 5 fortfarande är friskt som en nötkärna … och … och … och … (nu kommer det) … på dagis.

Nu är då frågan: skulle jag ha följt basiluskhatarorganisationens anvisningar och hållit alla hemma för säkerhets skull? För att inte tala om mig själv, skulle jag ha låtit bli att handla mat för 1 873 kronor igår? Jag rörde mig ju bland oinpackad frukt och rörde nästan vid kassörskan när jag fick kvittot! För att inte tala om min djefla man, som i måndags åt ute på restaurang!

Ja, jag raljerar, förlåt. Men man kan faktiskt inte undvika allt – förr eller senare trillar man dit. De allra värsta är de som bara måste utreda exakt varifrån smittan kom och när det skedde. För det visar sig alltid att det är vårt fel … Q.E.D.

___
Allmänbildande fotnot: Q.E.D. betyder ”vilket skulle bevisas” och var namnet på en vansinnigt rolig tidning som bl.a. jag och min djefla man var med och gjorde under pluggtiden i Lund.

25 kommentarer

Det nya sättet att kommunicera

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2007 10:14

Jag lever och andas med min mejl. Jag är naturligtvis fast i mejlträsket och borde läggas in på avvänjning. Jag blir glad av mejl och alla som får mejl av mig blir glada. Varje gång alla 17 tjejerna i basketlaget behöver få reda på att träningen är flyttad, skickar jag ett mejl istället för att sätta igång en telefonkedja som i fornstora dar. Klick, redo!

(Och ni som blir irriterade av stavningen mejl kanske ska sluta läsa här, eller kopiera hela texten och klistra in i ett ordbehandlingsprogram för att sedan köra find and replace så att det istället för mejl står e-post, e-brev eller mail.)

Jag bytte mejlprogram i september, och nådde igår upp till den vackra siffran 4 500 skickade och inkomna brev på ett halvår. (Åhå, nu blev tydligen även jag trött på m-ordet och skrev brev istället!) Jag vet inte om detta är extremt mycket eller normalt eller om det bara är dumt att avslöja att jag sparar på allt utom spam och massutskick. Sedan 1996.

Det finns dock två problem med detta ypperliga sätt att kommunicera. (Se där, nu försöker jag stilistiskt sett variera mig med en omskrivning istället för m-ordet.)

Det finns de som har fått för sig att jag sitter med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk i inkomna mejl. Därför vågar de inte skriva till mig.
Det finns de som skriver så bedrövligt illa att jag sätter sitter på höga hästar med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk.

Nu har jag några exempel här. De är avpersonifierade och censurerade och omgjorda så att inte ens avsändaren (förlåt) ska kunna känna igen sin text. OBS! Detta är hela mejl – det finns varken Hej eller Hej då (vilket faktiskt inte alltid behövs, tycker jag).

ja kunde inte spela fö min farmor va 7k fö hon mår bättre nu

Det här var sorgligt: jag trodde att det bara var ett meddelande (aha, undvek m-ordet ännu en gång) från en basketspelare som ville tala om att farmodern mådde bättre. Jag svarade något i stil med ”Toppen, vad jättebra!” Men det var i själva verket ett hurrarop, texten betydde: ”Ändrade planer! Min farmor mår bättre! Jag kan hänga med och spela i morgon! Plockar ni upp mig klockan halv åtta som vanligt?”. Tyvärr förstod jag inte det, och vi åkte till Katrineholm utan den i gathörnet väntande, stackars spelaren.

företgt har 2 nya utländksa anställda sedan vi gjorde planderna

Detta krävde omtryckning och krångel med blåkopia och många bortrinnande kronor för företaget eftersom ingen förstod att ”planderna” betydde ”planscherna”, vilket var en omskrivning för ”broschyrerna”. Som ju skulle göras om.

någon hatb tips om jobb för hns fliockvän hörde av er till meg

Nu blir det sorgligt igen: det här var en uppmaning till alla i vänkretsen att försöka hitta ett jobb till någons flickvän. Jag tolkade det som att det var klappat och klart, och gjorde inget åt saken. Inga jobb hittades, och de tu fick flytta till en annan stad.

nej

Ehrm. Ja? Kommer ni ihåg uppmaningen från mattemagistern före proven? ”Skriv alltid fullständiga svar!”

Så har vi då sms. Min mamma (lärare, språkpolis och lingvistekvilibrist) åkte till Italien och höll kontakt med oss med hjälp av en stavningskontrollerande telefon. (Jag har sparat allt i ett särskilt dokument i datorn, ja.)

Fått ditt nummer av sitter på det underbara torget i stadendet blir verona i röven

Stall frågor jag svarar många vackra sport manniskor långa mörka stora öron knall åka

Bådat i havet vackert frågetecken skickat neil jakob trodde var han namnlös

Kan inte andra bokstäver svåra snälla blommorna sparar på meny härifrån ska låga mat av dig

Tänk om en språkhistorisk institution hittar mammas mobil om 2 000 år. De analyserar språket och funderar över om orden uttalades som de skrev. Var det en avlägsen svensk-italiensk avart till dialekt? undrar de. Någon skriver en avhandling. Alla förundras.

25 kommentarer