Etikett: frågor

Att vara domare i ”Vi i femman” under pandemin

Att vara domare i ”Vi i femman” under pandemin

Publicerat av Lotten Bergman den 28 april 2021 23:07

Nu är det drygt åtta år sedan jag som domare räknade fel i ”Vi i femman” – så jag har vid det här laget nästan hämtat mig. Efter den gången när det blev så fel att ett moment i tävlingen fick göras om, hade jag i flera veckor mardrömmar om fälleben, stegling, Per Lagerkvist, mjältoperationer och brustna hälsenor.

Förra året – i början av 2020 – gick tävlingen som vanligt i radiohusets stooora studio med båda klasserna och lärarna på plats. Teknikerna drog kilometervis med sladdar och drog i tusen olika reglar medan jag med programledarna och producenten och massa annan personal försökte göra rätt.

För det är så förbenat mycket att hålla koll på.

Efter direktsändningen på en timma är jag alltid helt slut i rutan. Det piper i öronen, susar i hjärtat och fladdrar i tinningarna.

Men nu – under coronaförbannelsen – är tävlingen nedskalad till en liten, normal studio. Teknikern, programledaren och domarjaget kommunicerar med barnen via nätet: lärarens mobiltelefon filmar barnen framifrån och en mobil radioväska med mickar, hörlurar och massa sladdar sparkas igång … hittills utan problem. [peppar peppar]

Programledaren Johanna Jennische där borta till vänster och teknikern Micke Strang till höger. I de två fönstren ser ni två andra programledare i två skilda studior som gör något helt annat radiorelaterat samtidigt.

Det otroliga är att barnen inte bara kan massa konstiga saker som vi inte har en susning om – de är dessutom sanslöst goda förlorare. De gratulerar väluppfostrat det vinnande laget och de säger att det är ett minne för livet och att det ju var roligt att bara få vara med. (Ibland uppstår tjafs om frågor och gnöl om orättvisor, men då är det alltid vuxna personer som håller på; de är bra mycket barnsligare än barnen i tävlingssammanhang.)

Så här såg det ut häromdagen när vi försökte få kontakt med en skola någonstans ute i Sörmland:

Nu är det bara en semifinal och en final kvar, men jag lovar att jag kan göra fel ändå – en gång när jag summerade råkade jag helt sonika hoppa över ”fjorton” … Frågorna kan jag bara påverka om de är helt bortitok – de är manglade fram- och baklänges av tusen och en personer som är högst ansvariga på nåt kontor nånstans. Här har ni några av frågorna i år:

Vad är skillnaden på parasoll och paraply?
Vad har regeringshuset i Stockholm för namn?
Är Mjölner namnet på asaguden Tors bandsåg?
Kan schimpansen vifta på svansen?
Vad kallades pesten som drog fram i framför allt Europa på 1300-talet?
Vad heter hockeylegendaren ”Foppa” egentligen?
Har Kalle Anka byxor på sig?
Vilken typ av klädesplagg har ”ett brätte”?
Vilken gud bestämmer i Valhall?

Men förutom att räkna och bedöma svaren, ska jag vara trevlig och minst lika väluppfostrad som barnen. Programledaren brukar ställa improviserade frågor till mig som jag får svara hur som helst på. Så här blev det i tisdags:

– Och domare Lotten Bergman, sa programledaren Johanna Jennische, hur stor är egentligen en ledning på två poäng?
– Ptja, svarade jag, ungefär som en millimeter på en lite för kort klänning.

Vad jag menade med det och hur den associationen godkändes av min då faktiskt inte särskilt ansträngda hjärna, har jag ingen aning om.

Men även väldigt korta klänningar har ganska många millimeter, kan man se här.

40 kommentarer

När kommunikationen inte funkade så himla bra

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2017 20:18

Nu ska jag berätta om hur det kan gå när informationstekniken på både det mänskliga och digitala samt automatiska (?) planet fallerar.

Ha tålamod: det här är inte bara ett gnälligt SJ-gnöl.

Första sträckan hemåt från Lund till Eskilstuna häromdagen gick alldeles utmärkt. En stor parentes i sammanhanget är att vi numera måste byta till ett sekruttåg redan i Linköping istället för att sitta kvar på fintåget ända till Norrköping.

