Ujuj, nu blev facitet sådär långt igen. Vojne vojne. Men vi tar väl några citat från nians kommentatorsbås – i en enda röra utan urskillning där tokiga gissningar blandas med korrekta ledtrådar!

Hemul:
Potatissäcken fraktades framgångsrikt över ett hav, men damp sen troligen ner i ett annat.

Nina:
Mildred och prinsessan delade öde med HB. Pionjärer inom sin grej.

Ninja-Malin:
Biskopar, norrmän, överdimensionerade typer och en och annan stenfrukt passerar revy i hjärnvindlingarna.

Leda:
Först: Läktarhäng och tröstglögg med fattanollklubben är ju inte det sämsta en svinkall afton.
Lite senare: Nä nu. Herr Nilsson är i själva verket en kanariefågel. Det har jag från säker källa.

Per L:
Jösses Amalia vad svårt det här verkar vara.

Cecilia N:
Nån som muttrar i kavajen?

Hihi.

Det började som vanligt med att en helt vanlig tjej utan ambitioner blev tjuginånting år och vips drabbades av en passion. Amelia Earhart (1897–1937) – öronhjärta om man anstänger sig lite – blev skrämd halvt från vettet på en flyguppvisning när nån ung flygarspoling bestämde sig för att störtdyka mot publikhavet. (På den tiden, förstår ni, gick man man ur huse för att kolla på flygplan. Idag springer man på samma sätt efter influencers. Well, jag är välan född i fel tid, jag som i min ungdom suktade efter kåsörer på Strandvägen.)

Och det var då det sa klick i flygarhjärtat. Först skulle Amelia bli läkare. Men så utvecklades hennes liv i raketfart när hon stötte på en flyglärare vid namn Anita Snook. Sedan hände en himla massa saker och så dog hon med sin navigatör Fred Noonan.

”Från Snook till Noonan” heter tyvärr ingen bok om Amelia. Än.

Hur som helst – när passionen slog till gick hon inte att stoppa. Hon hoppade av läkarstudierna och tog 28 olika jobb för att få ihop pengar till ett flygplan med tillhörande certifikat. Man kan ju lite von oben tycka att det var lite att ta i att äga ett helt plan som nybörjare, men så var Amelias plan. När en annan flygtokig tjej – Amy Guest – var tvungen att hoppa av ett flygprojekt för att hennes familj förbjöd henne att vara tokig, hoppade Amelia Earhart in.

Nu föll det sig så lyckligt att the one and only Charles ”Lindy” Lindbergh såg ut nästan som Amelia. Eller om det var tvärt om. Charles fick i Amelia snabbt en kvinnlig arvtagare, som i tidningarna under flera år fick heta ”Lady Lindy”. 

Och över Atlanten kom hon med två män på blott 20 timmar, till allas stora glädje. Tidningarna tog i brist på krig fram krigsstilsrubrikerna.

Piloten och suputen Bill Stultz fick för besväret 20 000 dollar, mekanikern Slim Gordon fick 5 000 medan Amelia Earhart fick den stora äran. Amelia var förstås sur, putt, arg och besviken för att hon bara fick åka med som en säck potatis på just denna färd – men begrep ju att reklamvärdet var högt.

Under dessa år på 1920- och 30-talen for äventyrliga män och kvinnor omkring i luften över hela världen som små skottspolar. Men så blev det dåligt väder. Eller för varmt. Och för kallt. Och för fuktigt eller torrt. Eller så gick planen sönder. Och så försvann de. Varje vecka stod det i tidningarna om uppskjutna starter och försvunna småplan och upphittade lik samt för evigt saknade flygplan. Mildred Doran var en av de bortflugna …

Precis som i lucka 9 skrev Amelia Earhart ett brev som skulle öppnas om hon dog, och precis som i luckan hade hon verkligen med sig egendesignade mutterknappar och skärp av gamla kullager (heja Sverige!). Hon designade naturligtvis även klänningar och hade ett eget klädmärke. Som vilken influencer som helst, ja.

