Jag dansade barfota på ett basketgolv av trä i tre timmar igår, så idag är mina fötter på undersidan svullna som en bläcktorkare.
(Förr i tiden, förstår ni barn, så skrev man på papper med rinnande bläck. Här och där blev det små bläckplumpar på papperet, plumpar som inte sögs upp lika fort som de borde. Då antingen hällde man något på papperet – ungefär som jag häller poatismjöl på madrasser som har kissats på – eller så kunde man dutta med ett läskpapper på plumpen. Läskpapper var tjockt och sög upp vätska lika snabbt som min dammsugare suger upp gamla kebabbitar.)
Nu har jag ju aldrig i levande livet sett en sådan här bläcktorkare användas. Satte man läskpapper på den runda undersidan (vars form alltså påminner om mina fötter) och gungade den fram och åter på papperet? Och vad var det man hällde på bläcket för att påskynda torkningen?
Nu blir jag så nostalgisk att jag snart börjar yra om karbonpapperets underbara era.
17 kommentarer