När mina två basketkolleger och jag skulle kliva av – i just Linköping – sa tågvärden i högtalarsystemet:

– Tåget mot Katrineholm, Eskilstuna och Sala avgår klockan 18:07 från spår 3, alltså samma perrong som vi kommer in på.

Vi klev av, sprang in i en väntkur och stod där och njöt av värmen. Högtalarsystemet inne i kuren var på maxvolym eftersom ingen under högtalarmötet på SJ:s eller Trafikverkets kommunikationsavdelning sa just den här meningen:

– Ska ljudet inne i väntkuren vara lika högt som ute på perrongen, i det fria där tåg och väder samt vind påverkar?

Varje gång något sades i värmekurens högtalare fick vi alltså ta paus i vårt annars oavbrutna prat. Med andra ord hörde vi exakt varenda ord som sades i utropen. Och därför blev vi lite fundersamma när klockan blev 18:09 utan att något tåg hade dykt upp och inget plong om försening hade kommit i mobilen och … och … och … det ju faktiskt på skyltarna inte stod en enda bokstav om något tåg till Eskilstuna.

Jag ryckte åt mig ryggsäcken och sprang som en halt hind nerför trapporna och in i stationshuset. Inget tåg mot Sala syntes på skärmarna. Aha! En tåginformationshjälpare i grön reflexväst! Hallå!

– Ursäkta, tåget mot Eskilstuna?
– Det som gick nyss?
– Som gick nyss?
– Från spår 6.
– Frå…?

Här blev jag väldigt avbruten av en Securitasvakt som stod bredvid den gröna västen. Han ville hemskt gärna ha ett ord med i laget.

– Ja, det gick nyss. Som det skulle, lade han till.
– Vänta ska jag kolla, sa tåginformatören och flipprade på sin telefon.
– Från spåret som ligger allra längst bort, dääär, sa Securitasvakten och pekade synnerligen irriterande bort i fjärran.
– Men vi blev tillsagda att stå vid spår 3! sa jag uppbragt.
– Men tåget till Eskilstuna går alltid från spår 6, sa Securitasvakten.
– Nej, sa tåginformatören, det brukar gå från spår 3. Titta här …

Och så fortsatte hon genom att visa mig hur det hade avgått på korrekt tid från ett helt annat spår än 3. Som det ju alltid brukar avgå från.

Vi svalde dock förtreten och satte oss att i lugn och ro invänta tåget som skulle gå en timme senare, som pga. ”den rådande väderleken” (alltså normal svensk vinter) var försenat nästan en timme till 19:50. Vi löste världskrisen och basketpaniken samt diverse knutar och jag svor ve och förbannelse över den trevliga middagen som jag kom att missa.

– Nu tror jag att vi samlar ihop oss, sa jag 19:35. Det står här på appen att tåget ska inkomma 19:40. Vi går och kollar på tavlan.

Vi tre stirrade på tavlan ”ankommande tåg” och hittade inget av värde. Inget tåg inkom 19:40. Men på ”avgående” stod det att vårt tåg (som ju alltså inte någonsin skulle inkomma) skulle avgå kl 19:50. Väntelivänt. Trarajdiraaa. Tickeli-tick sa klockan.

– Näe, sa jag kl 19:49 till mina två basketnördar. Nu går vi fan till perrongen! Spring!

Tre gamla basketspelare sprang på stela knän både nerför och uppför trappor. Framme på ”vår” perrong stod bara ett litet sekrutt-tåg. Skylten sa att det var ett ”ankommande tåg från Kalmar”, som ju inte har något som helst att göra med Sala eller Eskilstuna.

Vi och kanske sex andra perrongförvirrade stod där och sa ”Kalmaaar?” tills jag älgade fram till fel ände av tåget (dysdirektiker Bergman) och stirrade in i en tom förarhytt. Jag vände och sprang till rätt tågände och knackade på fönstret, varpå en förtjusande lokförare i skägg och glasögon tittade ut.

– Förlåt. Vi undrar bara vart du ska åka.
– Sala. Eskilstuna. Västerå…
– Men på skylten står det att du kommer från Kalmar.
– Va? Näe, sa lokföraren och tittade ut mot skyltningen och skrattade.
– När ska tåget avgå mot Sala då?
– Eh. NU. Alltså verkligen nu.
– Åh fan.

Sa jag och sprang mot mina kolleger och de andra som stod och var förvirrade på perrongen.

