Månad: juli 2006

Jag, Carl Larsson och garderoben

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2006 14:06

Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:

– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!

Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)

Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra … helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop… köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!

Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.

Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.

9 kommentarer

Husmålningsparty på G

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2006 00:13

Jag började igår i kommentarerna mumla om husmålningsprojekt. Och det är ett rent förfäääärligt jobb som väntar. Drygt 400 kvadratmeter panel uppåt väggarna.

Snabb resumé
Vi flyttade in i vårt halvruttna hus med blommigt plastgolv och kyrkkaffedimensionerat kök på ovanvåningen 1999. Sedan har jag fäpplat och rivit och flyttat kök, fött barn, geringssågat och hittat på halvdörrar men struntat totalt i det yttre. På huset, vill säga.

Förra sommaren inleddes med bankens pengar byte av hela utsidans träpanel, som hade målats med plastfärg med gladpacksfunktion 1984. Träet under färgen hade under två decennier åldrats som en leverpastej i sommarsol. Den gamla panelen revs ner i september, huset packades in som i papiljotthuckle, och i oktober började den nya förimpregnerade panelen att sättas upp. Tyvärr var den orange. Tyvärr kan man inte måla hus i november. Tyvärr har huset alltså varit orange sedan förvintern.

Nu är huset ju inte bara orange, utan på sina ställen gult, eftersom vi hysterimålade en varm helg i oktober. Och detta innan lockpanelen (orange) sattes upp. På sina ställen räckte inte denna lockpanel, så snickarna använde vit lockpanel. Alltså är huset inte bara orange, utan även gult. Och vitt.

Och randigt.

Våra planer
Under någon helg i augusti ska schabraket målas med alla som vill hjälpa till. Alla. Jag är beredd att lura hit Rotary, Hells Angels, scouterna, Försäkringskassan och all världens folk som kan gå på styltor. (För vi har inga stegar.) Öl och mat. Sång och dans. Färg och klydd och kladd och klet.

Men …?
Och nu till ett roligt problem. Vårt hus får inte ha annat än funkisfärg, vilket är ljusa, blekmesiga utspädda mjölkiga nyanser. Vi har valt samma färg som förut: gult. Blekfisgult.

Men. Funkishusen får ha färger runt fönstren! Antingen på fönsterfodret eller på själva fönsterkarmen. Var ska vi måla? Och ska det vara buteljgrönt eller engelskt rött? Eller … tadaaaa … både och? Vartannat fönster? Grön-röd-randiga fönster?
Rött foder, vit karm? Grönt foder, vit karm?
Vitt foder, röd karm? Vitt foder, grön karm?

26 kommentarer

Bio mittinatten

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2006 03:09

Klockan 23.59 var jag och fem ungdomar på tjuvpremiär av Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest.

Var det kul?
Ja. Jaa.
Var Johnny Depp sådär flirpig i den här också?
Jahadå.
Var det fler specialeffekter i del två?
Ja.
Spelade Keira Kneightley en fjompig, rädd kvinna i höga klackar?
Nej, verkligen inte.
Var Stellan Skarsgård ond som vanligt?
Nej. Men läskig.
Kysste de varandra?
Ja. Och, faktiskt … ja.

När jag ser vackra filmer som ”A Room with a View”, kan jag möjligtvis kolla in kläderna och … och … men, nej. Kläderna bara. Action, blod, humor och snygga karlar, here I come. Keira har skitigt, ofriserat hår och smutsigt släp på klänningen, allt är här precis som jag vill ha det. (Nej, jag har aldrig sagt att jag är en djuping.)

Nu har det ju precis i dagarna konstaterats att Keith Richards har tillfrisknat såpass från sitt koksträdstrillande att han kommer att dyka upp i del tre av Pirates of the Caribbean. Hur i hela friden ska filmmakarna möta mina förväntningar?

