Hoppa till innehåll

Månad: maj 2006

Fredag i kollektivet

Elva personer bor i samma hus. Där står två tomma vinflaskor. Det är disk i hela köket. Jag (som gillar vissa bloggare mer än andra) har en undring och slänger ut den:

– Kan man söka på var en bloggare har kommenterat på andra bloggar?

Inget svar. Jag lyfter blicken. Fem personer sitter med varsin knähund (lap top) och stirrar in i skärmen. Nej, förresten. En sjätte ser jag inte – han sitter inne på toa och surfar. Det här är ju helt barrockt. Så här kan man ju bara inte umgås. Vad gör de andra fem? Ah, hoppar på studsmattan.

– Hoho. Kan man söka på var en specifik bloggare har kommenterat på andra bloggar?

Nej, det är tyst. Jag testar igen.

– Glass!!!

Puh. Vi är helt normala. Alla vill ha glass.

Två timmar senare.

Bästisgrannen sitter och läser i sin egen soffa, som nu har klämts in i vårt vardagsrum. I rummet intill sitter min man Olle och skriver på en artikel (med deadline i onsdags). Det är knäpptyst.

(Visserligen springer barn omkring i rummen intill, visserligen är det musik på i tvättstugan i källaren och visserligen körs det sprutt- och frääääscoolt med mopparna utanför huset, men det räknas för oss som ”knäpptyst”.)

Men så hör Bästisgrannen ett bekant ljud.

– Ptrrrrrrrrrbrrrrrrrrrrrrtttttttttrrrrrrr!

Men vad nu? tänkte Bästisgrannen. Är min käre Skotte i närheten? Vem fes så att huset höll på att falla omkull? Men oj, det verkar som om det var Olle … vad gör jag nu? Hjälp, jag måste skratta!

– Mhhhmmmmpppffffffff iiihiiii hiiii hiiii mmmfff!
– Oj, förlåt, jag visste inte att du var här.

En generad Olle kryper slokörad till korset med svansen mellan benen – skamsen, stukad och rätt spak.

Nu är det de facto så att vi fiser, petar näsan, luktar illa, ljuger samt låter bli att använda tandtråd och glömmer att knipövningar lite till mans. Jag kliver in i handlingen och räddar situationen:

– Hörni. Jag vill leta reda på vad mina favoritskribenter har kommenterat på andras bloggar. Kan man det?

Ingen svarar.

Share
11 kommentarer

Starletbrudar och en popstjärna

Nu har jag hittat dokument från dåtiden igen. Denna gång 1981.
Starlet var alltså en tjejtidning (1966–1993, återuppstånden 2003). Att jag läste Buster och Fantomen minns jag med klar tydlighet, men detta ser på sin höjd lite bekant ut. Inte desto mindre är det fascinerande. Just detta exemplar innehåller som ni ser på omslaget åtta mysiga affischer (bl.a. Gyllene Tider, Fame, The Radio, Bob Marley). En muskelbyggerska utan namn är ett annat affischmotiv (sidor som man skulle riva ut längs den perforerade kanten) och hon har faktiskt inkräktat på killarnas revir:
Titta på bilden. Jag är ju inte någon bodybuildarexpert, men sådär brukar de inte se ut idag … väl?
När jag var liten fanns det på baksidan av Kalle Anka-tidningarna en man som gjorde reklam för sina muskelbyggarteorier. (Det var inte Arne Tammer, men vad hette han?) Min lillasyster frågade:

– Har farbrorn täckjacka på sig?

Åter till Starlet från 1981. Redaktören skriver inledningsvis till sin läsare han diggar dig och vill att du ska digga albumet. Han tycker att tidningens layout är fräsch och tipsar om hur man enkelt tillagar en pizza, som ju är de vuxnas hamburgare. I plugget kan man som elev faktiskt rösta bort böckerna ur undervisningen och det är bra att det är frivilligt att hämta omdömet när man har avslutat skolgången eftersom betygen också har röstats bort av eleverna. Per Gessle säger att Gyllene Tider vill ha en bredare publik, ligga på Svensktoppen och inte bli jämförda med Noice hela tiden.

Starlet var även fylld av serier med på alla sätt hysteriska tjejer. Det dansas, gråts, grälas mellan tankebubblor med många punkter (ellipsligaturer):

tänk om han ändå …
om jag bara hade …
livet är inte en dans på rosor …
han tror att jag …
han känner mig inte …
om jag visar upp mitt verkliga jag så kommer smärtan när den drabbar mig också att vara verklig …

När seriemänniskorna talar, gör de det med emfas och utropstecken:

– Gomorron, hur står det till?
– Jag fattar inte vad som står på!
– Nånting är fel, eller hur?
– Vilken tjej! Jag hänger inte med i svängarna!
– Nåt på tok?
– Jag vill aldrig se dig mer!
– Flicka lilla!
– Åh, Kathy!

Och så här uttrycker man sig när man är en popstjärna på scen.