Men det var förstås flygare hon var egentligen – inte designer. Hon flög och flög och skapade braskande rubriker och var plötsligt berömd under sitt eget namn istället för Lindberghs.

Men så kom dagen när hon blott hade en enda utmaning kvar: att själv styra ett flygplan runt hela jorden längsmed ekvatorn (ungefär). Sagt och gjort, upp for hon. Det gick bra. Mellanlandningarna gick enligt plan. Bensin fylldes på. Matsäckar packades. Allt funkade perfekt. Förutom alldeles i slutet, när något hände.

Ett morsemeddelande från Earhart & Noonan uppsnappades av en båt:

We cannot see you.
Fuel is running low.
Been unable to reach you by radio.
We are flying at 1,000 feet.

Och det var det sista livstecknet från världens mest kända tjej-pilot. (Lindbergh, bröderna Wright och grabbarna är nog per definition mer kända fortfarande.)

Men den hemliga lilla burken i lucka 9 då, vad var det?

Jo, sedan Amelia Earhart försvann 1937 har allsköns konspirationsteorier presenterats. Hon sägs ha blivit tillfångatagen och kidnappad, jobbat som spion åt Japan, dött i ett fångläger, fått ihop det med sin flygpolare Fredrick Noonan, gått under jorden eftersom hon var trött på uppmärksamheten och därför blivit nunna i New Jersey. Men framför allt har man letat efter planet och eventuella skelett, matlådor och kartor samt kullagerskärp.

Så sent som bara häromåret hittades en plats som visade alla möjliga olika tecken på att ha hyst skeppsbrutna flygpiloter. Ett skelett med osedvanligt långa armar antogs vara just Amelia Earhart och en hög med mystiska glasbitar limmades ihop till en liten burk som var på pricken lik den burk som alla visste innehöll anti-fräkenkräm.

För tydligen var den så frejdiga Amelia bekymrad över sina fräknar att hon försökte gnugga bort den med en sån här kräm, som hon ska ha packat ner på sin jordenruntflygning. Fan tro’t, men idag vet man inte mer än så. Dock är de mest intresserade Earhartnördarna så envisa att lösningen kanske någon gång kommer.

Såja! Nu rafsar vi fram lite lappar och fyller på med några nypåstigna i plommonstopet! Krafs, krafs! Tischorna kommer på onsdag nästa vecka förresten! Tjosan, här kom en liten skrynklig en – den ser ut att ha varit med förr. Aha! Charlott – the Goblin girl!

Det var det! Ni som satsade på att det skulle bli en Nobelpristagare i lucka 9 – med facit den heliga Nobeldagen den 10 december – hade nästan rätt, för jag försökte verkligen att julkalendra Abdulrazak Gurnah. Men det var svååårt.

Lucka 11 kommer på lördag morgon – inte lika tidigt som vanligt eftersom jag är ute och rullar hatt (och följer alla eventuella restriktioner) på fredagskvällen.

En ur båset uppfiskad hakke-limerick!

Sisåhär säger Anna från Stånga
när hon fisk (Karpe Diem) vill fånga:
”Om en lutfisk så söt
lägger näsan i blöt
finns det nyfikna fiskar, och långa.”

Det vacklade betänkligt vad gäller självförtroendet i båset under dagen … Och så undrar jag hur många som pga. Christina (nytt nick, men gammal i båset) förgäves googlade fram Universitair Veterinair Diagnostisch Laboratorium (UVDL). Men så har vi stackars Agneta uti Lund som trodde att HB var en bro! (Vi hoppas på förklaring i facit-kommentatorsbåset.)

Men Zkop visste besked!

1. Det kunde varit komiskt om det varit en göteborgshistoria som börjat med Kal eller Ada.
2. I dagens lucka super man.

Efter ett tag trillade polletten ner här och där:

Maplestream
– Är luckan kryptisk eller inte?

Hannoia:
– Superkryptiskt! Jorå!

PK
– Visst har Jocke Bergs band lagt av?

Pysseliten:
– Jag landar i en gissning på Doktor Mugg, eller möjligen Kapten Filling.

