Hoppa till innehåll

Etikett: stress

Nervositetshantering

Jag är finklädd i sprillans ny t-shirt.
Jag är finklädd i sprillans ny t-shirt. Ba så ni vet.

Hur hanterar ni nervositet?

Själv biter jag mig i tungan, vilket gör ont och medför talsvårigheter. Detta är i sin tur så förfärligt att jag slutar bita och istället kastar mig ner på marken och gör armhävningar eftersom ett bultande hjärta i en av fysisk ansträngning plågad kropp, känns bättre än ett bultande nervositetshjärta som jobbar på helt i onödan.

Nervös är jag inte när jag borde, utan när jag gör saker som jag inte gillar. Jag gillar att tala inför folksamlingar och jag gillar att spela match – men jag gillar inte att lämna barnen hemma ensamma och åka bort med min djefla man.

Romantiskt va?

– Kära du, låtom oss åka på en weekend till Paris!
– Är du helt från vettet? Vem ska ta hand om barnen då? Pengar kostar det också! Nä nu hyr vi en film och köper chips.

Men nu är vi på väg. Barnen tas omhand enligt ett synnerligen komplicerat schema där min pappa åker direkt från Arlanda (eller Portugal) till vårt hus, säger hej, äter Trettonåringens lagade mat och kontrollerar att alla kommer i säng och att huset är låst i kvällningen. Förhoppningsvis somnar han någonstans. I ottan – långt innan barnen vaknar – åker han till en bordtennistävling och barnen ser förhoppningsvis själva till att de kommer till skolan i tid. Sedan tar min mamma över trots att hon egentligen måste vara hemma och förbereda lektioner – och hur hon som inte längre kör bil ska få iväg barnen till träningarna är en fråga som jag inte riktigt har tagit tag i. (Vad hör jag? ”Hoppa över träningen!” Hm.)

Allt detta medan vi roar oss på Bokmässan i Göteborg. Jag vill vara hemma och curla barnen istället – och därför är jag nu nervös. Hoppsan, nu hör jag att Sextonåringen har feber och går hem från skolan. Är denna sjuka månne kompatibel med min pappas bordtennisspel och min mammas extraknäck på en gymnasieskola?

Jädra pensionärer. Har ni inte hört talas om gungstol?

Ett s.k. matschema.
Ett s.k. matschema.
Share
19 kommentarer

På väg till jobbet

En vacker dag kommer ni att tröttna på mina beskrivningar av snubbel, trill, fummel och båg. Men se det som en tröst. Var glada över att ni inte är likadana. Eller att ni är det?

Min djefla man har ovanan att inte förbereda sina avfärder förrän i absolut sista sekunden. Plånboken, mobilen, cykelhjälmen och nycklarna försvinner precis när han egentligen borde gå ut genom dörren. Eller så står han i handduk – nyduschad och fräsch – när bussen går. När han en dag vacklar omkull och tar sig åt hjärtat, kommer jag att säga ”vad var det jag sa”, samtidigt som jag ropar på Dr. Ross och Dr. House samt Patrick Dempsey så att de kommer och klipper upp bröstkorgen för att handmassera igång hjärtat igen.

Själv är jag ett under av ordning just när det gäller ”åka iväg” eftersom jag inte alls gillar att stressa eller komma försent.

Idag skulle jag bara stänga ryggsäcken och svinga mig upp på cykeln, när jag upptäckte att de ständigt omkringburna böckerna inte var nedpackade. Där de brukar ligga, låg blott tre språkpolis-t-shirtar. Och hur kan en hög med böcker bara försvinna? De är:

  • SAOL
  • Svenska skrivregler
  • TNC:s skrivregler
  • Tage Danelssons Grallimatik.

Jag for runt som en elvisp i huset och engagerade Artonåringen, tjoade på osedvanligt grymma tjuvar som för andra gången på ett halvår snor mina favoritböcker och ringde till den djefla mannen för att beskylla honom för något som han absolut inte hade något med att göra. Han bad mig ta det lugnt och tänka efter, vilket jag inte hann eftersom jag ju skulle leta efter böckerna i barnens leklåda och bakom soffan.