– DET ÄR TÅGET MOT ESKILSTUNA! Och Sala! Kliv på! Snabbt! Dörrarna stängs!

Schwopp, så var vi på väg hemåt igen.

Nu är frågan hur i hela friden alla inne i stationshuset skulle få reda på att det var just deras tåg som

inte hade inkommit
inte annonserades i högtalarna
nyss avgick.

Där står de förmodligen fortfarande och undrar.

Stackars tågvärden kom förstås och kollade våra biljetter (”vi missade vårt tåg för at bla bla bla”) och hon fick just dessa frågor (punkt 1–3 ovan).

Hon såg ut så här när hon sa att vi faktiskt hade fel och att tåget hade skyltats korrekt på perrongen och att allt hade gått rätt till. Mhnpffft.

Slutkläm:
Jag känner mig maktlös och förvirrad. Borde sådant här inte funka bättre och bättre? Vi (jag) har slutat att lita på vårt (mitt) eget omdöme. Med andra ord finns det under en helt normal resa dessa komponenter att inte ta hänsyn till what so ever:

SJ-appen
utrop via högtalare
saknade utrop via högtalare
skärmar inne i stationshuset
skyltar ute på perrongen

Just sayin’.

49 kommentarer

Småprat och nytt folk

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2016 17:15

Nu var det säkert ett helt år sedan jag var på cocktail- eller releaseparty eller i ett sammanhang där man ska vara trevlig och intressant och inte hälla vin på de andra gästerna förrän man känner dem.

Men någon gång kommer jag väl att vara värd för t.ex. Nobelfesten eller konversera med Clint Eastwood? Alltså kan det vara nyttigt med frågor som är så intressanta att svara på att … ptja, man får en drink till eller nåt.

På Quora (rekommenderas) har en Barnard Law Collier (antropolog, journalist, författare och regissör) listat 20 frågor som sägs vara perfekta för att de är så uttömmande och djuplodande. Pffft! fnyser jag och publicerar dem här med baktanken att man skulle kunna skapa en svensk, mycket bättre lista.

Besides to your God, your family and your country and your constituents (if any), where do your loyalties lie?
In as much precise detail as you see fit, how does your mind work?
Have you ever been in love? If so, describe the experience.
If you were an animal, what animal would you be – other than human?
Define “generosity”.
What did your father fail at?
Except for ”nothing”, what or whom do you hate?
In deadly peril, name three people you want in your foxhole with you?
Have you ever dealt a death penalty? If yes,please explain.
Describe your ability to dance.
What do you think your worst enemy really thinks about you?
On a scale of 0 to 250, where would you score your intelligence?
In eight words or less, please define intelligence.
What is the greatest weakness in your character?
How do you verify the truth of what you are told?
Name and define your favorite word.
Of the following, which gives you the most pleasure: a) music b) money c) literature d) science e) spirituality f) golf g) food & wine h) films.
Briefly describe your favorite hat.
Who is the best living lawyer that you know?
If you were made to live out the rest of your days as a famous fictional or non-fictional character, who would you select?

Okej, jag gillar 7, 15, 17 och 18.

Men saknar definitivt följande personlärakännafrågor:

– Dra en av de ständigt återkommande historierna från din barndom.
– Hur sätter man bäst upp en stringhylla i en betongvägg?
– Är det viktigare att en nyhet kommer snabbt, eller att den är språkligt korrekt, fast publicerad två minuter senare?
– Är du bekymrad över något speciellt?
– Har du lust att ta en titt på mina knän?

Om det är barn som man ska lära känna, får man ställa helt andra frågor förstås:

– Vilket är det finaste svärordet?
– När trillade du allra mest?
– Kan du hjälpa mig att knyta min sko för den är så långt ner?

Eller hur?

78 kommentarer

Sådant man undrar

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2013 14:08

Eftersom barnen här hemma är mellan 10 och 20 år, får jag numera sällan frågor som dessa:

– Varför är månen halv ibland?

– Hur smakar mask?

– Jag ser inte hålet i foten! Var är det?

– Kan man tappa brösten?

Därför läser jag lite då och då på Quora för att känna mig lite yngre.

Visst undrar väl ni också vad som händer vid en tågolycka? Jo, det blir ju förstås jättestökigt och egentligen borde ingen få ha med sig bagage. (Läs mer här.)

