Femåringen springer mot mig. Hon är strålande glad.
– Samma! Kolla samma! Dom är samma! Likadana! Mamma dom är ju likadana!
Nu skulle man ju kunna tro att detta handlar om en sommargylling som plötsligt upptäckts i två identiska specimen inne i vårt hus eller kanske två i köket vandrande jättepinnar som enligt utsago bara finns i ett exemplar i Australien. Men nej. Femåringen spretar stolt med sina båda fötter och säger:
– Jag har aldrig haft två strumpor som är likadana på mig förut!
Men är det inte så att tvättmaskinen äter strumpor? Min gör det i alla fall, helt klart! Mina tre söner måste vara helt oskyldiga, för de är ju mina barn!
Jag förstår helt din dotters entusiasm över det här, hon vann ju över tvättmaskinen!
Nej, i vårt fall är det helt enkelt så att vi är slarviga! Jag har accepterat faktum och förmodligen kommer barnen att i vuxen ålder utmana mig på strumpdiskussioner.