Sedan cyklade jag till stationen lika hetsigt som den djefla mannen brukar göra, svettades ner mina fina föreläsarstrumpbyxor (randiga som Svenska skrivreglers pärmar) och slog smalbenen i en stolpe som jag alltid slår smalbenen i. En minut efter att jag hade lugnat ner mig på min tågplats kom jag naturligtvis på var böckerna är: jag har ju lagt dem i bilen. I förväg liksom. För att jag ju skulle slippa stressa idag.

Om ni ser något randigt som springer in på Akademibokhandeln kl. 13:24, så är det jag. Jag kommer att köpa på mig ett lager dubblettböcker. (Och förresten, dubblett är ett av de allra svåraste orden att stava.)

Share
32 kommentarer

Leta, och du skall på nå’t sätt finna

Find & replace är en bra uppfinning. När kommer den till verkligheten?

I morse var för oss första skol-, dagis och jobbdagen sedan påsk. Vintervädret hånskrattade utanför dörren medan jag slet ut fingervantar och vårjackor på löpande band och förbannade den sköna, ljumma vårvind som lurades för ett par dagar sedan.

– Ring till dagis och fråga om overallen är kvar där! ropade jag.
– En stövel! Jag har hittat en stövel! skrek Nioåringen.
– Jag kan ha en stövel på ena foten och en sko på den andra! fnissade Sjuåringen.
– Vad betyder mening? sa Fyraåringen.

I sådana här röror med viss tidspress tenderar jag att tappa sans och vett och förmåga att tänka klart. Inte sällan förlorar jag även mitt glada humör och börjar skylla på omständigheter och min djefla man, som ju borde vara den som bär skulden till allt. Om inte, bör han ta på sig skulden bara för att. Jag beter mig alltså som när jag var i tonåren.

– Jag hittar inte mitt busskort, sa Tolvåringen lugnt.
– Inte jag heller, sa Femtonåringen lika lugnt.
– Mening? Mening? Mening betyder … funderade jag med fokus på den svenska grammatikens inte särskilt pedagogiska definition och blicken uppe i taklampan där mången fluga döden dött.
– För det var inte meningen, det var inte meningen! sa Fyraåringen.

Två busskort borta, två lågstadiebarn utan skodon, en Fyraåring som har gjort något … fast det inte var meningen. Och en mor som är på grammatiska irrvägar. Den djefla fadern dök då upp med overaller och gröna stövlar som inte var i samma storlek men näääästan. Det fick duga.

De tre yngsta kom iväg. De två äldsta letade efter busskort. Men hur gör de det, tror ni?

a) Med tjoanden, ropanden, slänganden i dörrar, rafsandes kläder ur lådor och tömmandes fickor rakt ut på golvet, springandes genom allt och krossandes viktiga saker och ting som kan vara bra att ha.
b) Lugnt och metodiskt, rabblandes ”jag hade det ju senast … och då sa jag … och så åkte jag till … och då …” och resonerandes med varandra.
c) Inte letandes alls, man kan ju ta pengar istället.

Jag har under hela mitt liv använt mig av metod a).
Min djefla man går kronologiskt genom alla tre: hysteri –> lugn –> uppgivenhet.
Tonårsbarnen är b)-are. Obegripligt, de kan inte vara våra barn. De uppträder som mogna människor. Och alla problem löser sig:

  • Tolvåringen kom på att hon hade lagt busskortet i min ryggsäck. (Häpp!)
  • Femtonåringen kom på att han ju redan för två veckor sedan hade tappat sitt busskort och att han sedan hade ”lånat” Sjuåringens och att han av en kontrollant hade blivit berövad på kortet eftersom han inte kunde bevisa att han var sju år och nu undrade han om han kunde få ”låna” Nioåringens busskort. (Nej.)

När jag nu tänker efter, finns det ju en fjärde letningsvariant:

d) Den som öppnar skåp, låda, kyl, frys, väska, vadsomhelst och till alla och ingen ropar ”Näe, den är inte här, jag har letat överallt” tills en lättlurad let-lurad tar över sökandet.

—–
Cliffhanger of the day: Nej, vi vet inte (än) vad det var Fyraåringen hade gjort fastän det inte var meningen.

Share
34 kommentarer

Matblogg med en nypa stress

Nä nu! Nu är jag stressad! Fly mig en paus!

