Lotten – Sida 6 – den skrattande språkpolisen

Husbilsresan: Voegtlinshoffen–Eguisheim

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2025 14:57

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5.)

Nu har vi vant oss vid att husbilen kräver omvårdnad på olika sätt och vis – det är lite grann som att åka omkring med ett spädbarn. Vi behöver verkligen laddare för elen och tillgång till vatten, avlopp samt papperskorgar. Husbilsbebisen behöver dessutom lite pillerill med knappar och reglage på samma sätt som man far fram med en liten bomullspinne i spädbarnens veck och hålor.

Vi lämnade den förunderligt vackra utsikten i Voegtlinshoffen, som jag faktiskt inte fotograferade. Men Jesper var väluppfostrad nog att ta en bild på en av basketkorgarna som han mötte på sin löprunda.

Plankan ertappades liksom med byxorna neddragna. (Foto: Jesper Holmgren, som även har tagit bilden högst upp.)

Så gav vi oss iväg till en ny by – blott 4 km bort på slingrande vägar med obefintliga vägrenar, massa lastbilar och hårnålskurvor. Vi hamnade i en förunderligt vacker, pittoresk, gullig, brokig, färgrik, idyllisk, charmig och romantisk by: Eguisheim. (De många synonymerna beror på att vi tröttnade på att upprepa oss och kämpade hårt för att inte upprepa oss i våra berömmande utrop på den långa ringpromenaden.)

Den gulmarkerade sägen gick vi – jag med mina kryckor – under det att vi valde mellan massa restauranger. ”Lunchstängt nu, men öppnar igen kl 18” konstaterade vi säkert 15 gånger.

Eguisheim är alltså en rund by med två ellipsformade murar – som en dubbel befästning. När livet i byn på 1500-talet inte längre präglades av krig och annat tjafs, sänktes den yttre vallen så att de hus som står på plats än idag kunde byggas.

Övre teckningen: 1200–1300-talet. Nedre teckningen: 1500-talet. (Kanske 1400-talet var så fullt av byggnadsställningar att det inte behövde illustreras.)

Min förkärlek för trasiga, missköta och förfallna hus anas i min kamerarulle. De välskötta, pastellfärgade och välkomnande husen kan ni se på Wikipedia, tänker jag.

Detta är inte representativt för byn. Men så intressant! Vad hände? Tjivas släktingarna om arvet?

Huvudmålet med denna resa är (i alla fall enligt ungdomarna) att göra husbilen baktung med vinflaskor. Därför provas det ideligen vin. Vi sniffar, suger, silar mellan tänderna och gurglar – och skrattar så vi kiknar emedan seriositeten är på mycket låg nivå. Lisa charmar alla vinbönder så att de smälter och ger henne extraflaskor på köpet.

Här smakade vi på ett orangefärgat vin tillsammans med en islänning, en dansk och två från Nederländerna.

Vi varvar tyska, franska och engelska som vanligt på ett mycket charmigt sätt. Alla blev storligen imponerade när Lisa råkade säga att vi hade köpt drygt 800 flaskor vin på vår resa.

– Wir haben 140 Kisten gekauft!
– Mein gott!
– Sehr gut!
– Aber 140 kisten …? Wirklich? (Här tog vinmadamen fram miniräknaren.) Das ist 840 …
– Nein! Ich … aah, 140 Flaschen!

På Wolfberger får man smaka på max tre sorter. Det kändes som att 1929 gå in i en banklokal med mössan i hand för att be om ett litet lån.

Men här på vinhuset Les Decadres kände vi oss som hemma och fick utan prut smaka på dussinet sorter. (Foto: Lisa Bergman.)

Vinhuset Gruss var även det av den flottare sorten med massa regler för hur mycket man fick smaka beroende på hur mycket man sedan köper. Paret som servade oss och 15 andra gäster var i 100-årsåldern och mycket bestämda när vi råkade be om att få smaka ett vin i fel ordning. När vi så hade köpt hela tolv flaskor i två lådor (zwei kisten) var de så förtjusta att de skickade ner oss i vinkällaren för egna äventyr medan vinet paketerades och stämplades.

Vi häpnade och tog fram synonymerna igen: magnifikt, ståtligt, imponerande, sanslöst, otroligt och helt jävla fantastiskt.

Ja, här står jag och skakar galler. (Foto: Lisa Bergman.)

Min enda stora investering hittills (förutom vinet) var en ost (houblon), ett par barnvantar och hemstickade yllesockar – men plötsligt blev jag tvärförälskad. Gulp. Kär i en emaljerad lökbehållare från anno dazumal. Jag fick lära mig att det höga priset (€35) berodde på att den hade renoverats på alla upptänkliga sätt. Jag fick tunnelseende och kände mig yr och tog resolut alla mina medresenärers kontanter när jag hade prutat ner den €5.

Här ska jag lägga alla mina sjysta lökar.

Då var det dags att sätta sig på en av alla de restauranger som vi tidigare under dagen hade spanat in. Lisa har till och med pluggat in användbara repliker ur sin lilla parlör:

– Je veux commander …
– L’addition s’il vous plaît.

Men ack o ve.
Skit och pannkaka.
Bedrövligheters bedrövlighet.

Det var ju onsdag! Klart som korvspad att inga restauranger är öppna på onsdagar. Hur skulle det se ut om alla matställen i hela jädra Eguisheim var öppna på just onsdagar?

