Vi skulle bara köra hem från Norge hela dagen idag, sådär lite på en bred höft via Oslo, via hamburgare och via 714 kiss- och kaffepauser. Bilarna tuffade på bra och jag backade bara in i en norsk bil en gång. Efter tre minuters hemresa.
– Men hva gjør dere? Dere må være forsiktig! Hva skal min man si?
– Förlåt, gick det bra? Jag nuddade väl bara …?
– Fargen er borte der! Og det er jo rødt der! Min man kommer til å, til å … hva kommer min man at si?
(Ja, ni får gärna rätta min norska, en annan har ju misslyckats med både franska och engelska de senaste dagarna.)
Jag hade lika gärna med graningekängor ha trampat lite lätt på damens nyköpta, vita Roscoe Tanner-gympadojor – så stor var den skedda skadan. På hennes mans bils gummiliknande kofångare hade jag skrynklat till lite silverfärg och minsann, kunde man inte se två små röda streck där också. Jag suddade med en spottblöt tumme, och det röda blev märkbart blekare. De röda prickarna bredvid var inte från vår bil utan f.d. myggor som mött en brutal men snabb död.
Det är egentligen bara tre centimeter mellan den röda färgen i vänster bildkant och det skrapiga skrapet i höger bildkant. [den här bilden har försvunnit ut i sajbern]
Efter endast en dryg timmes försäkringspappersskrivande och inritande av bilarnas position samt intygande om svensk skuld till alla styggligheter i världen, inledde vi för andra gången resan hem. På slutet piggade vi upp stämningen genom att ratta in de allra sämsta låtarna i radiobilen och skråla rocklåtar i bilen utan radio. Det gick finfint. Blag äwr pigg sscchohm en blärka. Ligg som en knärka … Bigg …schah ja zzzzzzzzz.
(Olle lyfter datorn från mitt svettiga knä, klickar på Publish Post och säger gonatt.)
11 kommentarer