Hoppa till innehåll

Etikett: bloggläsarvärvsveckan

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 7: pyttipannabloggare

(Det är egentligen alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjunde och sista dagen som jag – och ni – raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Ena dagen vill man ha röda strumpor och äta ostmacka till frukost. Nästa dag vill man klippa av sig allt hår och nynna på en Björn Skifslåt. Tredje dagen vill man egentligen köpa en balklänning men måste istället rensa öronen från vaxproppar.

That’s life. Och då skriver man om det om man är en pyttipannabloggare. Fast det gäller att plocka russinen ur pyttipannakakan eftersom de ju inte hör hemma där.

En underavdelning till pyttipannabloggarna är de lite mer färglösa pölsabloggarna. De har på sig ljusgula strumpor varje dag och vill köpa balklänning varje dag och kan stundom tänka sig att äta kanske möjligtvis två ostmackor till frukost istället för en.

Pölsa, lite blygt hukande bakom tillbehör.


Om en sådan pölsabloggare plötsligt skriver ett politiskt laddat manifest fullt med svordomar, kan man säga att det ligger en rödbetsskiva mitt i pölsan.

”Tv-dinner”, som jag tyvärr inte har hittat ett svenskt namn på. ”Tv-mat” är ju chips.

Som pyttipannabloggare är det praktiskt att ha även hjärnan konstruerad som en pyttipannaportion och inte som en ”tv-dinner”. Det är så trevligt; man vet aldrig vad det är som kommer upp på gaffeln! (Eller skeden – visst borde man faktiskt äta pyttipanna med sked?) Pyttipannahjärnor är opraktiska när man behöver ha tag på en liten lökbit och ideligen bara får upp en potatisbit:

– Daryl Hannah! Nej, jag menar inte henne, åh, vad heter hon, hon den där med blont hår, jag har det ju på tungan, det börjar på D eller R, Darry… nej, åh, nej, den där hon som … Ah Doris Day!

(Doris Day är med andra ord lök? Jahapp.)

Vi pyttipannabloggare kan krydda vår anrättning med tabasco eller servera den i många små skålar eller ta fram femton olika stora skålar tjugotre gånger om dagen och hälla socker i några, grädde i andra och (surprise) ingefära i några.

Är det då någon skillnad mellan pyttipannabloggare och gott-och-blandatbloggare som jag nämnde häromdagen? Nej, egentligen inte, men pyttipannabloggarna har inte en tillstymmelse till röd linje – om det inte är ketchup förstås.

(Till alla er som är förvirrade och nu funderar på att om löken är Doris Day måste ketchupen ju vara Warren Beatty, vill jag bara säga nej. Inte alls.)

Pyttipanna. Synd, det ser ju inte ens gott ut.

Nu är bloggläsarvärvsveckan slut. Den innehöll för mig två bloggträffar (varav den senare recenseras i morgon), två kryckor, två taxiresor, två finnar på näsan, två födelsedagskalas, tvåhundra vantar på golvet i hallen samt två gräl (ett med min djefla man, ett med min mamma). Min röda tråd var alltså två. Eller till antalet två.

1) Krig.
2) Fred.

Det här är ett perfekt sätt att avsluta ett blogginlägg om man vill ha kommentarer: alla som har läst kliar sig i huvudet och kastar sig huvudstupa in i kommentatorsbåset och skriver va, vaddå, nähe och vamenardunudå. Eller så kliar de sig i huvudet genom att skaka på det och mumlar jafattarinteidagheller och detblirnogbättreimorrn.

Aha. Produktutveckling! Jag kan ha en kommenterarskola!

1) Använd inte kommentarerna för sådant som kan skrivas i ett mejl. Inte: ”Tjena hallå, tack för mejlet du skickade till mig nyss, jag säger bara: vilken grej!”
2) Svara inte på kommentarer som bloggaren har lämnat på din blogg i bloggarens blogg utan i din blogg istället så förstår alla kommentarläsare lättare. Inte: ”I din kommentar på min blogg skriver du sju, jag trodde det var åtta.”
3) …

(Det där var alltså en cliffhanger. Eller så finns det bara två råd när man ska lära sig att kommentera. Ja. så är det nog. Jag sade ju det: den röda tråden är två.)