Eller – vad händer om man hoppar ner i en bassäng som är fylld med sprit? Jo, för det första så är det ju svårt att andas (lite som att dricka varm punsch en torsdagskväll), sedan är det svårt att simma. Inte på grund av hostan, men för att alkoholen har annan densitet: man flyter svårligen hur mycket man än fyller lungorna med luft eller crawlar som Tarzan. (Troligtvis drunknar man innan man blir alkoholförgiftad.)

Apropå hosta, så lär det vara så att man kan distrahera smärta med hosta. I exemplet som jag läser, sägs att om man är rädd för sprutor, kan man för att slippa smärtan (ja, den ohyggliga smärtan) hosta till precis när nålen sticker till. Att man med sin hosta då riskerar att distrahera inte bara smärtkänslan utan även vårdpersonalen, står det inget om.

Apropå vårdpersonal, så kan man stoppa en kräkreflex genom att med vänsterhanden krama vänstertummen på samma sätt som man inte bör knyta nävarna om man ska boxas. Att kräkreflexer ofta har en vettig orsak och att det som vill komma upp kanske bör få tillträde uppåt, är en annan sak. (Oj. Nu lär jag mig att många som är rädda för tandläkaren är det enbart för att pillandet i munnen orsakar kräkreflexer. Kniiip tummen!) Inte så här:

Men så här. Den övre bilden är en boxarnäve, det här en måillanäve.

Apropå tummen, så växer tumnageln och lillfingernageln långsammast eftersom den yttersta fingerledens längd bestämmer hur fort nageln växer. Tänk, här har jag trott att min tumnagel liksom slets mer och därför inte växte lika fort som de andra barnen. Förlåt, som de andra fingrarna.

Och apropå öh … något … så är Quora fullt av vetenskapsmän, författare och kändisar som svarar på frågor som egentligen bara de kan svara på. Så nu undrar vi förstås hur det är för en skådespelare att kyssa en annan skådespelare. Vi låter ett proffs svara:

”While making the film Wilde, Jude Law, Michael Sheen and Ioan Gruffudd were charming kissers. I can’t say what they thought of me. I like to think I delivered.” /Stephen Fry

Så nu har jag en fråga: har ni några frågor som ni vill ha svar på?

60 kommentarer

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Publicerat av Lotten Bergman den 17 juli 2009 00:01

Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.)

”Har du ätit något läbbigt?”

Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling.

De där två fiskarna, vars ögon lyser som de där små figurerna i Star Wars, fick sedan sällskap av fem bröd.

”Badar du bara i havet eller i pool?”

Den här poolen hade jag kunnat bada i om jag ville, men tro mig: salt är så vansinnigt mycket trevligare än klor. Strax bredvid just denna pool dansade jag som Meryl Streep i filmen Mamma Mia (till just låten Mamma Mia) och fick trots att jag var barfota skavsår på tårna. Kan ha varit piruetterna.

”Har du sett några ruiner och statyer?”

Nej, men en välkomnande burkkrans på en vägg.

”Hur kommer det att gå när du ska springa en mil?”

Enligt min tömda kaffekopp här … spår jag … hm. Inte en susning, men visst ser det lite ut som en word verification? Eller ett av Beatlesomslagen?

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Jomenvisst. På fötterna kan man mäta skrynkeldjupet i centimeter och och multiplicera med 20 och då få fram antalet minuter som jag har legat i vattnet. Det är så långgrunt att man måste ladda som inför en bergsbestigning om man ska ut så långt att man inte bottnar.

Nu ska jag sova gott och ladda inför fredagskvällens mandomsprov – milloppet. Jag ska springa jättefort i tio meter, sedan så långsamt jag kan. Jag ska visualisera basketbollar och se till att få i mig vätska särskilt under de första 20 minuterna och så ska jag knyta en näsduk att ha på huvudet som Tintin. Om Tom Hanks springer lagom snabbt, ska han få dra tills jag på målrakan vrålar ”ur spår” och springer om honom. Han kommer sedan att upptäcka mig och ge mig huvudrollen i en basketfilm. (Ja, det stod i kaffesumpen där uppe.)