Share
16 kommentarer

Det här luktar inte illa

I gymnasiet var jag med i en skoluppsättning av Kent Anderssons ”Sandlådan”. Ett av replikskiftena gick till så att vi skådespelare stirrade ut i tomma intet, in i strålkastarna med stela ögon – ut mot publiken. Det skulle gå snabbt, snabbt, replikerna skulle nästan gå in i varandra.

Självklart drabbades jag då av en totalsvart black out. Det var tyst i kanske tre sekunder. Sufflösen kom till min hjälp, och de andra aktörernas repliker kom därefter kvickt som pistolskott ut i luften. Så blev det förstås min tur igen, men då var jag så fylld av skam och ånger för min förra miss att jag inte ens hade en tanke på att det var jag som skulle säga något. När sufflösen efter kanske bara två sekunder (hon var ju beredd) hjälpte mig med min replik, släppte jag strålkastarlooken och stirrade ner på henne och ville väsa ungefär ”Vad tusan snor du min replik för?”.

Sedan fortsatte det bra ändå, jag föll in i min roll igen och strålkastarna blev åter mina vänner. Pjäsen tog slut, vi fick stående ovationer och rosor av våra av stolthet gråtande föräldrar i publiken. Jag satte mig efteråt på scenkanten och tyckte synd om mig själv en stund.

(Gjorde man inte ofta så … satte sig att må dåligt inför publik så att någon skulle komma och säga ”hurere”? Eller var det kanske bara jag? Jag kunde ställa mig och stirra ut genom ett fönster och säga ödesmättade repliker också. Som: ”Jag ville, jag vore en sten i en mörk skog där döda fåglar skrika.” Sedan rusade jag ut och spelade basket och ville alls inte vara en sten. Nåväl.)

Där satt jag på scenkanten. En för mig helt okänd man kom då fram och gav mig beröm för min insats på scenen. Han formulerade sig fantastiskt väl och tog fram små detaljer som han hade sett och förmodligen fungerade min förvånade uppsyn som fotogen på hans berömmande brasa, för han bara fortsatte. Och fortsatte.

Här har vi då dagens uppgift. Jag vill av er som läser – antingen i kommentarerna eller på era egna bloggar – höra om beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma. Ja, visst minns man negativ kritik mycket bättre, men den 11 maj är Den Stora Berömmardagen. Och eget skryt luktar inte illa. Jo, ibland. Men inte alltid i alla fall. Inte just idag.

(Jag lyckas för övrigt inget vidare med mina xx-dagar. Bloggtröjedagen den 1 mars – minns ni den? Nä, tänkte väl det.)

Share
18 kommentarer

Jag har då aldrig hört på maken

Olle åt idag lunch med en tjej som jobbar med tv och film … å sånt. Precis när de skulle säga hejdå, ringer hennes telefon. Hon säger i luren:

— … ett ögonblick, jag ska bara säga hejdå till en annan Bergman.

Det var Ingmar. Hon hade Ingmar i luren. Ingmar Bergman i örat.

(Jag hyser sedan Kung Lear på Dramaten 1984 stor … enorm … gargantuastisk … respekt för honom.)

Share
11 kommentarer

Fullt hus

Previously on the Bästisgrannen-flyttar-in-i-vårt-hus-story:


1. Vi träffas när vi börjar sexan år 1976, båda två nya i klassen. Hon är cool i stuprörsjeans och Stenmarkjacka. Jag är en tönt i mittbena, utsvängda Silver Dollarjeans och nerslitna träskor. (På bilden har jag en röd-gul stickad tröja som en granne hade gjort till min pappa medan Bästisgrannen strax nedanför har svart väst och vit trasa runt halsen.)

2. Vi spelar basket och är synnerligen okyssta.

3. Vi går ut nian och ser ut så här på avslutningen. Nej, jag minns inte varför.

4. Vi får stipendium och går på high school i USA. Bästisgrannen får en pojkvän som är bäst i skolans basketlag. (Ja, det är han på bilden.) Jag får gå i kyrkan i en klänning som mamman i den amerikanska familjen har sytt alldeles själv. (Ja, det är jag på bilden.)

5. Bästisgrannen lever livets glada dagar. Jag sköter mig klanderfritt och läser böcker.

6. Jag och Bästisgrannen bor i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm.

7. Jag och Bästisgrannen blir ovänner och säger upp bekantskapen under två år.

8. Jag flyttar till Lund.

9. Bästisgrannen flyttar till Luleå.

10. Bästisgrannen med skotsk make flyttar med barn och allt in i huset bredvid vårt – halvvägs mellan Lund och Luleå. Vi har maskerad varje höst.

11. Bästisgrannens hus börja mögla; kreosotdimmor förpestar livet och skottens kilt luktar gammal källare istället för – som sig bör – öl. Huset måste utrymmas och totalsaneras.

12. Bästisgrannen, den skotske maken och deras barn samt 37 handdukar flyttar in i vårt hus den 5 maj 2006.

Plötsligt sorteras tvätten redan nere i tvättstugan.
Plötsligt sitter det en inramad veckomatsedel (ifylld sex veckor framåt) på väggen i köket.
Plötsligt är det slagsmål om datorerna.
Plötsligt är det rena rama partystämningen vid frukosten.
Plötsligt har det gått 30 år.