– Hamburgare i husbilen?
– Japp, det får bli hamburgare i husbilen.
– Med vin?
– Nä, nu är jag mätt på vin.
– VAAAAAAAAAAA?
– Är du HELT galen?

Så fick det bli. Klockan 20 låg vi nedstoppade i respektive husbilssängar och så sov vi sött i nästan tolv timmar och vaknade redo för nästa stopp: Kallstadt.

I både Frankrike och Tyskland välkomnar man klängväxtlighet på fula elskåp, bunkrar och betongfundament. Imponerande och vackert!

8 kommentarer

Husbilsresan: kampen mot Strasbourg

Husbilsresan: kampen mot Strasbourg

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2025 15:26

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4.)

Den här rutten hade som film hetat ”Den vilda kampen för att slippa Strasbourg”, för ditt ville inte vi – men alla vägbeskrivningar ledde till just Strasbourg. Att vi inte ville in i Strasbourg berodde mest på att vi faktiskt som dieselbilskörare skulle vara tvungna att manglas genom ett betalsystem och tvingas till gatlopp och under folkets spott och spe.

Ungefär.

Därför körde vi en galen snirkelisnurrväg som tog evigheter – men som var underbart vacker.

Vi körde ingen av dessa vägar, men framför allt körde vi verkligen inte genom Strasbourg.

Vi körde genom byar som inte var dimensionerade för husbilar, vi vinglade omkring på minimala broar och vi såg människor som gick omkring! (I byarna har vi dittills bara sett hundägare på promenad och en och annan … nej, det var nog allt.) Dessutom korsade vi fransk-tyska gränsen fem gånger, vilket var intressant eftersom vi fann att de franska byarna hade

bättre vägar
tydligare skyltar
fler människor utomhus
vackrare hus.

Men kartan fortsatte envist att be oss vända om för att åka till Strasbourg.

Men vad betyder detta? (Facit finns allra längst ner.)

Plötsligt blev vi tvungna att äta mat. Vi var alla tre beredda att skjuta en älg och flå den om så skulle krävas. Så vi stannade vid en vägkrog.

När grillmadamen lade upp schnitzeln och pommes friten, såg Lisa plötsligt hur damen högg tag i ett stort salladsblad. Lisa tänkte förvånat ”vaaaa, ska jag få sallad, så underbart, tyskar brukar ju inte …” – men nej. Resolut rev damen det stora salladsbladet i mindre bitar och gav Lisa en liten snutt.

Lisas tallrik syns i övre högra hörnet. Men min mat hade falafel och rädisor! Vitaminer galore!

Ju närmre vårt mål vi kom, desto fler Jesusmonument iklädda gigantiska, rosa rosetter dök upp bland ännu fler Jungfru Maria-statyer. Och! Kan ni tänka er! Vi hamnade i en liten basketby vid namn Voegtlinshoffen!

Vissa av korgarna behövde lite handpåläggning.

Vi tog en liten kryckpromenad i byn, tittade på en stängd kyrka, ett stängt bageri, en stängd post, minnesmärken över byns stupade män och pojkar och några stängda vingårdar och inte en levande själ. (Ja, klockan var gubevars halv tre.)

Enligt min ringa mening borde alla lyktstolpar se ut så här.

Plötsligt dök Googlebilen upp! Vi stod stilla och log. Sedan passerade den oss två gånger till, så om några geografiska uppdateringar kan man se mig och de vackra kryckorna på huvudgatan i Voegtlinshoffen i Alsace.

Sedan provade vi viner på en jättetrevlig vingård (Denis Meyer et filles) som sa ”smaka en till, en till, en till”, och sedan provade vi några andra viner på en oerhört flådig vingård som jag kände mig helt bortkommen i.

Här var jag helt bortkommen, nästan lite illa till mods.

På Denis Meyer et filles. I bakgrunden hördes ”en till, en till, en till” och skall från en galen hund, stor som en liten häst. Underbart.

Lisa lyckades under våra provningar charma vinbönderna såpass att de gav henne både extraflaskor och champagnestoppar – användbara om man av någon konstig anledning skulle råka ha kvar bubbel i flaskan när kvällen är slut.

I kvällningen lullade vi in i husbilen och åt nudelsoppa och potatismos!

Jag reser ju ingenstans utan chiliflingor, så mina nudlar smakade toppen.

Kalebasser och meloner! Överallt! (Men sådan söt dinosaurie som denna var det inte gott om.)

Den underliga skylten betyder ”obemannad fartkontroll om 1 100 meter”. Såklart …?

3 kommentarer

Husbilsresan: Osthofen–Dierbach

Husbilsresan: Osthofen–Dierbach

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2025 10:45

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3.)

Vi vaknade på måndagsmorgonen med insikten att vi nog bara skulle köpa 5 mil söderut på ett ungefär.

– Najs. [lugn ton]
– Majs? [något förhoppningsfull ton]
– Var det nån som sa bajs? [orolig ton: vi har ju en toa i bilen]

Medan ungdomarna gick på vinprovning i arla morgonstund (till och med vinbonden blev synnerligen överraskad när de dök upp), sopade jag golvet och försökte röja lite – men plötsligt hördes ett brutalt motorbuller över nejden. Rådjuren intill husbilen ryckte till och hoppade bort, pensionärerna i husbilen bredvid oss kom ut med stora ögon och tandborste i munnen.