Alla skriver i dagarna om besöksstatistik och antal länkar och topplistor och Bloggportalen och Knuff och Nyligen och Twingly och vikten av att synas. Läsas. Snart kommer någon att trycka upp en t-shirt med texten

”Den som har flest länkar när han dör, vinner”

eller

”Unika besökare är också människor”

eller

”Jag finns även IRL”

eller …

Jag borde väl hänga på ett © på alla de där t-shirtidéerna förstås? Jag borde väl länka till en t-shirtfabrikör som bloggar också? Jag borde … men nej. Jag är så stressad.

Därför ägnar jag mig idag inte alls åt att läsa tidningar och försöka hitta någon artikel som jag kan skriva om och bli länkad till och få en miljard nya (ganska uttråkade men väldigt unika) läsare. Jag ska istället matblogga. Here we go!

Gå ner några hekto i veckan med Lottens PI-metod! (Det är alltså 3,14 kalorier per kvadratcentimeter mat.)

Tag en fiberformfranska och lägg på en formpressad kalkonskiva ur ett storpack och häll sedan på lite fiberhavregryn och ät. Damma ur munnen med lite vatten!

För att undvika skörbjugg kan man ta en kålrot, en palsternacka eller en morot och lägga på. Dock måste formfranskan i dessa fall ersättas av knäckebröd. Formfranska = tältsäng, knäckebröd = ribb-botten. Maniok och kassava kan fungera lika bra som pålägg, men vem tusan vet hur de ser ut?

Tag en lättfil. Hacka i små tärningar. Bryn med lite långfil och blanda sedan ihop med lite vitlökspulver som ger lite sting till anrättningen. Ät med gaffel.

Om man vid sällsynta fall får lust på den franska synden, kallad baguette, gäller det att neutralisera den med en grönsak. En purjolök smälter in väl i baguettens utseende, och är därför synnerligen lämpad för dessa tillfällen. Se även kapitlet om kamouflagemat.

Värm en flaska vin. Drick i stora klunkar så att inte alkoholen smiter ut genom näsan.

Nå, det här var väl lugnande och upplyftande? Och inte en enda länk så långt ögat når! Inte en enda tidningsartikel hänvisar jag till och med inte ett ord nämner jag musiktävlingar, politiska diskussioner, plötsligt avlidna artister eller storartade idrottsliga insatser.

Jag är med andra ord helt onödig! Hurra!

En läsarfråga:
Kan barn deltaga i PI-dieten?

Javisst! Dessutom får de sedan extra motion när de springer runt bland grannhusen och frågar efter matrester.

Detta glasspaket fiskades upp ur en soptunna längre ner på gatan.

Fler diet- eller matbloggstips emottages tacksamt!

Share
31 kommentarer

Jag ville, jag vore Henke Larsson idag

Eller så vill jag kanske bara vara en hjälpbehövande treåring på dagis. Eller så vill jag vara lindansös, för då hade jag ju varit himla smidig och tänjbar istället för det klumpeduns till basketspelare jag är. Då skulle jag redan innan jag vaknade ha börjat stretcha fötterna bortåt Stockholm, klämt ut mig som ur en tandkrämstub till en klutt i Högdalen, sedan utbrett mig över Söders trånga gator för att samla mig ihop mig till Uppsala i kvällningen.1

Orsaken till att jag inte vill vara jag idag, är att jag är splittrad. Jag ska vara överallt på en gång och ändå klara en deadline, nej två, och samtidigt svara på inkomstbringande mejl.

Om jag var Henke Larsson, skulle jag inte behöva bekymra mig, allt bara ordnar sig bara man tränar i lagom dos. Om jag var en treåring skulle någon lyfta upp mig, torka mig om munnen och bara bära mig till rätt ställe.

Istället måste jag själv knyta skorna (nu gick skosnöret av igen!), klappa mig på plånboken (nej, var är den?), rusa till bussen (va, jag hann, vad konstigt, jag brukar inte hi… neeeej, det är fel buss!), äta snabbmat (mums) och komma hem helt slut i rutan mitt i natten (men vad kul, där är nycklarna!).

Strunt samma, spik i foten, foten i kläm, klämman i skägget och skägget i brevlådan. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Det kommer nog att gå rätt ok.

Apropå plånbok.

Idag när jag handlade mat, fnittrade tjejen i kassan när hon såg mig rota bland mina ”sedlar”.

– Vad kul! Din plånbok ser ju ut som min! sa hon.
– Åh, vad skönt att höra! svarade jag.
– Här har du ett kvitto till! fnittrade tjejen.
– Åååh, har du inte några extra som jag kan få? skrattade jag.