Jag vill ha en scen där Keith och Johnnys karaktärer dricker sig fulla på rom tillsammans, en scen där de sneglar på varandra och tycker att den andre beter sig underligt, jag vill ha en scen där de råkar hålla i något gitarrartat båda två samtidigt fastän det verkligen inte är en gitarr utan kanske en … öh, en pilbåge?

Ni som ska se filmen: var med i början, det är en mycket vacker första filmruta med ett gäng koppar. Och förresten, mannen som har en bläckfisks hy, spelas av Bill Nighy, som spelade stjärnan i bandet Strange Fruit i filmen med det löjliga titeln ”Still Crazy”, som ändå är en mycket bra film.

Hett tips: Efter eftertexterna kommer det en liten extra filmsnutt.

17 kommentarer

Kompetens hit och dit

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2006 01:03

Jag brukar hjälpa till när mina kompisar söker jobb och stipendier. Jag pekar med hela handen och säger skriv så, flytta det där, ändra, stryk, ta bort och stava rätt. Mycket beskäftigt.

Hemlis: Jag har aldrig sökt jobb till mig själv, så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag håller på med.

Det tog lång tid innan jag fick klart för mig vad ”han stämplar” betyder. Jag såg framför mig hur den arbetslöse för att få de där åtråvärda slantarna var tvungen att stämpla brev eller trycksaker eller bara vad som helst.

Hemlis: Jag har aldrig varit arbetslös. Ja, jag vet, jag borde skämmas. Komma här och komma på mina höga hästar.

Nu har ännu en kompis fått jobb och ännu en kompis tilldelats stipendium. Därför vill mamma av mig (”jobbsökarproffset” … hrrrm … harrrrklll) få hjälp för att hon vill jobba fastän hon är en gammal pensionär.

Vi etablerar situation: Mamma är 69 år, akademiker ut i fingerspetsarna, pigg och frisk med hela lårbenshalsar och gedigna språkkunskaper i tyska, franska, italienska och svenska för invandrare.
Nu börjar det hända saker: Vid fyra olika besök hos Arbetsförmedlingen har hon försökt att registrera sig som arbetssökande. (Mamma är inte en hejare på datorer.)
Och så kommer vi snabbt till klimax: När hon äntligen trodde att hon hade lyckats med registreringen, kom ett pappersbrev från AF med orden: ”Du är ej längre aktuell som aktiv arbetssökande hos oss”.

Tänk om någon utan förvarning hade placerat mig på en gata i 1800-talets Paris och gett mig order att till exempel redogöra för naturalismen och den dåtida problemdramatikens habila realism. Eller bara bett mig att ta på mig korsetten och mjölka min ko.

14 kommentarer

Allmänt obildad (publ. i Hemmets Veckotidning 2006-07-06)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2006 15:42

– Stopp! Stannaaaaa!

Det var 1975. Pappa körde vår gula VW Variant 411. Mamma skrek order till honom från passagerarsätet och vi tre barn låg på det nedfällda baksätet. I framsätet (på parketten liksom), hade man säkerhetsbälte så när pappa tvärnitade hände det inte så mycket. Vi där bak (på tredje raden liksom), for däremot framåt som köttbullar i en stekpanna och samlades i en hög så nära framsätet vi kunde komma. Men vad var det som hade hänt? Hade vi månne nästan krockat med en tysk älg?

– Vad? Vad är det? sa pappa till mamma.
– En kyrka! Sväng in här framme! sa mamma och pekade.

Det var likadant varje sommar. Vi packades in i bilen och bilade ner till Sydeuropa. Jag har aldrig varit på charterresa eller solat på en spansk ö – men jag har åkt på varenda motorväg i hela Europa och räknat om bensinpriser i alla valutor samt kissat i franska, tyska, italienska och luxemburgska buskar.

