Hoppa till innehåll

Månad: maj 2006

Bloggpaus från och med nu …

… men bara tills VM-finalen i ishockey är över.

(Vi är hemma igen från dåtiden och Bästisgrannenfamiljen har gjort grillspett till oss. Deras sjuåring suckar ”vad skööönt att ni är hemma igen”. Som tack sätter jag mig framför tv:n och är extremt osocial och o-ojulkalendrig.)

Share
7 kommentarer

Ojulkalendern den 19 maj 2006

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Nu undrar jag alltså vem detta är:

Han låg där på rygg. Hans döda ögon mötte mina med en skärpa som fick mig att rygga tillbaka, men i nästa ögonblick såg det ut som om han log. Jag försökte, men det gick inte att få ihop ögonen – de halvöppna läpparna hånlog åt mina försök.

Enligt sin vana kom unga fröken trippande in i rummet. ”Det var inte jag, det var inte jag!” snyftade hon som om hennes hjärta ville brista. ”Jag hade inte en tanke på att älska honom!” ”Älska!” utbrast jag i så hånfull ton jag förmådde. ”Älska!”

Jag fick en plötslig lust att uppsöka kära kusin och begära brevet tillbaka; det var vackert skrivet men mycket enfaldigt. Det var ännu tidigt på dagen och ingenting hindrade för övrigt att jag använde dagen till att göra upp affärerna med min värdinna så att jag besparades besväret att fara hit igen. Efter att ha vilat en stund gick jag ut och lade mig i försåt för brevbäraren; han hade inte ännu lämnat brevet. Dock försvarade han tappert det anförtrodda brevet men jag lyckades få tag på det. Jag hotade honom med både det ena och

”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt och sträckte ut handen efter det dyrbara brevet men jag höll det över huvudet. Hon bestormade mig med böner att jag skulle slänga det på elden eller förstora det på vilket sätt som helst. Och eftersom jag var nästan lika frestad att skratta som att gräla – jag betraktade nämligen det hela som tanklöshet – gav jag till slut med mig en smula. Då hon sträckte sig efter brevet tappade hon det mellan golvbrädorna och som källardörren var låst tänkte hon springa ner för att hämta det. Jag bad henne akta sig så att hon inte föll och hon hoppade vigt ner och försvann ur min åsyn. Jag tittade på den döde igen. ”Titta, så fult han grinar åt döden!” utbrast jag högt. Jag var alldeles bedövad av den fasansfulla händelsen, och även minnet av gamla tider, som oemotståndligt trängde sig fram, verkade beklämmande.

Nu kommer vi till något helt annorlunda. Facit kommer alls inte vid midnatt utan kanske så sent som på söndag kväll, eftersom jag ska resa i en tidsmaskin till början av 1900-talet. Om man är nyfiken och listig kan man via gamla hederliga Julkalenderplejset den 11 december lista ut vart jag ska.)

Kanske måste ni alltså sköta alla ledtrådar och villospår helt själva. Men kanske lyckas jag som Micheal J. Fox skapa en anakronistisk uppkoppling från dåtiden. Kanske kommer jag aldrig tillbaka utan går omkring i höghalsade klänningar resten av livet?

Share
32 kommentarer

Dagens lektion och blir det nån Ojulkalender?

Ja, någon gång före lunch (jag gillar ju deadline:er) kommer det en hemlisbloggare till en blogg nära dig. Men denna gång kommer gissarna att ha mer tid på sig.

Och nu till dagens lektion. Hur kommenterar man om man

  • är fereeuuuuktansvärt rädd
  • aldrig har kommenterat förut
  • inte vill bli Bloggermedlem
  • inte har en egen sajt
  • alls inte vill ange någon mejladress
  • egentligen heter t.ex. Björn men vill låtsas att man heter t.ex. Börje?

Först och främst måste man ju klicka på ANTAL REFLEKTIONER under min text här.
Sedan skriver man något i rutan till höger på skärmen.

Och nu till det där läskiga!

Man klickar först i den lilla pricken bredvid ”Other”.

Så fyller man i ”Börje” i rutan för NAME (Det är tyska och betyder namn.)

Sedan struntar man i att fylla i YOUR WEB PAGE, för det är frivilligt!

De vingliga bokstäverna som är så roliga (nu låter jag som en Totte-bok), t.ex. qurfrus, fyller du i den sista rutan. Om du inte kan se bokstäverna, kan du klicka på den lilla handikappsymbolen (om du kan se den, förstås) och få siffror upplästa och då skriver du in dem istället.

Klicka på Publish Your Comment och var som en människa.