Share
31 kommentarer

Barnen talar

Vår sexåriga prinsessa kommer mot mig i ett moln av rosa tyll och glittrande diademdiamanter.

– Mamma, kan du inte klippa bort den där killgrejen?
– Killgre…?
– Ja, den som hänger?
– Killgrejen som hänger? (Hjälp, ta bort mig ur associationsfällan, jag vill inte vara med!)
– Ja, den är bara i vägen.
– Men vad menar du? Kan du … hm … visa mig?
– Ja. Kom här. Den här!

Och så pekar hon på en boxningssäck som hänger från våningssängen. Men nej, den klipper jag inte av, den slår jag ju på ibland. (Jag nyligen lärt mig att man när man ska slåss med knytnävar absolut inte ska ha tummen inne i näven, för då kan man bryta den! Tummen ska hänga som en blindtarm på utsidan av fingrarna.)

– Nej, boxningssäcken får hänga där. Ska jag lära dig hur man boxas på den?
– Varför det? Mamma, man ska faktiskt inte slåss.

Ok. Bara tio minuter senare hör jag Treåringen, som sitter ensam och leker med sina dinosaurier. Han förklarar med klar och tydlig röst för en dinosaurie som på något sätt behöver sättas på plats:

– Du måste förstå. Lyssna nu. Alla killar är King Kong och alla tjejer är Mamma Mu.

Himmel och pannkaka. Tänk om könsrollspolisen kommer och tar mig.

Share
13 kommentarer

Min egen bloggflagga


Tanken bakom?

  • Basketboll förstås, som symboliserar solen och ljuset i livet.
  • Fem blåa linjer för antalet barn jag har klämt ut.
  • Fyra gula linjer för antalet ben jag och min man har tillsammans.
  • Linjerna är sneda och vinda eftersom jag är allmänt sned, vind och stökig.
  • Temuggsfläckar för allt jag spiller och dräller hela tiden.

Har jag missat något?

Share
17 kommentarer

Flaggpropå

Ujuj, hakke med litet h vill att vi alla skapar oss en bloggflagga. Jag, som bara kan rita basketbollar och streckgubbar, svarade honom omedelbart att jag ju bara kan rita basketbollar och streckgubbar. Men det tyckte han var helt ok. Ujuj.

Alltså börjar jag med lite inspirationsflaggor med presumtiva basketbollapplikationer:




Egentligen skulle jag vilja ta en bild på potatispåsen med de 30 cm långa groddarna som likt aliens slingrar sig utåt, uppåt och sedan applicera denna bild på en flagga. Men hur symboliserar potatisgroddarna mitt liv och mitt bloggande? Man man applicera groddar på sitt liv? Kan en potatis symbolisera livet och dess av tidens gång ihopskrumpnande?

Många äro livets flaggfrågor.

Share
13 kommentarer

Snart fyller Frank Andersson 50 år

Jag har förut berättat om att jag har onödig kunskap som skramlar runt utan kategorisering eller sortering i huvudet. Ingemar Stenmark fyller år 18 mars, Björn Borg den 6 juni och Frank Andersson den 9 maj. (Nej, jag brydde mig inte särskilt mycket om Linda Haglund.)

I King Lear (Shakespeare) säger Cornwall strax innan han skär ut Gloucesters andra öga :

– Out, vile jelly! Where is thy lustre now? (Bort fula slemklump, var är nu din glans?)

Ibland tänker jag att de här kunskaperna som bara tar plats, skulle plockas ut på samma sätt.

Men det var ju alls inte detta jag skulle reflektera över nu. Nej, i en av morgontidningarna skriver man idag om Frank Anderssons stundande 50-årsdag och att brottningen saknar stora personligheter som han. ”Han var stor stark och snygg” skriver de, och ja, det får man ju hålla med om. När han 1977 vann VM med en oväntad halvnelson, stod jag och kikade på tv:n i en dörrspringa eftersom jag av någon anledning inte fick se spektaklet utan hade blivit beordrad i säng av mina föräldrar.

Jag har alltid gillat de här bad boysarna inom idrott – Patrik Sjöberg fick röka och dricka öl bäst han ville, tyckte jag. När vi på Nationalencyklopedin skulle haffa de stora idrottsstjärnornas underskrift och få tillåtelse för att publicera videosnuttar på cd-romversionen, var bad boysarna alltid de svåraste att hitta. Nåväl, nu trasslar jag in mig i minnen igen.

Den där notisen om Frank Anderssons födelsedag avslutas med:

Tävlingen och segern var alltid huvudsaken och det är som den greppvillige och högambitiöse brottaren Frank Andersson vi framför allt kommer att minnas honom. Men minnet av den levnadsglade ”Frankie Boy” lär inte heller tyna bort i första taget. Med alla myter, överdrifter och sanningar.

All right. Men vilka formuleringar kommer man att använda sig av när karln dör då? Jag vet att man skriver nekrologer i förväg på tidningarna, men hallååååå, gräv upp korrekturläsarna igen!

Share
6 kommentarer