Och så har jag förstås varit i varenda liten bykyrka. Nu var det ju alls inte på det viset att mamma drabbades av plötsliga bön-infall eller sug efter prästliga råd. Nej, hon ville visa upp jordens alla predikstolar, alla sandstenskyrkor, alla östliga kyrktorn och som andra kyrkobyggnadsfanatiker göra barnen sina till likasinnade kyrkobyggnadsfanatiker.

– Underbart! Vilken arkitektur! Titta på kandelabrarna, de …
– Jag är kissnödig.
– Långhuskyrkor har till skillnad från rundkyrkor …
– Jag fryser.
– Kommer ni ihåg basilikan i Rom förra so…
– Ligger det en död här i golvet?
– Ser ni absiden, den är ovanligt intressant här för …

Träskorna klapprade mot gravarna och det var kallt om våra bara ben. Vi otacksamma barn lyssnade inte en enda sekund till all lärdom som ströddes framför våra kalla fötter. Vi satt uttråkade med dinglande ben på träbänkarna och väntade på att få lägga oss i bilen igen. Om vi i detta läge råkade tappa en träsko fick vi en arg blick av en vuxen i närheten eftersom man i kyrkor visar vördnad och respekt genom att t.ex. inte tappa sina träskor. Doften av linolja, fuktig sandsten och murket trä triggar mig idag att börja leta efter något att sitta på; jag lider alltså av kyrkoben.

Det finns naturligtvis otaliga historier om när någon kröp in under altarduken och när vi iklädda shorts (ajabaja) klev in i en katolsk kyrka samt ivrigt ljuständande barn som fått sina föräldrar att lämna hela växelkassan i kyrkan. Men det jag idag fascineras av är att vi inte är ensamma. Alla mina vänner släpades även de till kyrkor, alla fascinerades vi av adelsmäns nednötta näsor på golvet vi gick och alla har vi med knakande nacke stirrat upp i de mörka katedralernas dammiga tak långt, långt där uppe. Istället för att minnas vad den nordtyska träsnidaren som gjorde altarskåpet hette och läsa vidare om Albertus Pictor, är vi idag otacksamma och nästan lite bittra över allmänbildningen som tvångsmatades oss från silverfat.

– Tvingar jag någonsin dig till något? frågar jag nu min tolvåriga dotter.
– Nej, jag får alltid välja mellan pest och kolera. Då känns det som om jag bestämmer i alla fall. Du är smart, mamma.

Ok. Smart men obildad.

1 kommentar

Äckelpäckel

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2006 13:03

Läs inte detta om ni är äckelmagade och rädd för … eh … hrrrm. Småkryp.

Bästisgrannen åt räkor häromdagen. Nu ligger de stackare som blev över och deras kläder i hennes soptunna och guckar till sig lite. Det stinker. Det luktar verkligen riktigt illa. Soptunnan är flyttad från solen, men eftersom intaget av räkorna inte planerades och matchades med soptömningen, kommer de att få ligga där i 13 dagar. Tretton dagars stank.
Herr Fluga och hans gröna kompisar surar runt soptunnan. De är arga för att de inte får komma in till godiset där inne. När man närmar sig soptunnan, reser de ragg och skäller ut oss efter noter … men är ändå lite försiktiga. Herr Flugas närmaste släktingar ville inte vara med på bild trots att jag väntade ut dem som en orangeklädd man i ett torn under älgjakten.

– Höhö, skrockade jag och pekade på Bästisgrannens tunna.
– Jag veeeeet, svarade hon och pekade in mot köket, dit några tydligen hade förvirrat sig.

Men. Man ska inte höhöa innan man har hoppat i sin egen galna soptunna.

Se där, tänkte jag. Riskorn. Någon har drällt riskorn på kanten av vår soptunna. Så tokigt, det lockar ju hit fåglar och det brukar grannarna inte gilla.

Jag ska bara hämta vattenslangen, tror jag. Med den kan man spola bort det andra kletet, det som ser ut som filmjölk. Ska bara slänga den här soppååååå… Uuuäääääh.

