1. Jag gillar lyx.
2. Jag upplever så gott som aldrig det som anses vara lyx.
3. Men ibland åker jag tåg i första klass.
Att åka tåg ensam i första klass med en internetdator och tyssssssssstnad är den härligaste lyx jag kan tänka mig. Visserligen måste jag först ta mig med mjölkpallståg till Katrineholm, där man byter till X2000 med air condition, men det är kul i tredje klass också, det såg vi ju i Titanic.
Planen var alltså: Eskilstuna–Katrineholm, sedan Katrineholm-Göteborg. Men ack och ve. Första tåget hade ersatts av en buss, som ”kanske-kanske-kanske kommer om en halvtimme, men den kan tyvärr dröja längre, vi vet inte”. Hade det nu varit en film, detta, så hade min vision av förstaklass-sittningen blivit suddig, vinglig och sedan försvunnit med ett poff och ett litet rökmoln.
– Men jag har ju ett tåg att passa i Katr…
– Ja, tyvärr hinner du inte med det. Du får ta nästa.
– Men kan jag boka plats på det?
– Nej, det är tyvärr fullt, du och alla andra får ta de platser ni hittar när ni kliver på.
– Men om det är fullbokat finns det ju de facto inga platser att ”ta” och jag har längtat efter internet i första kla…
– Nej, det kan du tyvärr glömma.
Hon var bra, den stackarn i SJ:s kassa. Runt om henne satt kollegerna och fick ta emot skäll så det dånade. Den allra argaste SJ-kunden (en s.k. parant dam) högg i med det värsta hon kunde komma på:
– Det här är ju …. det här är ju … Jag blir så förolä… det här är ju kränkande!
Då fattade jag ett för mig väldigt ovanligt snabbt beslut. Jag var nämligen tvungen att vara i Göteborg klockan fyra. Så jag (håll i er) … tog en taxi. Jag åkte taxi för tusen kronor till Katrineholm, hann med mitt tåg och fick sitta på min plats i X2000 och kom därför i tid till mitt möte i Göteborg.
Sedan bodde jag i en ryggsäck och kunde inte handla något eftersom alla pengar var slut och jag hade glömt min tandborste hemma och luktade som en tågluffare och var hes som en whiskytant efter Robbie Williams-konserten och upplevde ingen som helst lyx men sov sammanlagt fyra timmar vilket ju är ganska normalt.
Konserten med Robbie då, hur var den?
– Jooo.
Hade jag fortfarande varit norrlänning hade det räckt med ett långt ”jooo” för att alla skulle förstå att det var fantastiskt. Men nu är jag ju inte norrlänning utan bokstäver på en skärm … och då säger jag så här:
– Det var stort och underbart och fantastiskt och mäktigt att höra den nätta publiken på 57 000 sjunga samtidigt. Robbie Williams var otroligt rolig. Javisst, snygg och duktig också – men för mig framför allt rolig. Fast när det var slut, var det bara slut. 
Jag vill visserligen i framtiden gärna ta en öl med honom, snacka karriärval och sådant, men megakonserten är inte på något sätt mitt livs mest omvälvande kulturupplevelse. Detta var större:
När jag såg ”Stjärnornas krig” första gången 1977.
När jag såg ”Kung Lear” på Dramaten åtta gånger 1984.
När jag upplevde Povel Ramel live 1989.
När jag framförde en dassig pantomim inför jättepublik i en fransk teaterfestival 1991.
När jag var på Sundborn första gången 2003.
När jag var i Globen på Melodifes… nej förresten.
När det är friidrotts-EM i Göteborg om en månad, då ska jag säga till alla att där, där nere på de röda löparbanorna, där har jag stått. (Jag tog faktiskt ett par sprintsteg också för att kunna säga att ”där har jag sprungit”.)
Här är en rebus: Friidrott + cigarettfimp blir vem då?
