Hoppa till innehåll

Etikett: grannar

Det kom ett brev: allmänheten klagar!

Jag är fascinerad av ”tänk om alla skulle” och ”jag och många med mig tycker att” samt ”man vill ju inte klaga, men”. Nu har vi fått ett brev i samma anda: allmänheten klagar! På oss!

Men inte för att den djefla mannen sitter på busshållplatsen och spelar gitarr, inte för att vårt hus var halvmålat så länge, inte för att brandkåren spärrar vägen när det brinner hos oss och inte för att barnen hänger upp skor i träden eller sover på studsmattan. Nej, Gatuavdelningen på Samhällsbyggnadsförvaltningen har av ”allmänheten” fått klagomål på vårt äppelträd. Läs noga:

Ja, jag har tagit bort handläggarens namn.
Ja, jag har tagit bort handläggarens namn.

”Vi har fått in klagomål från allmänheten ang. trädgrenar som sticker ut från er tomt och täcker armaturen på Bynäsvägen och det gör att skymma ljuset och kan orsaka fara för trafiken och allmänheten.

Vi vill att ni klipper trädgrenar efter normer som står i broschyren som bifogat så att folk inte råkar ut pga. Ovan.”

Broschyren som bifogas är två kopierade A4 som innehåller direktiv om hur häckar inte bör skymma sikten i svängar, sikttrianglar, körbaneytor och dito kanter, fri höjd, hastighetsbegränsningar och nyplanteringar. Men inget om äppelträd och lyktstolpar.

Tittut! (Men vi har ju inget häckhörn …)
Tittut! (Men vi har ju inget häckhörn …)

Därför ringde jag till mannen som hade skickat brevet bara för att fråga vilka svängar och häckar vi skulle ansa och klippa och vilket träd det handlade om – och förstod tyvärr nästan inte ett ord av vad han sade. Språkförbistring kan vara rolig ibland och tyvärr bara förbistrande ibland. Jag sa ”förlåt” och ”hursa” och ”va” och ”kan du ta om det en gång till” så många gånger att jag till slut bara gav upp och sa ”tack så mycket för informationen” när tjänstemannen hade berättat att om vi hade haft en bostadsrättsförening hade ordföranden fått brevet.

Brasklapp:
Det här handlar inte om lyteskomik eller främlingsfientlighet. Det här handlar om kommunikation. Jag hänger inte ut någon, men är väldigt kritisk till information som inte går fram – oavsett om det handlar om obegripliga bruksanvisningar, illa skrivna texter, sluddrande högtalare eller obefintlig information i kritiska lägen. (Här får ni gärna associera till SJ.)

Ungefär så här lät vårt telefonsamtal. (Jag har satt in punkter på de ställen där orden inte gick att förstå.)

– Hej, mitt namn är Lotten Bergman och jag har fått ett brev av dig där det står att allmänheten har klagat på att vårt äppelträd skymmer gatlyktan.
– … … … … brev … … vem som helst … … … …
– Ok, eh. Får jag bara fråga om du har varit här och tittat?
– Ja! … … … … … den vägen … … … …
– Förlåt?
– … … … privat … … … bostadsrättsföreningen ordföranden fått brevet … …
– Men vi är inte en bostadsrättsförening, vi äger vårt hus.
– Ja, privat!

Lyktan syns ju bra! (Trottaren är det förstås värre med.)
Lyktan syns ju bra! (Trottoaren är det förstås värre med.)

Oavsett kommunikationsproblemen har jag ju förståelse för att allmänheten kan snubbla i skumrasket där under träden. Det värsta är att jag ju inte kan nöja mig med att se till att grenarna inte skymmer just armaturen.

Det här med att såga av och hugga ner är my kind of trädgårdspyssel.
Det här med att såga av och hugga ner är my kind of trädgårdspyssel.

Det jag måste göra för den stackars allmänheten är ju att ansa och hugga de där träden bortom lampan. Fly mig genast en arborist eller en motorsåg!

För övrigt öppnar detta med ”allmänheten” intressanta spörsmål. Kan jag också ringa till Samhällsbyggnadsförvaltningen och klaga på mina grannar? Och vara anonym istället för att gå hem till dem och säga direkt till deras ögon att det här med att sätta igång motordrivna dödsvapen mot små veka grässtrån i ottan är ett oskick? Eller att det faktiskt är jättejätteorättvist att vi ansvarar för nästan 100 meter trottoar bara för att vi har lyktorna på vår sida? Allmänheten, det är jag, det!

Fast framför allt tycker jag nog att alla grannars musikval är störande: ingen av dem spelar någonsin I Am the Walrus med Beatles.

Share
48 kommentarer

Detta är livet

Jag läste nyss Icas text om grannar. Hu. Jag tänkte att jag sku…

Då kommer Sjuåringen och berättar att hon hade arton strumpor på sig – nio på vardera foten. Fyraåringen tillverkar snabbt ett Bugsy Malone-vapen av en toarulle och ber om grädde. Jag försöker läsa tidningen, där det också står om grannar. ”Spritfest” är i sådana nyheter ett vanligt ord. När blivande (den i morgon fyllande) Femtonåringen plötsligt får fram jättestora studsmattan i trädgården, sätter jag mig att läsa sportsidorna. Mhm, hockeyall…

– Lyssna Lotten, om 27-åringen som mördade en 8-åring: ”bakgrunden till hans psykiska besvär startade redan i tidig ålder då 27-åringen påverkades negativt av en del händelser” läser min djefla man.