13 kommentarer

En kulturfyra – skål!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 mars 2009 05:59

En kulturfyra måste ju vara en liten drink, eller hur? Daiquiri med ett stänk absint? Eller så är det faktiskt bara svar på Kulturbloggens frågor, som alla är fria att ta, kopiera, härma och svara på:

1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?
3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?
4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

1. Jag läser just nu en fantastisk uppslagsbok från 1960-talet: om barnuppfostran. Den är trösterik för alla som har barn eftersom den faktiskt säger ”låt barn vara barn”. (Se bilden nedan.)
2. Skiva? Skiva? SKIVA? (Förlåt, jag tappade tråden.) Coldplay, Pink, Beatles och SR P4 Sörmlands blandning.
3. Ikväll ska jag lyssna på Fredrik Lindström och bita mig i tungan och inte hötta med näven när jag inte håller med.
4. De ytterst välformulerade Dick Cavett och Go Fug Yourself, för på det humöret är jag.

”Sunda och normala pojkar slåss ibland …” Eftersom jag vid mitt bröst har närt fyra pacifister och en sund och normal pojke, är detta riktigt skön läsning. (Ur ”Lyckliga barn”, 1960.)

Minns ni killarna som slogs i skolan?
Ettan och tvåan i Lund: Ricky och Rolle slogs, men inte Martin.
Trean och fyran i Luleå: Anders och Peter slogs, men inte Stenis.

Jag gav Bästisgrannen en örfil en gång, men då slog hon tillbaka. Så då slutade vi med det.

16 kommentarer

Nyttig … nej, rolig kvällsmat

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juni 2008 21:50

Tydligen har man efter intenzzziiifa schtudier på mathälsoinstitutet i Schweiz funnit att vi människor är ögontjänare.

Om man äter tillsammans med andra människor äter man nyttigare – det spelar ingen roll om måltiden äger rum med brorsan, halvhukande vid ett för lågt soffbord framför tv:n eller med 20 finkläddingar vid ett långbord med vit duk. Sällskapets vakande ögon gör att vi skär maten i mindre bitar, tar extra grönsaker och förmodligen slabbar mindre.

Dessutom är det ju oftast roligare att äta med andra. Som ikväll – någon hittar på en fråga och den som kan svara snabbast får ställa nästa fråga. Det kluriga är att ställa frågor så att t.ex. endast en specifik person kan svara.

– Vad heter Spindelmannen och Hulken på riktigt?
– Vad heter ”Var hälsad sköna drottning” på latin?
– Hur lång är en basketplan?
– Vad hette Gustav Vasas söner? (Genusteoretikerna rasar eftersom döttrarna inte nämns.)
– Vem kan säga namn och färg på alla fyra i Ninja Turtles?
– I vilken Tintin finns det långt, snabbt växande skägg? (Slamkrypare.)
– Hur många sjunger finns det i världen?

Den där sista var Femåringens bidrag. Vi enades om att världen är iTunes och det rätta svaret ”nittionio hundra miljarder tusen” sånger.

Nä, om man skulle ta och gå ner till köket och dricka mjölk direkt ur paketet när ingen ser det.

23 kommentarer

Att lyckas eller inte lyckas är att låtsas

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2008 00:03

Sandra är en envis lurk som sparkar uppmaningar i min riktning. Jag vill egentligen sparka tillbaka en lång, skruvad luring, men jag är dålig på att ta ner och dämpa bollen. Så nu blir det en tåfjutt som kommer att studsa på domaren och sedan gå ut över sidlinjen.

Jag har lyckats med:
Vårt eget slags Villa Villerkulla.
Nästan alla deadline:ar.
Att borsta tänderna varenda, varenda dag.
Julkalendern 2005–2007.
Baaarnen.
Den mediokra basketkarriären.
Att hitta roliga kompisar.
Att hitta den djefla mannen.
Rubriken till detta inlägg.

En av de roliga kompisarna och jag. Varandes jätteroliga.

Jag har misslyckats med:
Sommarprats-projektet.
Skådespelerske-projektet.
Att borsta håret i alla fall en gång i kvartalet.
Lagaknäna-projektet.
Förmögenhets-projektet.
Åkautomlandsofta-projektet.

Fast jag får ju ändå prata i radio. Mina två programledarkolleger syns på bilden – en ligger, en står. Det är helt normalt.

Jag låtsas
bl.a. att oordningen i hallen bara är tillfällig.

Oj och hoppsan, så häääär brukar det junte se ut.

——-
Javisstja. Jag måste ju skicka vidare. Jag uppmanar därför alla med slutsiffra 0 (noll) eller 5 att göra det!