Share
33 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 6: genibloggare

(Det är ju alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjätte dagen som vi raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)

Hur var det nu med Mozart? Han var ett underbarn, glad och fnittrig, fattig och slösaktig och hostade ihjäl sig och begravdes slutligen medan det ösregnade.

Och han som gillade solrosor, skar sig lite i örat och målade av potatisätare – Vincent van Gogh? Han var så olycklig, men skrev av sig en massa ångest i brev till sin bror, åt ingenting och ändade till slut sitt liv på egen hand.

Men hur är det fatt med genierna, egentligen? Rachmaninov fick dåliga recensioner för sitt första verk och höll på att tappa greppet fullständigt (men repade sig), Nietzsche skrev att Gud var död, gjorde sig ovän med alla, kände att ingen förstod honom och blev galen, varefter han dog. Glenn Gould nynnade när han spelade trots att han blev tillsagd att vara tyst. Marie Curie varken åt eller sov och blev följaktligen deppig medan hon bar omkring på radioaktivt material i fickorna.

Så här kan vi ju inte ha det. Men vad står det i Wikipedia?

Ett geni har en kombination av låg latent hämning och högt IQ. Kombinationen låg latent hämning utan högt IQ gör att man blir galen, därför lever geniet med risken att bli galen om han stressar för mycket eller är med om en personlig kris.

Hu då. NE kanske har en soligare historia?

Geniet har [enligt] Kant en förmåga att skapa det för vilket inga bestämda regler kan ges och detta består i en harmonisk blandning av fyra förmågor: sensibilitet, omdöme, kreativitet och smak.

Se där. Dessutom var Einstein ett helt ok geni som visserligen hatade skolan, hade en ovanligt liten hjärna (som han dock inte blev retad för), liksom Jerry Lee Lewis gifte sig med sin kusin och drabbades av magsår, men det kan ju hända vem som helst. (Jag har haft två NE-relaterade magsår: 1993 och 1995.)

Vad jag vill med denna röriga och långa inledning är att få tillåtelse att – utan att dra ner dem i absint-träsk eller tvinga dem till kreativa kriser – kalla två av de svenska bloggarna geniala.

Jag menar embryo och han som ser likheter. (Jag låtsas nu inte om att upphovsmännens namn är kända eftersom jag vill att ni ska bli nyfikna och rusa åstad och kolla in dem.) Jag har förresten även funderat på forna tiders genier, och nu beslutat att Tove Jansson hade varit en genibloggare.

Jag vill vara ett lyckligt geni, ett geni utan hosta och depressioner och begravningar i regn med gråtande barn och ska nu försöka härma! Ja!

Fast ingen hyllade mig när jag efter senaste Bondrullen påtalade Daniel Craigs likhet med Jarl Kulle.
Ser ni inte? (Det är Kulle på bilden.)

Men här då? Detta spanade jag in redan 2005:

Bono och Robin Williams.

Nähe, inga ovationer för detta heller? (På riktiga lika-som-bär-plejs byter man plats på namnen, vilket min annars oorganiserade och komplett ickerationella hjärna alls inte gillar.)

Hade det inte varit lattjo om man hittade bilder där Robbie Williams och Robin Williams är lika? Ah, jag måste leta.

Letar.
Letar.
Letar fortfarande.

Det här blir man ju inte fet på. Bättre än så här blir det inte.

Robbie Williams och Robin Williams.

Det tar på krafterna att försöka vara genibloggare.

Del 7

Share
20 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 5: servicebloggare (uppdat.)

Ibland vill man hjälpa sina läsare till ett enklare liv. Eller ett roligare liv. Eller ett mer användbart liv. Eller ett liv i största allmänhet. Då tycker jag att man ska publicera ett recept på köttfärslimpa.