– Was? sa mannen.
– Wo? sa kvinnan.
– Mais, sa jag kunnigt och pekade mot majsskördemaskinen på fältet intill.

På samma plats tog jag en selfie dagen innan.

– Je suis Cary Grant i North by Northwest, säger jag kunnigt när jag står i majsen.

Naturligtvis filmade jag en snutt eftersom det är stencoolt: majskolvarna åker åt ett håll och ”blasten” åt ett annat håll. Inne i maskinen skalas majskornen av, och bakom slängs den tomma majskolven ut som ett lik i Strömmen.

Under tiden blev ungdomarna förmiddagslulliga och fick se vintillverkningsmojänger och bubblande rör samt u-båtsliknande utrymmen.

Jag var så upptagen med majsen och det faktum att duschen hade slut på varmvatten och jag skallrade tänder när jag drack en kopp te, att jag bara slängde i mig ett knäckebröd i två tuggor innan vi begav oss mot koncentrationslägret inne i byn. Detta skulle visa sig vara ett misstag.

Lägret var bara igång 1933–34 och de internerade var politiska fångar, homosexuella och förstås judar. Hitler gav order om dessa tidiga läger bara några veckor efter att han kom till makten 1933:

”Rauchen verboten” … man undrar ju hur det kommer sig att denna väldigt permanenta skylt behövdes.

Efter koncentrationslägret började det kurra i magen och en liten irriterade huvudvärk molade nånstans bakom ögonen. ”Men snart är det ju lunch”, sa jag till mig själv.

Jag körde och Lisa var den oerhört proffsiga kartläsaren. Vi bestämde oss för att åka till Hornbach och fråga efter list (som nämns här) till den luftläckande dörren som gör att inombilsmiljön är både bullrig och dragig. Det heter ”Gummidicht” på tyska, vilket var nödvändig kunskap efter de ungefär nio personer som vi frågade på denna utflykt inte alls kunde engelska.

Denna idiotiska omväg till Hornbach och husbilstillverkaren var ett misslyckande av monstruösa proportioner eftersom varken Hornbach eller husbilstillverkaren Riki hade den blekaste aning om varför listen saknades, hur vi stod ut med ljudet eller vad vi skulle göra för att hitta just denna list.

Men oooh, vilken fin gammal klenod husbilsfabriken hade.

Och oj, vad vi höll humöret uppe!

Vägen var vacker, byarna var vackra, höstlöven gjorde oss tårögda i all sin färgprakt och alla tyskar var så snälla, så snälla.

– Allez, allez! ropar vi fyndigt femton gånger per mil eftersom vi är språkgenier.

Samtidigt mullrade det i min mage. Det dunkade i huvudet. När Lisa sa vänster hörde jag ”hästkött” och när hon sa höger tyckte jag att det började lukta rökt skinka.

– Rakt genom rondellen! sa Lisa.
– Sa du kanelbulle? sa jag.

Vi stannade vid en mataffär för att köpa förnödenheter och jag tryckte i mig nåt rosa fluff med hallonsmak, men kaffet bedömde jag att jag skulle vänta med tills vi var framme vid målet: ännu en vingård. (Just denna vingård har allt man vill ha som husbilsåkare: vatten, el, toa, dusch och toalettömningsfaciliteter.)

Naturligtvis borde jag istället ha ätit åtminstone två av de bananer som vi köpte, stannat vid en bensinmack för kaffe och stått ut med att det var dyrt eller krångligt eller vad det nu var jag tänkte. Men som ni förstår: jag var SÅ pantad.

Klockan blev 16. Då hallucinerade jag om kycklinglår och jordnötssmör. Någon kopplade in elen till husbilen, någon halade fram knäckebröd och en nyköpt kaffekapsel …

Här prioriteras inte hygien! Ge Lotten krubb!

När jag hade jag fått kaffe återvände lifvet, plötsligt provade vi viner, plötsligt åt vi kvällsmat bestående av ost och plötsligt såg jag världen i ett rosa skimmer. Eller fluff.

Vinbonden Dieter kunde ingen engelska, så Lisa och jag slängde oss med tyska som vore vi flytande.

– Men fatta vad det här är sanslöst underbart! säger jag här till Jesper.

Plötsligt tittade baguetten med kryddig camembert på mig med ilskna ögon.

Då satte vi på en dålig film och sov sedan sött. Idag (tisdag) kör vi in i Frankrike! Jag ska dricka kaffe och äta mat varannan timme!

7 kommentarer

Husbilsresan: Osthofen

Husbilsresan: Osthofen

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2025 08:11

(Länk till dag 1 & dag 2.)

Hela söndagen tillbringade vi i Osthofen, en liten vinby med 10 000 invånare, tre skolor och fyra kyrkor samt otalet vingårdar. På Grittmans vingård (där vi sov inatt och åt mat igår) köpte vi massa vin och gav Anette lite prinsesstårta, och sedan körde vi några hundra meter för att parkera på en annan vingård.

– Vi ska bara chilla idag! sa födelsedagsbarnet Lisa med tårta i munnen.
– Då passar jag på att springa en runda, sa Jesper.

Hmmmm. Sitta stilla och chilla är jag kass på. Springa en runda kan jag inte med kryckorna, tänkte jag. Men ålrajt, läsa en bok och mysa blir bra. Under täcket kanske. Myys, chill-chill! Koka lite te, läääääsa.