Svälj.

Eller kanske inte svälja. Kanske vill jag spotta. Kanske kommer jag inte att kunna svälja något på flera timmar. Varför tänker jag plötsligt på Max von Sydow och Monica Zetterlund?

Vad i hela friden har vi slängt? Ett kilo rutten biff? Femton öppnade burkar med fiskbullar? Den där mopedisten som sparkade omkull en kvinna här på gatan häromdagen? Eller kan gammal pasta och skrynkliga potatisar generera detta?

Är detta månne maskarnas gathörn dit de samlas för att snacka lite om väder och vind? Är det tonårslarver som står utanför tjorren och jämför kysserfarenheter och flirtar lite med det motsatta kö… Nejvisstja.

Nu är det bara åtta dagar till tömning. Ska vi sätta de små liven på fastekur eller ska vi tvärtom fylla soptunnan med laxerande vatten?

Om jag hade varit en popstjärna som jagades av paparazzifotografer och sensationsjournalister hade rubriken i morgondagens tidning varit:

Lotten i stor sanitärskandal: maskkränkning!
”De var överallt!”

19 kommentarer

Hur var det då i Göteborg?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2006 10:12

1. Jag gillar lyx.
2. Jag upplever så gott som aldrig det som anses vara lyx.
3. Men ibland åker jag tåg i första klass.

Att åka tåg ensam i första klass med en internetdator och tyssssssssstnad är den härligaste lyx jag kan tänka mig. Visserligen måste jag först ta mig med mjölkpallståg till Katrineholm, där man byter till X2000 med air condition, men det är kul i tredje klass också, det såg vi ju i Titanic.

Planen var alltså: Eskilstuna–Katrineholm, sedan Katrineholm-Göteborg. Men ack och ve. Första tåget hade ersatts av en buss, som ”kanske-kanske-kanske kommer om en halvtimme, men den kan tyvärr dröja längre, vi vet inte”. Hade det nu varit en film, detta, så hade min vision av förstaklass-sittningen blivit suddig, vinglig och sedan försvunnit med ett poff och ett litet rökmoln.

– Men jag har ju ett tåg att passa i Katr…
– Ja, tyvärr hinner du inte med det. Du får ta nästa.
– Men kan jag boka plats på det?
– Nej, det är tyvärr fullt, du och alla andra får ta de platser ni hittar när ni kliver på.
– Men om det är fullbokat finns det ju de facto inga platser att ”ta” och jag har längtat efter internet i första kla…
– Nej, det kan du tyvärr glömma.

Hon var bra, den stackarn i SJ:s kassa. Runt om henne satt kollegerna och fick ta emot skäll så det dånade. Den allra argaste SJ-kunden (en s.k. parant dam) högg i med det värsta hon kunde komma på:

– Det här är ju …. det här är ju … Jag blir så förolä… det här är ju kränkande!

Då fattade jag ett för mig väldigt ovanligt snabbt beslut. Jag var nämligen tvungen att vara i Göteborg klockan fyra. Så jag (håll i er) … tog en taxi. Jag åkte taxi för tusen kronor till Katrineholm, hann med mitt tåg och fick sitta på min plats i X2000 och kom därför i tid till mitt möte i Göteborg.

Sedan bodde jag i en ryggsäck och kunde inte handla något eftersom alla pengar var slut och jag hade glömt min tandborste hemma och luktade som en tågluffare och var hes som en whiskytant efter Robbie Williams-konserten och upplevde ingen som helst lyx men sov sammanlagt fyra timmar vilket ju är ganska normalt.

Konserten med Robbie då, hur var den?

– Jooo.