Och så en trevlig kommentar från Lottenpotten, som var så sann – men inte innehöll nån ledtråd:
– Ohh, vilken kväll! Jag har skrattat åt båskommentarerna så jag kan inte längre kan tänka klart.

Dina skrattade så hon satte kaffet i halsen åt en av alla de roliga historierna som kryddade båset, nämligen Pigga Kristinas:
– The past, present and future walk into a bar. It was tense.

Så … vem är då HB idag när man ska välja mellan själva rollfiguren (Stålmannen) och upphovsmännen Jerome Siegel (1914–96) & Joseph Shuster (1914–92)? Ptja, Siegel och Shuster är det tyvärr inte så mycket att säga om … HB får nog trots allt vara den superstarka och supersnälla Stålmannen.

Men vilka var då barndomskompisarna Siegel & Shuster?

Shuster var tecknaren, som växte upp i en rysligt fattig familj. Han hade inte ens möjlighet att köpa papper att rita på – men en dag fann han några bortslängda tapetrullar som han klottrade på under flera år. Ungefär så här:

Själva Stålmannen baserade han på Douglas Fairbanks, medan Harold Lloyd fick vara modell för Clark Kent med brillorna.

Siegels liv var inte lätt det heller – han hade fem syskon och allt var förfärligt fattigt och bedrövligt även för honom förstås. Hans båda föräldrar dog av en hjärtattack (1932 och 1941) och i nästan hela livet kämpade Siegel (liksom Shuster) för att hitta jobb och tjäna pengar. Förutom under den korta tiden när de gjorde succé med sin Superman.

Siegel och Shusters första idé tillsammans var en serie om ”Doctor Occult”, som var ritad på dessa nyss nämnda tapetrullar och några bitar brunt omslagspapper. Förlaget som betalade dem för serien bad Shuster att vara så vänlig och fortsättningvis lämna in originalen på vitt papper. Familjen fick låna ihop lite pengar till Shuster, som då för första gången i sitt liv fick rita på riktigt tecknarpapper.

Men nu ska ni få höra på nåt alldeles galet: i den första versionen från våren 1933 (se bilden ovan) var Stålmannen ond. Storyn sålde bedrövligt, så de båda kreatörerna gjorde 1938 om Stålmannen till den söting vi känner igen från idag. Den blev en superdundemegasuccé som gjorde att Shuster och Siegel äntligen kom på grön kvist.

Men sedan gick inget deras väg. Igen. De sålde rättigheterna till Stålmannen för en tusenlapp, blev berövade på all cred (deras namn ströks i alla alster av förlaget!), stämde allt och alla i flera omgångar och blev till slut någorlunda kompenserade genom en årlig ersättning på 20 000 dollar. Det hjälpte föga; pengarna rann ur händerna på dem trots att de ritade och skrev för allt vad tygen höll. Shuster blev blind och dog urfattig, Siegel dog traditionsenligt urfattig i en hjärtatttack.

Siegels meritlista är förresten kul att granska – här är några av de rollfigurer som han hittade på: Superboy, The Spectre, Star-Spangled Kid and Stripesy, Bouncing Boy, Brainiac 5, Cosmic King, Triplicate Girl, Invisible Kid, Matter-Eater Lad, Lightning Lord, Phantom Girl, Chameleon Boy och Saturn Queen. Men rik på dem blev han som sagt icke.

Stålmannen då, Supermannen som vi alla känner så väl? Jodå, hemma på Krypton var han som vem som helst, men när han hamnade här nere på jorden blev han superstark av vår gula sol. Av D-vitamin kanske? I en knasig film från 1978 lyckades Stålmannen vrida tillbaka tiden genom att snurra jorden åt fel håll, vilket fick en 14-årig Lotten att sucka av tidsreselycka.

Superskurken heter som bekant Lex Luthor – på min tid spelad av en rar Gene Hackman med lockigt hår, men numera ser han förfärligt elak ut.

Hopp i hatten, alla små lappar! Jag har stökat till någe alldeles förfärligt i sovrummet med alla böcker, anteckningar, notisar och namnlappar samt datorer – men plommonstopet har jag stenkoll på. Jag draaaaar … Niklas i Göteborg! Som liksom Ninja och några till är glad att Stalin är tyst!