[konstpaus]

Fem timmar senare hade vi gått en promenad runt hela Osthofen, klättrat över en mur in i en judisk ~~kyrkogård~~ begravningsplats, ätit Schnitzel respektive ”Omas Rinderschmorbraten mit Apfel-Rotkohl, Knöpfle und Kräftiger Soße”, druckit två glas vin och smofsat i oss en delikat efterrätt på Zum Weißen Roß.

Bilden kommer från restaurangens sajt, men är tagen från exakt det ställe där vi satt. Det var fullsatt trots att restaurangen egentligen skulle vara stängd för lunchpaus när vi kom. ”Äsch, kocken lagar gärna mat till er” sa kyparen.

Maten var brun, smaken var ”mat”, men på något sätt var det ändå det godaste jag har ätit på bra länge. Rödkålen där på vänstra tallriken sköt mig rakt in i dåtiden: julafton 1978 ungefär.

När jag sa att Lisa fyllde år, kom fyra glas bubbel in med raketfart. Det fjärde glaset svepte kyparen snabbt samtidigt som han gratulerade oss allihop till födelsedag, resa samt val av restaurang (tack Anette!) och sällskap.

Ute på gatan igen ramlade vi rakt in i en port med vinautomat. Där stod vi säkert i tio minuter och försökte köpa en flaska bara för att få se den trilla ner utan att gå sönder.

Men ack. Vi kunde inte bevisa att vi var 18 år fyllda pga. ickekompatibla legitimationer, så vi fick lulla vidare.

Att gå med kryckor är som ni kanske vet en konst. Att gå 11 000 steg med kryckor var görligt, men besvärligt och tråkigt, fast då såg vi till att gå på intressanta ställen som t.ex. en judisk kyrkogård.

Även här finns de fascinerande sladdhärvorna som vi nästan bara kan se på ett ställe i Sverige: Centralen i Stockholm.

Det var väldigt slitet på sina ställen inne i byn. Och lite spökligt öde.

Så fascinerande: massa gamla cigarrettautomater på de gamla huskropparna!

Överallt finns spår av forna tiders hemskheter; på gravstenarna såg vi några där ”död” & datum var ersatt av ”mördad” & namn på ett förintelseläger. ”Ermordet in Auschwitz.”

Dessa ”snubbelstenar” är så vackra i sin enkelhet.

Namn på personer som fördes bort från huset där de bodde – placerade precis vid entrédörren.

Nu har jag precis upptäckt något underligt. Jag tog en bild på stationsskylten för att den såg så ämlig och sliten ut. När vi kom hem till husbilen och läste på lite med om Osthofen visade det sig att där, bakom skylten, ligger ett f.d. koncentrationsläger.

11 kommentarer

Husbilsresan: Lübeck–Frankfurt

Husbilsresan: Lübeck–Frankfurt

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2025 09:25

(Dag 2)

Igår morse vaknade ungdomarna (som är i 30-årsåldern, kanske ska tilläggas) två timmar efter mig. När de inte var vakna hann jag sabotera hela min mejldatabas, kissa fel i husbilstoan, slå stortån i en och samma jävla kantiga kant tre gånger, sopa golvet i husbilen och gå ut och andas tysk luft.

Därefter fortsatte morgonen med att vi alla tre försökte få igång den alienliknande, synnerligen futuristiska kaffemojängen som krävde miljöovänliga kapslar. Den sprutade vatten som en trädgårdsslang, den mullrade och pyste och den gav efter varje försök – när vi hade tagit bort muggen – upp en suck med efterföljande vattenprutt som vi inte alls var beredda på.

Jädra snygg. Men oanvändbar. (Och en plasthyacint.)

– Men det är ju väldigt små kapslar.
– Små? Hur ser stora kapslar ut?
– Inte vet jag.
– De ska nog inte skramla omkring där inne.
– Hm. Och hur ska kaffet egentligen komma ut?

– Äsch, jag hackar hål i kapseln, sa jag. (Det hjälpte inte ett dugg.)

Till slut gav vi upp och tog allt varmvattensspill och gjorde påste istället. Ungdomarna är för övrigt inge vidare frukostätare; Lisa åt Toblerone och Jesper ölkorv. Jag klämde i mig två snabba bananer och började vid elvasnåret att hallucinera om äggröra och bacon. Så då stannade vi och köpte kaffe till mig.

Husbilens vinande, tjutande, swoschande och allmänt låtande avhjälptes faktiskt lite grann genom – tadaaaa – silvertejpen som jag hade i min packning.

Lisa tejpade helt sonika igen stora husbilsdörren.

Resan på Autobahn tog sin modiga tid med Stau här och där. Det var riktigt trevligt eftersom vi satt högt och vädret var vackert och inget hetsade oss. Vi öppnade fönstren och lyssnade på en kass ljudbok där uppläsaren visslade på alla S och svalde sista ordet i alla meningar. När vi bytte till ompa-ompa-Oktoberfest-musik blev det lite mer livat.

Blott 18 km/h på Autobahn. Vid de flesta ställena var det sanslöst vackert med lövträd i regnbågens färger, så vi bara njöt.

När vi körde förbi en vindkraftverk-koloni som for runt som flygplanspropellrar, utbrast jag:

– OJOJ vad det snurrar!

Lisa blev alldeles förskräckt och räckte sig efter närmaste godispåse samtidigt som hon sa:

– Nä! Va? Är det blodsockerfall? Ska jag ta ratten?