Share
19 kommentarer

Melodifestivalen, eller nej …

… för det är ju bara en semifinal. (Efter inlägget nedan vet vi ju alla vad en semi är.)

Jag är alltså en sådan där patetisk Melodifestivalgalning. Men när det nu är uttagningar och förtifjorton semifinaler i Sverige och när en urdålig låt vinner framför Sing for Me med Andreas Johnson och jag sitter framför tv:n en vanlig torsdag och ser på den ena korsettklädda ylande människan efter en andra, nä då … längtar jag efter Michelangelo, Lady Antionette och I See A Star.

Kitsch, någon? Det hela påminner om en souvenir vi har här hemma. Ett plasthus i guldfärg som föreställer Vatikanen och som blinkar i rött när man trycker på en knapp.

Share
13 kommentarer

Den 17 maj

Jag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.

1990
Den 17 maj föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men på hennes födelsedag skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan på Nils Holgerssons Väg? Hm.

1991
Den 17 maj sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De sidenklädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.

Knaster, knaster, sa det om syntetklänningen.
Knaster, knaster, sa det om syntetklänningen.

1982
Den 17 maj var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas.
Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på ”Månskenskullen” där han försökte kyssa mig. Jag ryckte av kysschocken till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och dessutom gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning bredvid en hög omkullvälta champagneglas.

1976
Den 17 maj var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok.

Ser ni att jag har kallat näbbstövlarna för lappskor? Och att de ingick i festutsyrseln?
Ser ni att jag har kallat näbbstövlarna för lappskor? Och att de ingick i festutsyrseln?
Share
11 kommentarer

Mffffffffgrrrrrr

Jag har munkavle och tvångströja och fotbojor.

(Dagens nyskrivna inlägg skulle illustreras så fint och Blogger/datorn/systemet/programmet vill inte lägga upp bilderna och då kan jag inte publicera inlägget och detta är första gången jag bloggar om att inteblogga och det tycker jag inte om och en gång när Blogger strulade lyckades jag ändå fippla in bilderna genom att liksom fuska men nu kommer jag inte på hur jag gjorde och nu känns det som om jag måste springa en mil i fotbojor och göra 73 armhävningar i tvångströjan samtidigt som jag reciterar Shakespeare på fornengelska.)

Detta är min ena onda armbåge. Jag har ingen anledning att visa upp den nu, men jag måste testa om jag kanske kan fusklägga upp en bild här när Blogger nu trilskas.

Uppdatering: Ja, ooo så bra det gick.

Share
11 kommentarer

Den 17 maj

Jag läser allt om Sally Klees jazzpappa, och inser att jag verkligen inte har något att berätta om mitt liv.

1990
Denna dag föddes mitt gudbarn. Senast jag såg henne var 1997, när hon var sju år, men när hon fyller år skickar jag alltid ett smycke till henne. Idag fyller hon 16 år och jag har helt glömt bort det och … eh, hrm … visst vill 16-åringar få blommor via bud? Eller kan man be någon i Lund att köpa en SAOL och gå hem till henne och lägga den i brevlådan? Hm.

1991
Denna dag sydde jag hysteriskt på min bröllopsklänning. Ja, dagen före själva bröllopet. De klädda knapparna som skulle ha suttit längs blixtlåset i ryggen ligger fortfarande i någon knapplåda i källaren.

1982
Denna dag var jag på ”the prom”, avslutningsbalen i min skola i Dallas. Min dejt var skolans maskot (en panter) och han råkade på väg till efterfesten (där det ryktades att man skulle få dricka ur champagnefontän) köra vilse så att vi plötsligt befann oss på Månskenskullen där han försökte kyssa mig. Jag ryckte till så kraftigt att jag fick en reva i min syrénlila, lånade, för trånga syntetklänning och gav honom en fläskläpp. Plötsligt kom han på att vi alls inte var vilse och körde snabbt till festen, där min kompis Margie väntade i sin gula syntetklänning.

1976
Denna dag var det klassfest. Jag ritade av mina festkläder i min dagbok. Lappskor? Lappskor?

Share
Lämna en kommentar

Kompetens

 

Foto: Kazuyuki Takahashi

I’m a sucker för kompetens.

I många fall, faller jag för kompetens som jag är fjärran från själv – vilken pianospelare som helst kan få mig att tappa hakan av beundran eftersom jag i nio år misslyckades så komplett med mitt eget pianospelande.

J-O Waldner är en sådan pianospelare, fast med boll och racket.