Lucka 9 kommer på torsdag morgon!

Lite embryobonus mår man ju inte dåligt av!

embryo kommrer in på en brar

hallon hallon vad kostrar en sån där det undrar jag nu

åh en grin okcså tronic: fyrahundra kronor på öret

då blir man på örat det undrar jag nu yo

åjovars efter ett par stykcna blir man sjön

då tar jag ett glas kranbärsjos eftrersom jag vill inte bli sjön det säjer jag nu

det gnäller att ha sitt på det torra efter en blöt kväll det säjer jag nu

yo

Gonatt på er alla! SOM jag skrattade åt Ledas ledtråd!

Leda:
– Ska det här vara litteratur? Ett romanexperiment? En experimentroman? Eller tjugo? Manifest och doktriner och uppviglingsidéer med megalomant vetenskapliga anspråk, och sånt ska man behöva ägna adventsfriden åt. Dra åt ståplatsläktaren! Pah!

De andra ledtrådisarna i båset var lite mer dämpade:

Christer, the Long Distance Personal Trainer:
– Anklaga mig hit och anklaga mig dit! Jag har en kusin som bor i den lägenhet där den bordell där Geijeraffären utspelade sig en gång låg.

zkop:
– Solklart. Tralala.

Maplestream:
– Denna gråtyngda förmiddag finns inget att sola sig i. Jag ska läsa tidningen för att ta reda på vem som är att skylla.

flygbengan:
– Handlar det om en ostaffär är det i så fall en fransk sådan.

Leda återkom med ännu en höjdare:
– Typisk serieförfattare. Inget nobelpris här inte.

hakke:
– För övrigt hade ju Nixon mer gemensamt med den här affären än Geijer, medan Peter Brott låg närmare till att få sitta i snickerboa efter sina hyss.

Vi tackar dagens hemlisbloggare för att det fanns så himla mycket ledtrådar att ösa ur: ostar, sex, saluhallar, intima detaljer, kända polare och mystisk död.

Det handlar alltså om Émile Zola (1840–1902), som 1898 publicerade ett offentligt brev, långt som ett ösregn, om sitt ursinne angående Dreyfusaffären: J’accuse. Han anklagade där officerare och myndigheter för att ha brutit mot lagen och på det hela taget betett sig som skurkar. Allt detta är återgett helknasigt i Lucka 5, för där handlar det om Geijeraffären och Geijers oskuld. (Diverse boktitlar är inbakade: ”Brottslig kärlek” 1884, ”Arbete” 1901, ”Rättvisan” (ofullständig eftersom Zola plötsligt dog), ”Fällan” 1879 – och avslutningsvis namnet på själva tidningen som publicerade brevet: Gryningen [L’Aurore].)

När Zolas pappa dog 1847, kom den lille pojken och hans mamma på obestånd. Och detta obestånd kryddades med skoltrubbel, halm i skorna och allmän leda. Inte lyckades han heller ta sin grundskoleexamen, varför Émile Zola fick börja jobba på många olika ställen. Ibland gick det bra, ibland slutade han efter blott någon månad. Men så började han utföra skrivuppdrag på jobbet, och hemma plitade han på genombrottsromanen som blev en superdundermegasuccé: Thérèse Raquin. (En titel som jag på grund av accentångest ofta undviker att skriva.) 

Kommen så långt i detta facit kom Tjugosjuåringen och läste över axeln på mig.

– Är det Zola? Va? Jag kan citera Thérèse Raquin! ”Akten blev tyst och brutal.”
– Va?
– Ja, vi läste den i ettan på gymnasiet. Vänta ska jag hämta den.

Säga vad man vill om gamla dammiga böcker med sedan länge döda författare, men ibland gör de bevisligen ett outplånligt intryck. Eller som NE skriver:

”Zola har ofta förkastats av idealister och avantgardister men var redan från början, och är fortfarande, en ”läst” författare.” 