I kvällningen kom vi fram till Osthofen i Rhendalen, där vi parkerade vid en vingård. Vi kom alldeles för sent för visningar och provsmakningar, men husfrun Anette släppte allt hon hade för händer och välkomnade oss in ändå.

En timme senare hade vi fått smaka på sex olika viner och ätit tre olika Flammkuchen (lax, grönsaker, rökt tofu) – för Anette var ju naturligtvis även kock.

Här förklarar Anette med hjälp av en leksak hur man skördar vin – druvorna skakas loss under tröskan på exakt rätt dag i processen och plockas sedan upp av samma maskin. ”Inte ett enda blad följer med i hanteringen!” (Mannen som kör maskinen har jour, och står beredd i ungefär en vecka medan vingården går och känner och klämmer på druvorna.)

Här är en helt ljuvligt välsmakande grönsaks-flammkuche – en vit pizza med krämfräs istället för tomatsås.

Jag har vänner som kämpar med att få dahlior att trivas i Sverige. Därför tog jag en bild i pannlampans sken sent igår; dahlior växer som ogräs i dalen!

Nu ringer alla kyrkklockor uppfordrande i byn. Men vi ska sitta i husbilen och äta prinsesstårta till frukost – och sedan halta iväg och undersöka omgivningarna i gnistrande solsken!

9 kommentarer

Husbilsresan: Sverige–Tyskland

Husbilsresan: Sverige–Tyskland

Publicerat av Lotten Bergman den 11 oktober 2025 09:50

(Dag 1)
Nu ser det i rubriken förstås ut som om det handlar om en fotbollsmatch. (Mitt intresse för landslaget har svalnat betänkligt på senare tid eftersom jag tydligen bara är med dem i medgång, inte i motgång.)

Men nej – jag är ute på ett stolleprov som heter duga: nio dagar i husbil med barnens kusin Lisa, som sprider glädje på jorden med glada tillrop, fantastiska språkkunskaper och helklockade klänningar. Med på resan är även sjuksköterskan Jesper. (Inte för att utöva sitt yrke på oss, utan för att han är Lisas kompis.)

Igår verkade det dock som om en högre makt försökte tala om för mig att stanna hemma eftersom jag

sedan två veckor måste ta mig fram med kryckor för att vänsterknät gav upp livet
plötsligt upptäckte att de tågbiljetter Eskilstuna–Lund som jag ju hade köpt inte alls var köpta
vaknade en timme för sent och blott hade en kvart på mig innan bussen gick hemifrån
trots allt lyckades fixa biljetter, och hinna med bussen – men då hamnade på ett tåg som stod stilla pga. obehöriga i spåret i Katrineholm.

I Lund plockade vi upp vår husbil hos en stressad polska – men medan hon sprang omkring och försökte hitta wi-fi för att jag skulle kunna skriva under det digitala protokollet, hittade jag en annan bil. Som färgmatchade mina kryckor, ryggsäck och tröja.

De stolta ägarna till höger berättade att den var ”lite ombyggd” och från 1932!

Efter noggranna förberedelser och kontrollerande av bilen, gav vi oss iväg. Jag hade övat på en 3,5-tonnare med Tjugofemåringens svärfar, så det var plättlätt.

Men vilket jävla oljud det var inne i bilen – det tjöt i fönstren, ven om öronen, mullrade av däcken och swooooschade genom en ranglig liten dörr. Som saknade isoleringslist längs långsidan.

Tror ni att man kan köpa en sån här nånstans i Tyskland?

Dessutom är handbromsen lynnig som en treåring och kräver ett mycket ömt handlag för att inte surna till.

Vi stannade vid ett gigantiskt shoppingcenter i Burlöv för att köpa mat samt täcken & kuddar eftersom det inte ingick i husbilshyran. Dessa täcken & kuddar ägde vi i ungefär 27 minuter, för när vi kom tillbaka till husbilen hittade vi både täcken & kuddar och returnerade de nyinköpta pronto.

Sedan körde vi förbi punkterade bilar, två ambulanser, några Teslor och en familj som satt längsmed motorvägen och fikade som vore det 1955.

Punkteringen såg ut ungefär så här, som i Kalle Anka eller nåt. — Det punkterade däcket såg ut såhär, som i en Kalle Anka eller nåt.

Båtresan Rødby–Travemünde gick i en rasande fart, så vi hann bara slänga i oss currywurst och gulaschsuppe samt känna sjöbrisen fläkta i håret en liten stund, innan det var dags att på mörka, tyska vägar skumpa fram i den tjutande husbilen ända till Süsel. Där – på en bondgård – ställde vi husbilen för natten.

Bonden André var en franskfödd tjomme från Martinique som nu hade blivit tysk. Han bäste vän är skogshuggaren ”Bosse aus Schweden”, så honom fick vi prata med via mobil ett bra tag också.

Språksörjan som yrde inne i husbilen var som en delikat pyttipanna av franska sniglar, tysk Spätzle, engelsk HP-sås och svensk lök.

Nu på morgonen har vi pysslat med toan i husbilen, misslyckats med att få igång en kaffemaskin och stått på näsan pga. en dum hallmatta. Idag är planen att köra 6–7 timmar ner till Weinstraße och sedan ta oss in i Frankrike. Vi har inga tider att passa, och de två ungdomarna som tar hand om tant Lotten har inga som helst bekymmer i livet!