Och så fnissade vi sådär som tjejer gör och som är så irriterande när man står utanför och inte förstår vad som är kul och därför börjar snegla på sin egen gylf och krafsa lite efter eventuellt felsprungna snorkråkor. Men det vara bara jag och kassatjejen som hade hittat varandra och var glada i vår kvittomisär.

Se där, det finns en term för detta: hoarding. Samla, samla. Nu ska jag bara samla ihop mig själv.

Share
20 kommentarer

Denna morgon – ett liv

Man vaknar till en ny dag och tänker inte för en sekund på vad den kan bära i sitt sköte utan försöker bara uppbåda lite krafter till vad som komma skall.

Havregrynsgrötsgalning är jag, men än har jag inte fått i mig en enda sked. Telefonen ringde i vårt elvamannakollektiv redan klockan 07.01 och störde grötkoncentrationen. Jag hörde Olle säga:

– Nämen oj, har Molly rymt!

Bästisgrannen har på sin tomt en kaninbur med en tråkig kanin som heter Molly – men är en killkanin egentligen. (Jag tror att det är deras bidrag till genusdebatten.) Kaninen hade rymt och skuttade omkring på gräsmattan och levde livets glada dagar.

Bästisgrannens make – Skotten – satt samtidigt och gnuggade gruset ur ögonen och funderade på vad han skulle få vara med om idag, på sitt jobb som fångvaktare. Flera gånger har det hänt att han och insatsstyrkan på fängelset på konstiga tider har fått rycka ut på upplopp och … rymningar. Hörde han att Molly hade rymt? Nej, han hörde att telefonen ringde på en konstig tidpunkt, och att Olle sa:

– Nämen …. mhfnnf … ffnpprk RYMT?
– Va? Vad? Hur? När? Vem? sa den halvklädde Skotten som med adrenalinögon hade rusat in till den leende Olle, som strax associerade händelsen till Glencoemassakern 1692.

Så satte jag mig med en text som ska handla om hur kul det är på banken, medan Olle försökte få ordning på en text om polymera plaster. Bara en liten stund skulle vi jobba, bara medan dagisbarnen petade i sig frukost. Då rusade Fjortonåringen in:

– Jag hittar inte mina skor!
– Ta mina, sa jag.
– Jag hittar inte mina nycklar!
– De hänger på Treåringens krok i hallen.
– Hejdå!

Klockan var nu 08.23. Då ringde telefonen.

– Hej, det är från dagis. Vi har glömt att tala om att Sexåringen ska åka buss till teaterföreställning. Om fem minuter. Men bussen kör ju förbi ert hus om sju minuter, så då kan ni väl stå där?

Jag sneglade på Sexåringen som med morgonrosiga kinder iklädd pyjamas åt en leverpastejmacka vid köksbordet.

– Javisst, det går jättebra!

Klockan 08.28 ringde telefonen igen. Det var Fjortonåringen:

– Jag har punka! Jag har punka! Jag kommer att komma försent till skolan! Jag har bara cyklat halvvägs! Det är galna spansklärarinnan första lektionen!
– Ta det lugnt, lås cykeln, halvspring till skolan, det kommer att ordna sig.

Jag flätade håret och borstade tänderna på Sexåringen ute på busshållplatsen, satte Treåringen på cykeln och leverade honom till dagis prick klockan nio.

Klockan 09.11 ringde min mamma.

– Din bror är sjuk och vägrar gå till doktorn. Jag är orolig.

Fem samtal senare hade jag pratat med Broder Jakob, som har legat i lunginflammation och knaprat olika antibiotikum sedan Valborgsmässoafton, talat med hans flickvän, resonerat med akuten i staden där han bor och ordnat en akuttid hos hans husläkare. Broder Jakob blev förstås arg och sade att jag var en mästrande storasyster, men vad har man annars storasystrar till?

Då knackade det på dörren. Det var hantverkarna som river i Bästisgrannens hus.

– Hej, det springer omkring en liten kanin i trädgården, vet ni om det är deras?
– Olle! Tar du kaninen igen?
– Men jag har deadline på två texter om fem minuter!

Slutpoäng: Jag har inte kommit ur pyjamasen än, vilket måste ha roat dem på dagis. Mot havregrynsgröten!

Share
16 kommentarer