För mig är hans spel som att titta på balett är för andra. Jag säger ”Ååååå” och suckar ”Thhiiitthhha” när han briljerar och skriker ”Nääää” när tricken inte riktigt håller.

 

Johnny Depp är för mig också kompetens. Visserligen kan även han missa öppna upplägg och spela in ”The Astronaut’s Wife”, men ända sedan ”21 Jump Street” har jag haft ögonen på honom. Några påstår att mitt ooooande och aaaaande bara beror på hans utseende. Tssst!

Birgitta Andersson i vad som helst av Hasse & Tage, Carola när hon slipper vråla, Jimmy Page, Carolina Klüft … Personifierar de kompetens?

(Och så vet ni att ”Tssst!” är världens bästa argument när någon protesterar och man inte riktigt har kläm på vilka vettigare saker det finns att säga?)

Share
20 kommentarer

Denna morgon – ett liv

Man vaknar till en ny dag och tänker inte för en sekund på vad den kan bära i sitt sköte utan försöker bara uppbåda lite krafter till vad som komma skall.

Havregrynsgrötsgalning är jag, men än har jag inte fått i mig en enda sked. Telefonen ringde i vårt elvamannakollektiv redan klockan 07.01 och störde grötkoncentrationen. Jag hörde Olle säga:

– Nämen oj, har Molly rymt!

Bästisgrannen har på sin tomt en kaninbur med en tråkig kanin som heter Molly – men är en killkanin egentligen. (Jag tror att det är deras bidrag till genusdebatten.) Kaninen hade rymt och skuttade omkring på gräsmattan och levde livets glada dagar.

Bästisgrannens make – Skotten – satt samtidigt och gnuggade gruset ur ögonen och funderade på vad han skulle få vara med om idag, på sitt jobb som fångvaktare. Flera gånger har det hänt att han och insatsstyrkan på fängelset på konstiga tider har fått rycka ut på upplopp och … rymningar. Hörde han att Molly hade rymt? Nej, han hörde att telefonen ringde på en konstig tidpunkt, och att Olle sa:

– Nämen …. mhfnnf … ffnpprk RYMT?
– Va? Vad? Hur? När? Vem? sa den halvklädde Skotten som med adrenalinögon hade rusat in till den leende Olle, som strax associerade händelsen till Glencoemassakern 1692.

Så satte jag mig med en text som ska handla om hur kul det är på banken, medan Olle försökte få ordning på en text om polymera plaster. Bara en liten stund skulle vi jobba, bara medan dagisbarnen petade i sig frukost. Då rusade Fjortonåringen in:

– Jag hittar inte mina skor!
– Ta mina, sa jag.
– Jag hittar inte mina nycklar!
– De hänger på Treåringens krok i hallen.
– Hejdå!

Klockan var nu 08.23. Då ringde telefonen.

– Hej, det är från dagis. Vi har glömt att tala om att Sexåringen ska åka buss till teaterföreställning. Om fem minuter. Men bussen kör ju förbi ert hus om sju minuter, så då kan ni väl stå där?

Jag sneglade på Sexåringen som med morgonrosiga kinder iklädd pyjamas åt en leverpastejmacka vid köksbordet.

– Javisst, det går jättebra!

Klockan 08.28 ringde telefonen igen. Det var Fjortonåringen:

– Jag har punka! Jag har punka! Jag kommer att komma försent till skolan! Jag har bara cyklat halvvägs! Det är galna spansklärarinnan första lektionen!
– Ta det lugnt, lås cykeln, halvspring till skolan, det kommer att ordna sig.

Jag flätade håret och borstade tänderna på Sexåringen ute på busshållplatsen, satte Treåringen på cykeln och leverade honom till dagis prick klockan nio.

Klockan 09.11 ringde min mamma.

– Din bror är sjuk och vägrar gå till doktorn. Jag är orolig.

Fem samtal senare hade jag pratat med Broder Jakob, som har legat i lunginflammation och knaprat olika antibiotikum sedan Valborgsmässoafton, talat med hans flickvän, resonerat med akuten i staden där han bor och ordnat en akuttid hos hans husläkare. Broder Jakob blev förstås arg och sade att jag var en mästrande storasyster, men vad har man annars storasystrar till?

Då knackade det på dörren. Det var hantverkarna som river i Bästisgrannens hus.

– Hej, det springer omkring en liten kanin i trädgården, vet ni om det är deras?
– Olle! Tar du kaninen igen?
– Men jag har deadline på två texter om fem minuter!

Slutpoäng: Jag har inte kommit ur pyjamasen än, vilket måste ha roat dem på dagis. Mot havregrynsgröten!

Share
16 kommentarer