10 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2025

Nobelpriset i litteratur 2025

Publicerat av Lotten Bergman den 9 oktober 2025 12:39

Klockan är halv ett, och om en halvtimme vet vi vem som får Nobelpriset i litteratur 2025. Jag har inte läst en enda av de favorittippade, men kan ju förstås kopiera en tips-lista och presentera här!

Can Xue — Kina
László Krasznahorkai — Ungern
Haruki Murakami — Japan
Cristina Rivera Garza — Mexiko
Enrique Vila-Matas — Spanien
Gerald Murnane — Australien
Mircea Cărtărescu — Rumänien
Thomas Pynchon — USA
Anne Carson — Kanada
Michel Houellebecq — Frankrike

Åh fan. Michel Houellebecq igen. Och Thomas Pynchon. Ja, de grabbarna känner jag ju till. Och Can Xue har minsann artikel i NE.Nu kom Mats Malm ut!

Jaha! László Krasznahorkai! Publiken sa … och … samt … (Inget, alltså.)

Jag är jättecool, för jag hann ta denna skärmdump innan artikeln hade uppdaterats.

Ojojoj, nu kommer akademiledamöter och förklarar sitt val, men de är inte medievana. Oj, så nervöst.

(Jag borde ha stått där och showwat. Igår lattjade jag med en jättepublik i Gnesta. Utrustningen var gammal och ickekompatibel med Mac trots att jag hade allsköns adaptrar med mig. Jag konverterade min Mac-Keynote till PC-PPT och mejlade den till vaktmästaren, som sprang tre trappor utan hiss och hämtade sin dator. I konverteringen blev alla finesser korrumperade och högerkanten kapad, men jag körde på i raketfart och improviserade med fler språkfrågor från publiken så att de kände sig nöjda och glada. Även jag var nöjd och glad.)

– You can find more information on double-u double-u double-u dot …eh … nobel… eh …

Så talar en sann akademiledamot!

Ni kommer kanske ihåg hur jag har kommunicerat med Akademien om formuleringen i motiveringen eftersom känslan för hans/hennes och sin har gått förlorad i modern svenska, medan copy-paste är allom bekant? Well. Nu har tidningarna i alla fall citattecken.

Jag upprepar med en dåres envishet att detta hade varit mycket bättre:

László Krasznahorkai tilldelades Nobelpriset för sitt ”visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”.

– Do we have any questions from the floor before we go on with the individual questions?

Efter 1,5 sekunders paus:

– Good, we continue with the individual questions.

PLUPP! så avslutades sändningen.

Man ska tydligen börja med ”Satantango” från 1985 om man är nyfiken. Den har även filmatiserats (sju timmar!) med en inledning på tjugo minuter där man ser kossor som inte gör något alls.

– Allt är svart. Men. Det finns faktiskt ett korn av humor i hans humor, säger de i tv.

Ett korn? Mhm. Jag vill hellre ha ett berg.

Ålrajt, då trampar vi vidare i lervällingen som är världen anno 2025!

Underbar uppdatering.

Jag kan ju inte stoppa krig eller putta bort Trump från tronen. Men jag kan fjärrstyra t.ex. Nationalencyklopedin. Efter dagens tillkännagivande om Nobelpriset i litteratur, skrev alla publikationer – inklusive NE.se – den felaktiga meningen som jag nämner här ovan.

En timme senare – när jag hade mejlat NE – såg det ut så här fullständigt jävla jättekorrekt ut.

My deed is done.

10 kommentarer

Knäknaster med kryckfeeling

Knäknaster med kryckfeeling

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2025 18:02

För en vecka sedan gick jag på fullkomligt plant underlag och funderade på tre föreläsningsdagar, en resa till Dalarna och ett tungt skåp som jag ska flytta. Jag kom också på att jag måste skr…huff.

– AJ!

Jag gjorde verkligen inte några hastiga rörelser. Jag väjde inte för en älg och gjorde inte hoppsasteg nerför en skogsslänt. Högerknät körde omkull och gick in i en osynlig vägg. Menisken rymde till Mallorca och benbitar flög in i benmärgen i min sargade knäskål.

Tror jag.

Några timmar tidigare satt jag med barnbarnet M strax bredvid platsen för den annalkande, mystiska olyckan. Här kan man se hur oskadad jag är: båda benen har fungerande gångjärn som tillåter böjning.

Helgen gick, men det gjorde inte jag. På kryckor lyckades jag ta mig till olika ställen i huset, men det var med ett himla huffande och puffande. På söndagskvällen planerade jag mina två heldagsföreläsningar i Stockholm, och kontaktade dessutom ”vården”. Via chatt ska det nämligen gå jättebra vilken tid på dygnet som helst. Men vården ville bara avsluta chatten! Här kommer två exempel:

Här kan man ana att jag har klickat på ett färdigskrivet svar: slutpunkten saknas ju.

Kommunikationen flög hej vilt på vårdvågorna, där jag skrev att jag hade ont, och vården bad mig återkomma om det fortfarande gör ont. Hela tiden fick jag vänliga tillsägelser via både mejl och sms om att vården hade svarat på mina meddelanden.

Har du fortfarande ont? Ja, jag har fortfarande ont.

När jag kom till stationen i Eskilstuna på måndagsmorgonen stod min radiokollega Jonas där och intervjuade människor om ”hur svårt det ju är att kommunicera med vården”. Han såg kryckorna, kastade fram micken, och så fick jag säga vad jag tyckte i etern.

