Hoppa till innehåll

Dag: 6 juli, 2006

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

– Stopp! Stannaaaaa!

Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot framåt som köttbullar i en stekpanna och samlades i en hög så nära framsätet vi kunde komma. Men vad var det som hade hänt? Hade vi månne nästan krockat med en tysk älg?

– Vad? Vad är det? sa pappa till mamma.
– En kyrka! Sväng in här framme! sa mamma och pekade.

Det var likadant varje sommar. Vi packades in i bilen och bilade ner till Sydeuropa. Jag har aldrig varit på charterresa eller solat på en spansk ö – men jag har åkt på varenda motorväg i hela Europa och räknat om bensinpriser i alla valutor samt kissat i franska, tyska, italienska och luxemburgska buskar.

Och så har jag förstås varit i varenda liten bykyrka. Nu var det ju alls inte på det viset att mamma drabbades av plötsliga bön-infall eller sug efter prästliga råd. Nej, hon ville visa upp jordens alla predikstolar, alla sandstenskyrkor, alla östliga kyrktorn och som andra kyrkobyggnadsfanatiker göra barnen sina till likasinnade kyrkobyggnadsfanatiker.

– Underbart! Vilken arkitektur! Titta på kandelabrarna, de …
– Jag är kissnödig.
– Långhuskyrkor har till skillnad från rundkyrkor …
– Jag fryser.
– Kommer ni ihåg basilikan i Rom förra so…
– Ligger det en död här i golvet?
– Ser ni absiden, den är ovanligt intressant här för …

Träskorna klapprade mot gravarna och det var kallt om våra bara ben. Vi otacksamma barn lyssnade inte en enda sekund till all lärdom som ströddes framför våra kalla fötter. Vi satt uttråkade med dinglande ben på träbänkarna och väntade på att få lägga oss i bilen igen. Om vi i detta läge råkade tappa en träsko fick vi en arg blick av en vuxen i närheten eftersom man i kyrkor visar vördnad och respekt genom att t.ex. inte tappa sina träskor. Doften av linolja, fuktig sandsten och murket trä triggar mig idag att börja leta efter något att sitta på; jag lider alltså av kyrkoben.

Det finns naturligtvis otaliga historier om när någon kröp in under altarduken och när vi iklädda shorts (ajabaja) klev in i en katolsk kyrka samt ivrigt ljuständande barn som fått sina föräldrar att lämna hela växelkassan i kyrkan. Men det jag idag fascineras av är att vi inte är ensamma. Alla mina vänner släpades även de till kyrkor, alla fascinerades vi av adelsmäns nednötta näsor på golvet vi gick och alla har vi med knakande nacke stirrat upp i de mörka katedralernas dammiga tak långt, långt där uppe. Istället för att minnas vad den nordtyska träsnidaren som gjorde altarskåpet hette och läsa vidare om Albertus Pictor, är vi idag otacksamma och nästan lite bittra över allmänbildningen som tvångsmatades oss från silverfat.

– Tvingar jag någonsin dig till något? frågar jag nu min tolvåriga dotter.
– Nej, jag får alltid välja mellan pest och kolera. Då känns det som om jag bestämmer i alla fall. Du är smart, mamma.

Ok. Smart men obildad.

© 2005 Lotten Bergman

Share
1 kommentar

Äckelpäckel

Läs inte detta om ni är äckelmagade och rädd för … eh … hrrrm. Småkryp.

Bästisgrannen åt räkor häromdagen. Nu ligger de stackare som blev över och deras kläder i hennes soptunna och guckar till sig lite. Det stinker. Det luktar verkligen riktigt illa. Soptunnan är flyttad från solen, men eftersom intaget av räkorna inte planerades och matchades med soptömningen, kommer de att få ligga där i 13 dagar. Tretton dagars stank.
Herr Fluga och hans gröna kompisar surar runt soptunnan. De är arga för att de inte får komma in till godiset där inne. När man närmar sig soptunnan, reser de ragg och skäller ut oss efter noter … men är ändå lite försiktiga. Herr Flugas närmaste släktingar ville inte vara med på bild trots att jag väntade ut dem som en orangeklädd man i ett torn under älgjakten.

– Höhö, skrockade jag och pekade på Bästisgrannens tunna.
– Jag veeeeet, svarade hon och pekade in mot köket, dit några tydligen hade förvirrat sig.

Men. Man ska inte höhöa innan man har hoppat i sin egen galna soptunna.

Se där, tänkte jag. Riskorn. Någon har drällt riskorn på kanten av vår soptunna. Så tokigt, det lockar ju hit fåglar och det brukar grannarna inte gilla.

Jag ska bara hämta vattenslangen, tror jag. Med den kan man spola bort det andra kletet, det som ser ut som filmjölk. Ska bara slänga den här soppååååå… Uuuäääääh.

Svälj.

Eller kanske inte svälja. Kanske vill jag spotta. Kanske kommer jag inte att kunna svälja något på flera timmar. Varför tänker jag plötsligt på Max von Sydow och Monica Zetterlund?

Vad i hela friden har vi slängt? Ett kilo rutten biff? Femton öppnade burkar med fiskbullar? Den där mopedisten som sparkade omkull en kvinna här på gatan häromdagen? Eller kan gammal pasta och skrynkliga potatisar generera detta?

Är detta månne maskarnas gathörn dit de samlas för att snacka lite om väder och vind? Är det tonårslarver som står utanför tjorren och jämför kysserfarenheter och flirtar lite med det motsatta kö… Nejvisstja.

Nu är det bara åtta dagar till tömning. Ska vi sätta de små liven på fastekur eller ska vi tvärtom fylla soptunnan med laxerande vatten?

Om jag hade varit en popstjärna som jagades av paparazzifotografer och sensationsjournalister hade rubriken i morgondagens tidning varit:

Lotten i stor sanitärskandal: maskkränkning!
”De var överallt!”

Share
19 kommentarer