30 kommentarer

Nej! Jag vill inte! (utmaning)

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2007 00:29

Studiomannen sabbar mina planer att här berätta en läckande hotelldusch, analysera Kim Källströms konstiga andhämtning (även när han inte är andfådd, är han liksom andfådd) och berätta att min högra hand ser alldeles gammal ut samt yra om människor man sedan barndomen inte riktigt har förlåtit fastän man bara borde vända andra kinden till så att man inte faller själv däri.

Ok. Åtta saker som jag har försökt ge mig på, men som jag inte tänker ge en chans igen:

1. Artonårig whisky
’Nuff said.

2. Trippa
Also known as komage. Jag och min djefla man åt denna bajssmakande rätt i Italien 1991. Pölsa, haggis eller tunga har jag inga problem med. Underligt nog gillar jag inte kassler.

3. Läppstift
Jag ser ut som Scarlett Johansson då. Och det är inte en komplimang.

4. Höga klackar
Men jag undviker dem endast på mina egna fötter. På hyllor, i skåp och på andra människor undviker jag dem inte alls utan ger dem hur många chanser som helst. (Skorna på bilden står i kronologisk ordning, från 1882 till 1976.)

5. MSN
Jag vill inte slösa mina synnerligen välformulerade tankar och meningar på ett medium som bara pfoff inte sparar allt i stora arkiv i källarlokaler.

6. Dry Martini
Jag är överkänslig mot beska; draja och t.ex. lila salladsblad smakar så att det gör ont i hela munnen. Rom & cola, däremot, den slinker ner som en nål i en höstack.

7. Pelargoner
Irrrk. Ni andra och Lasse Anrell får gärna älska dem, men jag tycker att de är fula, obehagliga att ta i och att de luktar illa. (Redan innan de dör.)

8. Dokusåpor och datorspel
Likställer jag dem? Ja, som tidsödande knark i alla fall. Jag är den absolut enda i min bekantskapskrets som aktivt undviker bägge. (Det är kanske därför jag har tid med de tre b:na – blogg, basket och barn?)

24 kommentarer

Jag har nästan inget kvar att avslöja

Publicerat av Lotten Bergman den 10 oktober 2007 12:06

1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Jag har inga hemligheter längre. Men jag bär på minnen i huvudet och komplett onödiga pennor i väskan. När jag igår satt på tåget med alla mina prylar utspridda och förberedde en föreläsning och uppdaterade mina kunskaper om företaget jag skulle till, såg det ut så här på min plats efter att jag hade tömt mina fickor.

Det bruna är en macka i ugnsplåtspapper. Affärslunch, alla? (SAOL fick inte plats i fickan, den bar jag som en baguette eller huvudet under armen.)

Någon ville klämma sig ner framför mig. Jag började med svepande handrörelser samla mina saker för att
1) göra plats
2) signalera ”men hörru, det finns jättemånga andra platser, guvajobbit”.

Då sa den nytillkomna kvinnan snabbt och leende:

– Nej, lilla vän, det gör inget, låt sakerna ligga, fortsätt du att plugga!

Jahoo.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Nu har jag ju inget badrumsskåp.
Men ett linneskåp med 50 år gamla, spetsförsedda lakan. Om det nu var meningen att jag skulle erkänna förekomsten av gammalt smink, så … nope.

3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)

Jahapp: 124. Etthundratjugofyra.

Bildbevis som ljuger: här ser man alls inte alla mina skor men däremot många som inte är mina.

4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
Hur jag än vänder på den, är den bara en. Och alldeles ny. Och en ryggsäck där datorn får plats.

Dessutom är min handväska tom.

Mycket intressantare är min basketväska, som jag kommer att ha med i min kommande debutdeckare i basketmiljö som den enda orsaken till att jag när jag blir kidnappad faktiskt överlever femton dagar nedgrävd i ett sopschakt.

Väskan innehåller allt man kan behöva. Allt.

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Jag trivs rätt bra hela dygnet. Men den bästa dagen är alla kategorier torsdagar. Allt roligt ligger inom en snar framtid och förväntningar bubblar som champagne i tankarna.

——-
(Det var deep|ed som ville att jag skulle svara på dessa frågor, men mest ville han veta vad jag hade i den där handväskan. Sorry. Ni som känner att ni vill hänga på, gör det. Man får göra om frågorna hur mycket man vill, bestämmer jag här och nu.)

30 kommentarer