”Det är ett så kallat UX-problem där användarna inte förstår vad kreatörerna vill att vi ska göra med de digitala lösningarna”, sa jag.

De två föreläsningsdagarna om AI for fram i raketfart och jag fick hjälp med att bära kaffe, macka, fika och jag vet inte allt. Så fort jag gjorde minsta lilla oförsiktiga rörelse, högg någon in en kniv i knät.

Eftersom även mitt högra knä är trassligt, förstår ni att den här posen inte är alldeles enkel.

Jag fortsatte att kommunicera med ”vården”, som påstod att den var en riktig människa, men som bara ville avsluta hela tiden. Naturligtvis klämde jag sedan in ännu ett Dramaten-besök (Gertrude Stein med Johan Rabeus) – där biljettkontrollanterna tog hand om mig bättre än någonsin.

– Eh, förlåt, jag visste inte att jag skulle gå på kryckor när jag köpte biljetten …
– Men inte ska du sitta där upp med dina kryckor! Kom här nu och sätt dig på parkett. ALLRA längst fram!
– Är det sant? Vilken lycka! Johan Rabeus kommer att kunna spotta på mig!
– Ja, visst är det underbart?

Jag satt en meter från sufflösen, som inte längre sitter i en lucka längst fram på scenen, och som heller inte ropar replikerna. Så har det säkert varit i många år, men först nu såg jag hur det funkar.

Där i det mörka hörnet till vänster kröp sufflösen in. Hon tog på sig headset, och när en replik missades, sade hon den med låg röst så att den hamnade i en snäcka i Johan Rabeus’ öra. (Dramatenväggen ser lite sliten ut.)

Igår morse vaknade jag så i min säng, och kastade mig på mobilen örli in de mårning så att jag skulle komma långt fram i vårdcentralens telefonkö. När jag till slut fick tala med en vårdperson, hade denna ingen aning om all min kommunikation med chatten.

– Men här har jag en tid till en läkare kl 11.30! Välkommen!

Några minuter senare kom ännu ett plingeliplong i mobilen och mejlen om att jag hade fått ett svar i chatten: en läkartid kl 13!

Så här såg denna (anonymiserade) kommunikation ut:

Nu skulle ju slutklämmen på denna rekapitulation av det senaste knätrasslet kunna vara ”operation pronto” eller ”röntgen på måndag” eller varför inte ”här, bada i kortison så blir det bra”.

Men det hade väl varit trist och fantasilöst. Istället sa läkaren:

– Med tanke på smärtan borde dina knän vara dåligare. Du har finfina korsband och bra muskler och inte någon inflammation. Fortsätt med smärtlindring på maxdos och hör av dig nästa vecka om det blir sämre.

Jahaja. Då trampar jag väl vidare i ullstrumporna.

Igår kväll var jag utelåst i mörkret utanför baskethallen. Jag skickade den här bilden till jourvaktmästaren, så att han skulle förstå hur synd det var om mig. (Det löste sig.)

Nu vankas på kryckor på

långhelgen med svampplockning i Dalarna
en föreläsningstur till pensionärer i Gnesta
tio dagars vinresa till Alsace.

(Fotnot: Enligt språkvården accepteras dåligare i vardagligt språk, särskilt när det handlar om hälsotillstånd.)

12 kommentarer

Prassel

Prassel

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2025 10:10

När jag häromdagen rafsade genom mina mynthögar (och fascinerades över tioöringens pyttelitenhet), hittade jag några sorterade högar med sedlar. En polsk hög med złoty, en serbisk hög med dinarer och en hög med osorterade förmögenheter i pappersform.

– Heureka! sa jag och sprang till det gula växlingskontoret som jag senast besökte för kanske tio år sedan.

Den person som tog emot mina pengar bläddrade genom förmögenheten som en croupier – snabbt och effektivt och utan tvekan. Hon mumlade:

– Gammal. Gammal. Jättegammal. Mhm, bra, bra, gammal, ojojoj, åh, hm, bra.
– Vabaha, ser du så snabbt att sedlarna är giltiga eller ej? utbrast jag. Jag kan ju inte ens se vilket land de kommer från!
– Det här är mitt yrke. Nu ska vi se.

Här klämde hon lite extra på en sedel, gnuggade lite med tummen som vore jag Gösta Ekman-Sickan som hade en lysande plan.

– Det blev 1 546 kronor.

Eftersom jag var alldeles stirrig av upphetsning över både hennes professionalism och min egen förhoppning om guld och gröna skogar, fick jag impulsen att betala 1 546 kronor. Men sansade mig. Hon bläddrade fram färska, svenska sedlar som fortfarande är mig obekanta.

– Herredumilde. Det är ju jättemycket! Det är ju sanslöst! Jag är 1 500 kronor rikare än när jag kom hit!
– Nja, strikt talat har du ju varit lika rik hela tiden. Om du vill sätta in pengarna finns det en automat dä…
– Pfft. Sedlarna ska in i plånb… ner i fickan. Jag ska som Pojken med guldbyxorna rafsa fram sedlar!

På lätta fjät flög jag fram på gator och torg – utan att hitta nån butik som ville ha mina sedlar. Kontantfri butik, kontantfri butik. Men kontantvälkomnande? Hm. Systembolaget och Ica.

Äsch. Om ryssen kommer, har jag mitt på det torra och kan säkert för mina prassliga sedlar köpa brännvin och sockertopp som vore det 1942 eller nåt.