Detta kan man kanske jämföra med forna tiders bensinstationer, där en Johnny Depp eller en Iggy Pop rusade fram till bilen, tankade, putsade vindrutan och passade på att berätta att vädret var bra. (Fast sedan förväntade de sig dricks, förstås. Är kommentarerna bloggarens dricks?)

Att lista de allra bästa filmerna, är ett serviceprojekt som aldrig tar slut. Visserligen skapar sådana listor lite stress, eftersom man ju måste se filmerna som man inte hade en aning om att man måste se. Men det är service.

Här är ytterligare några serviceställen:
Bloggywood
Researcher
Living by W
Hobbymannen
Copyblogger
Beta Alfa

Servicebloggarna är inte sällan av samma sort som åsiktsbloggarna – vilket jag tycker är trevligt. De har starka åsikter och förmågan att formulera dem. Hjälp mig gärna med tips på fler service- och/eller åsiktsbloggar. (Politiska bloggar – som jag läser ofta och mycket i ett försök att politiseras – går bort: de är visserligen åsiktsbloggar men i en helt egen underavdelning i kategorin Vredes-, pajkastnings, resonemangs- och nejbloggar.)

Själv är jag inte den som för fram åsikter eller går först i protesttågen, men jag tycker om när andra gör det. På ett slagfält hade jag stått i det bakersta ledet eller lagt mig inne i en död häst tills det hela lugnade ner sig. När jag är på besök hos service- eller åsiktsbloggarna gömmer jag mig också – och läser nedkrupen i en skyttegrav utan att kommentera.

Min service till er här och nu är en bild som ni alla har saknat. (Inte?)
När Hugo och Josefin (1967) gick på tv häromkvällen rusade jag runt som en höna med huvudet under vingen och letade efter kamera för att kunna fotografera när Beppe, Hugo och Josefin sitter i en soffa mitt på en väg och äter hela, hårdkokta ägg. Denna scen är det enda jag minns av mitt livs första biobesök, nämligen. Men ingenstans på nätet kan man hitta någon bild på den fantastiska äggätningen. Förrän nu.

Jag är serviceinriktad.

Uppdatering:
I kommentarerna framkom önskemål om bilder på basketskor. Sällan har jag varit så villig att bistå med mina tjänster. Dock är de allra första skorna slängda av mamma (blåa Converse i tyg), men jag kan visa upp de allra finaste och de allra bästa och coolaste: Top Ten. Bilden togs på en studentfest 1984. Dessa skor har jag fortfarande på mig när jag ska vara riktigt fin: på landskamper och bröllop.

Någon annan service jag kan hjälpa till med?

Del 6

Share
31 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 4: minnesbloggare

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Det hade ju varit kul om fler bloggade – men jag vill främst att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en ny bloggläsare.)

Ibland skyller jag min hamstrings- och sakletardrift på min otrygga barndom: åtta olika klasser på tolv år, skånska som glider över i norrländska och så pälsdjursallergin på det. Men så avslöjar alltid någon att jag inte alls har lidit av någon otrygg uppväxt utan ibland till och med helt frivilligt bytt skola och klass och ju tycker att det är jättekul att prata olika dialekter … och att vara allergisk bidrar väl inte på något sätt till att man samlar på sig saker från barndomen?

Då är det bara att erkänna att jag helt enkelt är en obotlig nostalgiker, inget annat. Men jag är inte bara nostalgisk över min egen barndom utan av allt som är från förr. Det är därför det ganska ofta dyker upp bilder ur gamla veckotidningar och råd ur husmorslexikon här. Det fanns en mening med att jag sparade

  • Kvällsposten från 3 april 1983
  • matteböckerna från lågstadiet
  • jeansen från 1975
  • mormorsmors bröllopsskor
  • gamla Röster i Radio/TV-tidningar med Torsten Jungstedts filmrecensioner
  • pappas första mobiltelefon
  • mammas zebrabikini.

Jag skulle ju blogga om det.

(Fast bikinin slängde jag i somras. Eftersom den tog så stor plats.)

