Dag: 5 september 2006

Jag äger en, säger en, rosa (eller skär?) tröja. Det är en piké och den har min logga (se uppe till höger på bloggen) på ena bröstet.

(Jag tror att den ska sitta högre upp egentligen, men den har hamnat fel. Eller så är jag väldigt perky i bröstregionerna.)

Den ser prydlig och proper ut, men rosa är alls inte min färg. Om jag har ett par brutala, slitna jeans till den kan den passera som utjämnare. Rosa piké och vit kjol (t.ex.) skulle jag bara ta på mig om jag fick betalt för det.

Igår skulle jag som en av tre tjejer hjälpa till i sekretariatet under en basketmatch. Ovanligt mycket folk var det, ovanligt stökigt var det, ovanligt mycket handbollsklister på golvet var det. Och ovanligt många rosa tröjor i sekretariatet. Tre, nämligen. Där satt vi som tre små grisar som om vi hade ringt till varandra före matchen för att bestämma tröjfärg. What are the odds?

Om vi hade gjort det, hade det inte varit första gången. I ettan och tvåan ringde jag och Lisa i Lund till varandra och hörde om vi skulle ha flätor och vilken färg det skulle vara på rosetterna. Under flera år på högstadiet ringde jag och Bästisgrannen i Luleå till varandra för att bestämma klädsel.

– Svart väst, morfarsskjorta, svarta manchesterbrallor och träskorna?
– Ok, har du randiga strumpor? Och Fjällrävenjackan?
– Ja! Ok, ses om fem minuter!

När jag var 18 år köpte min dåvarande pojkvän en röd anorak till mig. Och en röd anorak till sig själv. Vi gick och höll varandra i handen i våra jackor och var så stolta över att tillhöra varandra.

Jag och Lisa, jag och Bästisgrannen, jag och pojkvännen. Vi ville vara likadana. Och banne mig … igår kändes det riktigt, riktigt roligt att vara en av de tre grisarna.
Här sitter jag och Bästisgrannen i Juleboda, där vi jobbade som barnvakter för slavlön och ett par isländska vantar. Bruna träskor, blåa Pooh-brallor, vit skjorta och svart väst (svart till blått?). De två barnen i mitten är mina syskon Broder Jakob och Orangeluvan. Den som kan se vad det står på min pappas gråa tröja … har läst denna blogg läääänge.

14 kommentarer

Men jag är faktiskt arg på Lagerbäck och känner att jag måste dela med mig av min ilska.

Möff!

Såja.

15 kommentarer

Ibland funkar det inte riktigt. Som när man hamnar i en stuga på landet och plötsligt finner sig konstaterande:

– Mjaeh, ingen diskmaskin, inget varmvatten, tja inget vatten över huvud taget … då får man väl diska tallrikarna med salt och sjövatten? Synd att sjön ligger två kilometer härifrån och att bilens motor skar igår och att jag har öroninflammation.

Eller när man sitter i ett kontorslandskap och måste ringa till doktorn och berätta om mystiska problem i de nedre regionerna och det faktiskt inte är accepterat att ens tänka på sådant som inte har med jobbet att göra:

– Jag har den senaste tiden visk visk ssschhh och det gör ju att visk visk ssschhh men jag kan inte visk visk ssschhh och dessutom visk visk ssschhh. Ja, det är lite dålig mottagning här. Plätten? Nej, jag sade toaletten. T-o-a-a-l-e-t-t-e-e-n. PÅ TOA! Oj, förlåt.

Det blir liksom inte bra. Eller särskilt effektivt.

Så här är det. Min mejl har exploderat. Den har delat upp sig i fyra hjärnhalvor och gått på tur i Pyrenéerna samtidigt som jag har snört på mig skridskor och med dem försöker klättra i berg. Nu kör jag med två mejlprogram samtidigt och får alla brev i fyra upplagor eller inte alls. Man (= min djefla man) har gett mig order att dra ner på mejladresserna och bara använda info@lotten.se och inte de andra som är bra mycket finurligare och roligare.

Jag – som lever och andas med mina dagliga mejl – ska nu lära mig nya funktioner och stappla med vit käpp i okända landskap. Min trasiga mejlapparat fungerar som en dokumentförstörare och i detta nu har jag i mejlen fått en mycket viktig fråga som måste besvaras.

Kära Lotten!
Heter det e-post, e-brev, mail eller mejl?
/Hälsningar från Fröken Frågvis

Tur att det bara är mejlen som inte funkar. Själv är jag på banan, skärpt som en klockarkatt, fokuserad som en höna, klok som en vårtbitare.

11 kommentarer