Hu. Jag tänker på Icas grannar igen. De grannar som jag minns mest är i tur och ordning en folkilsken, rullstolsburen kvinna på bottenvåningen på Magistratsvägen, en promiskuös och högljudd kvinna på Skånegatan, en blomvattnartoka med balkong ovanför vår på Järnåkravägen och en pedant i Väggarp. Och en blottare som …

– Mamma, jag har nackspärr, säger Tolvåringen med fyra halsdukar virade runt sig från midjan upp till öronen.

Vi pysslar lite och tar fram en värmedyna. Jag masserar och sneglar på tidningen igen, Chippen ska spela mo…

– Våldsvågen i Irak! säger min djefla man och drar efter andan för att läsa högt igen.
– Jag älskar solen, jag älskar våren, jag älskar vädret och livet! avbryter den nyvakne, filosofiske Nioåringen.

Vi tittar upp och ler mot honom. Så tittar jag min djefla man i ögonen, och vi ler sådär så att ögonen tåras. Så vänder jag blicken mot tidningen igen. ”Mittbacken Charlotte Rohlin avgjo..”.

Share
13 kommentarer

Styrelsemöte i Bergmans Bokstäver

– Öh, stöööhn.
– Nej, dääär.
– Amen, vaffa…
– Jo, fakturorna från … ööööh. Näe, får jag den där gröna istället?
– Ja just det, du tänkte på Agneta En… men kolla, den här funkar inte.
– Det är fel sida.
– Jahaaa. Jo, de kom in allihop, va … stöööhn … alla fakturorna?
– Ja, och du har fått tre nya föreläsningsdatum.
– Bra, kan de … det här är ju hopplöööööö … Primalskrik!
– Mmm … jag vet. Vi skulle ha plastat in alla … men nästa vecka ska jag föreläsa för 120 personer i … Kolla! Den här funkar bättre, man kan skraaaa…
– Oj, akta så att den inte … ööööö …. stööööhn.
– När är din deadline på den historiska texten?
– Tolv. Redan skickad. Aj! Jääävl…
– Nästa gång målar vi huset med silverfärg.
Grannarna som vi lånade stegarna av tyckte (helt riktigt) att vi hade kletat gult på dem alldeles förfärligt mycket.

Share
11 kommentarer

Midsommarvägen … bodde jag på en gång

Idag flänger folk omkring på vägarna som nästan aldrig förr. I Sverige sammanstrålar nästan alla i klump på midsommarafton. Både i radio och tidningar ställs frågan – den viktiga, oumbärliga frågan som i brist på ”hur känns det” måste ställas till alla:

– Laddar du inför midsommarafton nurå?

Nu är det ju faktiskt så att det inte är alla som laddar särskilt mycket. Svaret blir ofta (när jag lyssnar och läser):

– Öh, eh, ja. (Jamen han frågade ju, vad skulle jag svara?)
– Vart ska du vara dårå?
– Var … t? Eh, jag ska till … en kompis.

På vår midsommarafton kommer det att som vanligt regna och eftersom Bästisgrannens verandatak läcker som ett duskslag, kan vi inte vara där heller. Vår vingelveranda (ett kompisbygge sommaren 2002), funkar sisådär med vingliga trappsteg och bångnande brädor. Men med ett rejält bord av kärnvirke och en miljard ljuslyktor, blir det mysigt så länge det inte spöregnar. Vi har madrasser (inga blommiga dynor!), fleecefiltar, myggljus och härliga vinboxar som läcker ut mellan plankorna. Eller, ja .. hade.

(Jag hade inte tänkte berätta om detta, men har blivit ombedd att klargöra hur det hela kunde gå till. Jag ber att få föregå poängen redan nu: jag vet inte.)

Jag skulle olja verandan. Jag flyttade prylar och pryttlar och stolar och Bästisgrannens monstergrill (som liksom diverse annat ju bor hos oss under några veckor). Men bordet med sin gargantuaiska vikt och de där googolplexa ljuslyktorna var för tungt. Jag ropade på min man, som ju med mig har flyttat månget bord tidigare. (Han beskriver själv sina armmuskler som varande groddar, utstickande från en ruttnande potatis – medan jag i vissa kretsar går under namnet ”muskelkvinnan”.)

Vi lyfte bordet tio centimeter åt höger, med alla ljushållare kvar. Där skulle vi så ställa ner det och sedan leva livets glada dagar och olja verandor samt skåla med grannar och skriva tusen och en intressanta artiklar samt på vår ålders höst kanske slå på stort och åka utomlands.

Istället kastar i detta ögonblick en osynlig kraft bordet en meter åt höger, ut från verandan samt drygt en meter ner till gräsmattan så att glas och stearin yr och ett av fyra mycket gedigna bordsben knäcks. Det döda bordet ligger upp och ner på alla ljushållarna. På gräsmattan … på gräsmattan där drygt två dussin barn varje dag trippar med sina små barfotafötter.

Olle och jag tittade förvånat på varandra – men bytte snabbt till blicken som säger ”öh … varför gjorde du så där?”. Men vi vet inte. Vi förstår inte. Ingen har någon förklaring.

Bordet sågades snabbt upp till ved av min fina cirkelsåg, ljuslyktornas krosskrams sopades och dammsögs upp (ja, av en dammsugare med numera ett lass jord i magen), medan jag oljade altanen med mina tårar. (Jag är jättefånig som har svårt att acceptera materiella förluster som inbegriper minnen, borde verkligen skämmas.)
Jag underrättade därefter de närmast sörjande – Bästisgrannen ägde 27 av ljushållarna. (Av vilka två ses här ovan.)

Nåväl. Vi bor inte på Midsommarvägen längre och har inget bord utomhus, men ska försöka hitta några små grodor att hoppa till och binda ett par kransar som sticker lite i tinningarna. I kväll äter vi midsommarsill som en skräddare som har sålt sitt bord och köpt galonbyxor för pengarna.

Share
10 kommentarer