Dagens applåd går till Aeqiunoxia och Petra, som likt hejarklacksledare höll igång gissningarna. Dessutom var Aeqiunoxia först med att gissa rätt efter att bl.a. Petra via tjänstefolk kommit på tidsandan. Sedan hängde Crrly och Den Blyga på Lenngren-idén lite halvdant, medan andra gissade på Liza Marklund, Ellen Key, gamla Selma (men nej, jag kör inte repriser), fru Petrell (hi!), Madame Bovary, Anna Karenina, Marie Antoinette, fröken Julie, Joséphine, Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson) och Margaret Mitchell.
Men ja, för visst var det Anna Maria Lenngren, 1754–1817, som hemlisbloggade idag. Kolla, det är ju jääääättelängesen hon levde! Sjuttonhundra kallt! (Jag ska inte tramsa, men visst bloggade hon som en ann?)
Den text som jag härmade – fast i detta fall var det faktiskt mer en omskrivning – är ett ”prosastycke” som hette Journal, hållen av en köpmans fru här i staden. (Hon skrev sällan prosa, mycket oftare rimmad poesi.) Där ironiserar Lenngren över en kvinnas hårda tillvaro med gnällig make, middagsbjudningar och stora problem som ”att pigan glömt vecka spetsarne på min natthuva”. Huvudpersonen är helt enkelt inte så lätt att tycka om. Meningen om den rosenröda mysdressen löd i orginalet:
Eftermiddagen klädde jag mig i min rosenröda Tafts Negligée; allt ting föll sig, Coeffuren blev mig alldeles i lag, och jag var helt nöjd med min figure.
Nu är jag ju inte språkhistoriker, men en negligé var på denna tid alls inte som den knallröda som t.ex. jag förärades till min 16-årsdag av goda kamrater utan en … tja, mysdress. I NE står det om negligé: ”under 1700-talet allmän benämning på enkla, bekväma kläder för bägge könen som användes till vardags i arbetet och hemma”. Ergo: mysdress.
Anna Maria Lenngren är så pass intressant att det finns tusen och åter tusen experter på hennes liv och leverne. Själv vet jag bra mycket mer om Johnny Depp, men fascineras ändå.
När hon var 22 år räknades hon in i Stockholms intellektuella elit och när hon var 26 år gifte hon sig med en Peter, som var bästis med Johan Henric Kellgren (som grundade Stockholms-Posten). Sedan gjorde de barn och hade kulturkalas och middagsbjudningar och levde lyckliga tills hon dog i bröstcancer som 63-åring. Under hela tiden skrev hon, men ofta anonymt och ibland bara för byrålådan. Mäh! Anna Maria skulle ju ha haft en blogg!
Två år efter hennes död, gav Peter ut hennes dikter under den blygsamma (eller ironiska?) titeln Skaldeförsök (1819). Svenska Akademien hade sedan en minnespeng präglad med påskriften ”Ju mindre hon sökte äran, desto mera vann hon den”.
Kanske något att tänka på för dagens xxx-elit? (Fyll själv i vilken elit som avses.)
De som bara minns Lenngren som en av tråkputtarna i skolsvenskan kan försöka igen; hon är rolig och urstyv på att skriva satir. Att jag är intresserad av henne beror på humorn. Hon är kul!
Nu till vinnaren. Plommonstopet har tagits till heder igen, och jag lägger bums ner alla mina får. Vissa lappar är gamla och rynkiga från i december förra året. Vissa (Magnus och Rosman t.ex.) får jag bara plocka ut och plocka ut eftersom de aldrig gissar numera. Nu ska vi se … Olle! Pah, den, han ska inte ha något. Bort! Åååå. Kristina! Utmärkt! Hennes sammanfattning i början av dagen var bra (”vem denna korthuggna och något … uhm … stingsliga dam är, men jag är strålande lycklig ändå, bara för att hon är där i sin rosenröda mysdress och örfilar folk”). Men jag måste faktiskt dela ut ett extrapris till Pernilla, som gissade frejdigt på Gilmore-tanten! (Ja, specialprisen går ju inte alltid till den som har gissat rättast, utan ibland till någon som utmärker sig.)