Nu är jag inte ensam om att minnesblogga. De två frekvensbloggarna Salt och Stationsvakt har varsitt kombinerat minnes- och ymnighetshorn som de häller ut över sina bloggar varenda dag. AB är dokumentär- och minnesbloggare medan andra gott- och blandatbloggare minns och .

Alla minnesbloggarinlägg får mig att stanna till, läsa långsamt och njuta som av ett gott vin. (Snicksnack egentligen, jag dricker inte alls vin långsamt utan snarare som om jag har eld, kronofogden eller en högaffel i baken.) Nästan varje dag måste jag hejda mig för att inte bara låta minnesmaskinen jobba och på bloggen visa upp axelvaddar, platåskor, LP-plattor och min farmors symaskin som vi har använt som skötbord. (Snicksnack, jag hejdar sällan mig själv utan går på i ullstrumporna tills jag vrickar fötterna.) Ni vet folk som står i kö för att åka till månen och köper biljetter till rymden som de kaaaaaaanske hinner utnyttja innan de dör? Finns det en kö till första resan i en tidsmaskin, så kommer jag att stå först i den. (Snicksnack. Jag har varken pengar eller mod.)

Nu är kommentatorsfältet öppet för fler minnesbloggartips och kanske minnesfragment som behöver fyllas på? Eller bara några berättelser om första skäggrakningen, konsten att nysa med nymålade ögonfransar och Ralf Edströms minsta shorts.

Bonusbild:
Ungefär så här skrev jag 3/11 2005:
I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Stig Nahlbom, som hade fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. (Det är inte hans mustasch på bilderna.) I texten ordvitsar han först om ”Påssnuset Lipton”, sedan skriver han:

”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”

Mycket snus har runnit under läpparna sedan 1974.

Del 5

Share
27 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 3: expertbloggare (uppdat.)

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en ny bloggläsare. Jag fick igår mejl från två personer som aldrig i livet skulle 1) blogga eller 2) kommentera. Men de läser!)

Somliga föreläsningsdagar – för ett visst åhörarklientel inom en viss yrkeskategori – inleder jag ibland ”lektionen” med den något banala uppgiften:

– Tala om för mig vad du är bra på. Vi börjar här! (Jag är jätteglad och pekar på någon som ser ut som klassens smör… förlåt, klassens ljus menar jag, medan alla som lyssnar håller på att dö av skräck och förlamande prestationsångest.)

Ibland funkar det inte; alla tar bara upp sina allra sämsta sidor genom att prata tvärtomspråket så här:

– Jag är jättebra på att inte hålla ordning.
– Jag kan säga helt fel saker vid fel tidpunkt.
– Jag är bra på att reta upp alla mina släktingar.
– Jag var bra på att dansa innan jag fick min högra fot amputerad.

Då drar jag till med storsläggan … med en liten Socker-Conny-feeling.

– Är det någon av er som har en … (effektfull paus som fyller rummet av ångestförväntan) …en passion? EN PASSION? P-A-S-C-H-O-O-O-N? (paus) Inte? (paus) Jag, t.ex., ÄLSKAR basket! ÄLSKAR! Basket-basket-basket! Ja! (paus) Ja? Du ville säga något?

– Jag … förlåt .. jag gillar … att laga mat … tror jag … ibland … kanske …

I bloggvärlden kan man hitta personer som inte tvekar att erkänna sina passioner eller vad de är bra på. Som läsare av expertbloggarna, som man kan kalla dem, slås jag ständigt av den oerhörda kompetensen. Sedan blir jag förstås som vanligt avundsjuk och ogin och tänker:

– Mäh. Sådär kan inte jag sticka eller engagera mig i fotboll . Jag skulle inte ha satsat på humaniora i gymnasiet, jag skulle ha läst mer naturkunskap och matte och skaffat mig ett hederligt yrke.

Igår kunde man förresten lära sig hur man blir en kändisbloggare. Jag tycker att det är komplett ointressant och hoppas att ni inte bryr er om sådant trams. Satsa istället på att bli expertbloggare och gör sedan som vissa som man tror ska skriva om ”sitt” ämne, men som skriver om allt mellan himmel och jord ändå.