(Hit kommen letade jag i säkert en timme efter en handskriven handlingslista från förr. Hopplöst! Närmare såhär kom jag inte – en köpelapp med kryddor.)

”Godsaker” låter så trevligt. [Stockholmskällan.]

Uppdatering!
Jag trodde att Michelangelos inköpslista var en skröna!

Den är från 1518 och finns i samlingarna i Casa Buonarroti i Florens. Förmodligen skrevs den under fasteperioden, säger forskningen.

Efterlysning: gamla handlingslappar! Mejla eller pluppa in i kommentatorsbåset!

16 kommentarer

No, no Nanette och andra kulturyttringar

No, no Nanette och andra kulturyttringar

Publicerat av Lotten Bergman den 12 september 2025 13:13

Regnet öste ner igår eftermiddag, och jag svettades floder i ett växthus som stavas MÄLARTÅG. Dessutom var växthuset en myrstack av drypande sura människor som letade efter sittplats, samt fritidsgård som fritidsgårdar var 1978 – tonårsbröl, tonårsfnitter och smärtsamma testosteronsnärtar med vilket vapen som helst. (Keps, väska, hand.)

– TJOFF! HÖHÖ!
– VAFAAAN!
– SNÄÄHÄRT! HÖHÖ!
– DU ÄR DÖÖÖD!
– PÅ DIN MAMMA!
– KLATJOFS! HÖHÖ!

Eller vad det nu är de vrålar. Artikulationen var sisådär och mina trumhinnor känner sig lite slitna.

Stationshusen längs vägen var fulla av blött folk, Pressbyråer var fulla, alla småtak vid entréer och cykelparkeringar utnyttjades till max under muttrande, stånk och suck – medan jag satt i mitt regnställ och var glad för att jag var på väg till Stockholm med tre mål, nämligen att

överlämna ett gäng 50-öringar, enkronor och femkronor till silversmeden Niklas
se Juloratoriet på Dramaten
slafsa fram i regnkostym och stövlar som vore Hamngatan en djup skog i Dalarna.

Ja, silversmeden vill ha nya slantar som inte innehåller silver. Mystiskt va?

Kolla vad valsen gör slantarna långa! (Foto: Niklas Ejve.)

Förra veckan såg jag på Dramaten enaktaren [BLANK], som skrivs precis sådär med hakar och versaler.

Tyvärr hade ingen i produktionen pluggat svenska skrivregler, och de visste därför inte att det är jätte-jätte-opraktiskt att ha en titel som kräver specialtecken eller t.ex. plötsliga versaler av ingen anledning. Alltså ska man som t.ex. journalist som recenserar skriva pjästiteln Blank på samma sätt som man ska skriva varumärket Iphone eller butiken Ikea och försäkringen Villaxtra.

Om man alltså vill följa reglerna, vilket man naturligtvis vill.

Kortrecension: Blank var nästintill outhärdligt babblig, bråkig, bullrig samt banal – och överallt var det blod. Blodiga klänningar, blodiga händer, blodiga kinder och blodiga bylten. (Jag hade helt klart fel i denna min åsikt, för resten av publiken gav ensemblen stående ovationer.)

Och nu till rubrikens operett, som är grunden till min teaterförtjusning: Riksteaterns No, no, Nanette, som jag såg i Malmö 1972. Lilla åttaåriga Lotten hade stickiga kalasbyxor, obekväma skor och kringlor med sidenrosetter – och blev trots detta helt frälst. Det som skedde på scenen var det vackraste, bästa, mest fantastiska jag någonsin hade varit med om, så jag bestämde mig för att bli skådespelerska. (Den drömmen höll jag fast vid tills jag började jobba på Nationalencyklopedin 1988.)

Men de har ju inga kläder på sig! (Bildkälla.)

Tydligen är just detta kulturverk harmlöst på gränsen till debilt, men två låtar utvecklades ändå till populära örhängen: Tea for Two & I Want to Be Happy. Och anledningen till att jag envisas med att se på teater än idag.

På väg till Dramaten sprang jag på kommentatösen Karin, och vi enades på gamla människors vis om att teatern var bättre förr och att vi helt enkelt bara borde ge upp om teaterinstitutionerna inte skärper sig. (För säkerhets skull: vi fnittrade oss genom hela detta resonemang.)

Trots det absurda regnet och stormvindarna var det tack och lov varmt ute. Jag mötte några paraplylösa grabbar i shorts och t-shirt, några inte så propra män i jeans och kavajer (som inte kommer att vara sig lika imorrn) – och otalet paraplykämpande kvinnor.

Förtvivlat kämpade paraplyet för att inte spolas bort av regnmassorna.

Han har sköna skor och har köpt en plastpåsejacka. Hon har klackar, snygg frisyr och ett paraply som är lika robust som en minikjol.

Juloratoriet på Dramaten var utmärkt! Jag höll mig vaken i tre timmar och blev till och med uppgraderad från andra raden till allra bästa platsen på parkett, medan mina ytterkläder hängde på tork i garderoben.

Vid 22.35 på torsdagskvällen sågs denna kvinna i blommiga stövlar, regnbrallor, fodrad regnkappa OCH paraply släntra mot Centralen. Jag var torr som fnöske när jag kom hem, men de tre skymtande surdegsbröden från NK (finskareva) var blöta som delikata disktrasor.

26 kommentarer

Lotten Inlägg