Hade jag fortfarande varit norrlänning hade det räckt med ett långt ”jooo” för att alla skulle förstå att det var fantastiskt. Men nu är jag ju inte norrlänning utan bokstäver på en skärm … och då säger jag så här:

– Det var stort och underbart och fantastiskt och mäktigt att höra den nätta publiken på 57 000 sjunga samtidigt. Robbie Williams var otroligt rolig. Javisst, snygg och duktig också – men för mig framför allt rolig. Fast när det var slut, var det bara slut. Jag vill visserligen i framtiden gärna ta en öl med honom, snacka karriärval och sådant, men megakonserten är inte på något sätt mitt livs mest omvälvande kulturupplevelse. Detta var större:

När jag såg ”Stjärnornas krig” första gången 1977.
När jag såg ”Kung Lear” på Dramaten åtta gånger 1984.
När jag upplevde Povel Ramel live 1989.
När jag framförde en dassig pantomim inför jättepublik i en fransk teaterfestival 1991.
När jag var på Sundborn första gången 2003.
När jag var i Globen på Melodifes… nej förresten.

När det är friidrotts-EM i Göteborg om en månad, då ska jag säga till alla att där, där nere på de röda löparbanorna, där har jag stått. (Jag tog faktiskt ett par sprintsteg också för att kunna säga att ”där har jag sprungit”.)

Här är en rebus: Friidrott + cigarettfimp blir vem då?

23 kommentarer

Oj, vilken tur att jag inte är affektinkontinent

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2006 20:24

Varning. Detta är ett av mycket få personpåhopp av undertecknad bloggare.

Hahahhhhahahahahahahahaaaaaaaaa!

Liten andningspaus.

(Egentligen hade det väl räckt med ovanstående för att ni skulle förstå. Men vet ni vad jag sa innan jag fick barn? Jo:

– När jag får barn, då ska det inte ligga leksaker överallt på golvet.

Jag måste nog upprepa. Jag sade: ”barnen ska inte ha leksaker på golvet”.

Tankepaus.

Var i hela friden skulle mina blivande barn ha sina leksaker då? På hatthyllan? I blöjhinken? Under diskbänken?

Claes de Faire, journalist, ett hett namn inom journalistkretsar, en sådan där som kallas ”darling” av sina kolleger, han ska bli pappa den 23 november. Ja, inte den 17 november, inte den 1 december, utan prick den 23 november. Och då ska han kaaaaaaaaaanske låta sig bli överbevisad. För till dess är han övertygad om att det visst går att jobba ordentligt när man får barn.

Har ni hört det förr?

– Jomen, nä, jag ska inte bli en mesig myspysförälder.
– Nä, fan, jag tänker gå på krogen precis som vanligt.
– Och vaddå, blir ungen sjuk, då får man väl kalla in en barnvakt.
– Dessutom kan jag sova var som helst och när som helst, så mig gör det inget med lite vakentimmar mitt i natten.
– Höhöhö, skulle det kanske vara jobbigare med en liten unge än en rejäl baksmälla?

Det är som om jag skulle säga:

– Tsst, skyddsdräkt när man kör rally, vad är det för trams? Som om inte bilen skulle hålla för en smäll?
– Vaddå svårt att åka slalom? Det är väl bara att svänga när det kommer en … vahettere … pinne!
– Man skulle ta och bli politiker. Sitta där och bara tycka hela dagarna, lättförtjänta pengar, trallala.

Vet ni att i så fall hade ni banne mig sagt att den där, den där Lotten, hon har en konstig inställning, lite naiv … hon ska kanske inte vara rallyförare/slalomåkare/politiker?

Claes de Faire ”tänker inte tillåta ett liv där man inte kan ge allt på jobbet” när han väl har fått ett välskapt barn utan krupp, utan ont i magen, med fantastisk dygnsrytm och där barnets moder inte har mjölkstockning.

Själv tänkte jag innan jag fick barn:

– Dagen efter förlossningen, ja dåååå, då ska jag ha linning och skärp igen.

Och så ska jag bli världens mest berömda och hyllade skådepelerska. Sen. Jag ska bara ta hand om mina fem välsnutna barn först.)

23 kommentarer