Nämen! Jag höll ju på att glömma! Det var ju inte bloggare vi skulle värva – det var ju bloggläsare! Må ni gå hålögda och upplyfta ur denna vecka!

Så här ser jag ut om fem minuter.

Uppdatering: Apropå sova. Min djefla man ringde från ett sunkigt hotell ett stenkast från Karl Johan med blinkande neonljus överallt. Visserligen betalar ett stoooort företag hans norska hotellrum, men alla finhotell var fulla med gäster så han hamnade på ett fulhotell där alla gästerna var fulla. (Men han har toa på rummet!) I natt talade två män i rummet intill högt på ett språk som han inte kunde förstå eller ens identifiera. Samtidigt rökte de cigarr, vars rök plötsligt börja sippra in genom ett ventilationshål i Olles rum. I rummet på andra sidan sov en snarkare.

Höger:
– Holla bolla hulla balalkalel.
– Helel balel kelel hulla bill!

Vänster:
– Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip. Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip. Skkkrrrnnnffxxxxxx piiiiiip.

Nu ska han iväg och föreläsa i en skrynklig skjorta. Det ser tydligen ut som om han har sovit i den. Vilket han har. Han hade glömt sov-t-shirt, det var kallt och rökigt i rummet och gårdagens skjorta kan man ju ta då. Fast det är ju synd om man på morgonen upptäcker att alla föreläsarskjortor ligger kvar hemma.

Hur hör nu detta ihop med dagens experttema? Inte alls, förutom att Olle är sovexpert.

(Egentligen kan man ju placera sådana här tillägg till inlägg i ett eget blogginlägg. Men det brukar jag inte göra. Fast för att bli kändisbloggare ska man tydligen skriva många inlägg varje dag. Tänk att jag gör då allt fel!)

Del 4

Share
35 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 2: dokumentärbloggare

(Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga, även om det hade varit kul. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla – lär upp en bloggläsare!)

I onsdags lade jag ner min ena fotknöl på en basketplan och fick krystvärkar i vristen. (Oj, jag är så anglifierad att jag tvekar på var vristen sitter på svenska, aha, vrist = fotled, wrist = handled. Såja.) Förr i tiden skedde sådant här som t.ex. plötsliga idrottsskador rent slumpmässigt; numera är det vetenskapligt bevisat att det händer dem som behöver lite bloggvirke. Den fullständigt naturliga följden är att bloggare råkar ut för mer än andra. (Jaja, alla statistiker – kanske bloggare tar sig för mer saker än andra, hönan eller ägget, trallala.)

I fredags stod jag inte ut med smärtan eller värktabletterna längre. Alla runt mig blir så himla tråkiga när jag äter triangeltabletter … prat, praat, praaat … å sen … å han bara … praaaat. Gäsp. Därför tog jag en gräsänketaxi upp till akuten. I entrén koncentrerade jag mig i Citodonångorna på skylten-med-jättemånga-bokstäver.
Medan jag satt i väntrummet redigerade jag skylten eftersom man vid akuta problem har lite svårt att ta in komplicerade budskap. Det blir liksom:

– Hjäääl… välkiiii oh… mottag… iiii *stöhn* … nummerla… ooooh … akuuut… bröst …? Aaandn… DUNS.

Bättre så här?
(Nu är jag ju varken skylt- eller typografigalning så ni får gärna komma med åsikter.)

Jag placerades med mitt (nyrakade) ben på en säng där jag höll en monolog:
– Ååååå vad jag fryser om fötterna, ååååå, var jag har kalla tår, jag måste tänka på något annat. Bastu. Te. Nordpo… nej. Ah, kameran!

– Förkläden? Fingerfärg? Sadelgjord? Gipsrockar.

– De har silvertejpat ihop golvet på akuten! Tänk om det inte håller och jag trillar ner i en djup spricka!

– Se där. Lustgas. Lustgas, jag vill ha lustgas. Jag gillar lustgas. Luhuhustgahahas!

Foten röntgades och läkarna gav mig beröm för att jag hade stått ut med smärtan och beröm för att jag spelade basket vid min ålder och beröm för att jag hade lindat och beröm för att jag hade fixat egna kryckor och inte med ett ord nämnde jag värme- och köldbehandlingen i diskhon.

Se där, nu har jag dokumentärbloggat, liksom … hm … nästan alla som jag har här ute i högermarginalen. Alvas pappa dokumenterar bebisliv, Anne-Maj dokumenterar ett dövblint liv, medan Milda Matilda dokumenterar australiensiskt liv . Från dem hittar ni en miljard andra länkar. Men varför stressa? Enjoy!

Varning. Klicka inte på mammografidokumentationsinlägget om ni är blyga.

Uppdatering. Även man är bloggarblyg och nästan anonym kan man som Tvillingmamma C – i morgon – ändå dokumentärblogga om sin plastikoperation. (Det där blev ju nästan en cliffhanger! Visserligen på en annan blogg, men i alla fall!)

Del 3

Share
26 kommentarer

Den stora bloggläsarvärvsveckan, del 1: matbloggare

(Ja, detta borde ni alla delta i. Det är alldeles för få som läser bloggar. Jag kräver alls inte att fler ska blogga. Jag vill att fler ska läsa bloggar. Hjälp mig nu, alla!)

Oss bloggare emellan kan den talade dialogen låta så här – i de ovanliga fall när vi möts på riktigt:

– Du läste kanske om när jag bad om råd efter rånet?
– Ja, men hur gick det sedan?
– Läste du inte? Jag fick ju ett jättebra råd av ”Snuttestumpan” i kommentarerna!
– Snutestrumpan? Nej, jag läser inte dina kommentarer, bara dina texter.
– LÄSER DU INTE KOMMENTARERNA? Är du helt knäpp? Det är ju kommentarerna som är grejen!
– Näeh. Jag tycker själva inläggen är grejen.

(Två timmars häftig diskussion följer.)

Nej. Det är klart att man inte behöver diskutera häftigt bara för att man är bloggare, man kan hamna i samma diskussion om man är en helt vanlig person som möter en bloggare.

– Jag läste i SvD att hon, matskribenten Lisa med en massa efternamn, hon gillar konservburkar.
– Jamen vad bra, henne bjöd jag ju på köttfärssås igår, gjord på burktomater. Men har du läst Ilva? Eller Vinlusen? Åh, Brax on
– Il … va? Burk… bu… buhurktomater? Bjöd du … Du skulle ha … ha … tagit mina kantareller! Har du bju… hjälp. Sa du vinlöss? Blax? Herregud, ska man gå och vara orolig för sådana också?
– Nejdå, men om du vill lära dig något läskigt ska du läsa på en blogg som har tillagat griskind!
– Griskinder och vinlöss? Vad är det för folk du umgås med?
– Inte folk – det är bloggare!

(Två timmars förvirrad diskussion följer.)

Det finns fler matbloggar än de få som jag har nämnt här ovan. Gå vidare bland deras länkar i marginalen och dregla loss. Vafalls? Om två ickebloggläsare möts? Ok:

– Tjena.
– Tjena.
– Schysst väder.
– Mhm. Snart är det nog vår.
– Hm. Tja då.
– Ses senare.

Så. Ni som struntar i mat kan vara lugna – i morgon blir det ett annat tema. Häng på nu: försök att värva bloggläsare! (Sveriges BNP drabbas av ett plötsligt och oförklarligt fall.) Vaddå? Missionärer? Fanatism? Som en religion? Nejnej. Det är bara roligt!

I kommentarerna kan ni gärna skriva recept eller länka till recept eller matbloggar. Eller skriva precis vad som helst – som vanligt, förstås.
Bilden symboliserar min egen läckra matlagning och är noggrant utvald samt en repris.


Del 2

Share
30 kommentarer