Att hitta information om Zolas verk är inte svårt. De beskrivs outhärdligt noggrant med en ur Nordisk familjebok kopierad uppräkning som till sin stil påminner om just Zolas sätt att noggrant räkna upp saker och ting som ostar, grönsaker, klädesplagg, köttbitar och knivar.

Att finna kuriositeter om honom är svårare. Men jag gör ett försök i tre kapitel:

Kompisen

Zola var sedan barnsben kompis med Cezanne. De umgicks i konstnärskretsar och delade med sig av tavlor, böcker och råd.

I alla år har alla konst- och litteraturforskare hävdat att Cezanne sade upp kontakten med Zola, eftersom denne hade skrivit ett nidporträtt av en konstnär i ”Konstnärslif” (1886). Nu har familjen Zola delat med sig av ett brev som bevisar att så inte alls är fallet. Alla forskare sliter sitt hår i förtvivlan och alla filmmakare gråter blod.
(Läs mer i SvD om ni vill.)

Hustrun, älskarinnan och barnen

Äktenskapet med Alexandrine Zola blev barnlöst, så Émile Zola fick med hustruns goda minne (sägs det, men här finns det än så länge inte nya brev att upptäcka) två barn med en anställd hushållerska.

Den mystiska döden

En tidig höstmorgon bröt sig tjänstefolket in i paret Zolas sovrum eftersom det var så mystiskt tyst och mörkt i rummet. Fru Zola låg livlös på golvet medan maken låg ytterst obekvämt med benen uppe på sängen och överkroppen på golvet.

De var kolmonoxidförgiftade eftersom eldstaden på något sätt var igensatt. Mirakulöst nog fick läkare liv i Alexandrine, som omedelbart kontaktade Jeanne Rozerot och de två barnen.

Zolas liv gick däremot inte att rädda. På grund av att han sedan Dreyfusaffären hade utsatts för otaliga dödshot, misstänkte man mord – men inga bevis hittades någonsin. Polisen lät till och med marsvin övernatta i rummet med eldstaden igång, men alla överlevde.

Nu hittade jag en text som Birgitta Stenberg skrev om Zola 1980 (i ”Författarnas litteraturhistoria”). Den inleds så här: ”På försommaren 1950 lyckades Émile Zola tråka ut mig så jag aldrig har kunnat glömma det.” (Hon kommer senare på andra tankar.)

Men det var det! Nu ska vi dra en vinnare som får längta och trängta efter tischan jag vet inte huuur länge! Rassel, rassel! Jag drar … Hyttfogden! Tjo!

Lucka 7 kommer på tisdag morgon!

Bonus: en liten notis ur SvD den 7 januari 1893.

Zzzzzzzzz, försökte jag hinta lite försiktigt. Exempel på klurigare ledtrådar ur båset:

Ardy:
”Idag ler jag stort 😁”

Maplestream:
”Får dra på mig den vita rocken idag.”

Bjorn Fundberg:
”Oj, jäklars. Här måste man nog kalla in hjälp. Kanske en smed?”

(pigga?) kristina:
”En doktor och en syrra är ju bra att i dessa tider.”

Zkop:
”Namnet är inte Svensson i alla fall.”

Och så har vi den framtida rapparen embryo:
”ja du har sovit en melon år din gammela neandertralare”

Nej, det var ju ingen ledtråd … Fast kul!

Dagens hemlisbloggare är relativt ung i sammanhanget – här i Julkalendern brukar det ju funka bäst med gamla döingar. Zadie Smith (f. 1975) är en steppande, brittisk, superbegåvad författare med tusen strängar på sin lyra. Och en bror.

Hon romandebuterade som 25-åring år 2000 med  ”Vita tänder”, och ni som granskade ledtrådsbilden noggrant tog säkert lösningen med hjälp av just den titeln – om än skriven med hv av SvD runt sekelskiftet 1900. Av princip brukar jag ju inte avslöja alla lettrådar, men idag är jag på tvärtomhumör!

Zadies brorsa är alltså berömd rappare, medan mamman är jamaicansk barnpsykolog. Pappan tycks blott och enbart ha tre särdrag, nämligen att han är

• engelsman
• Monty Python-fantast
• 30 år äldre än mamman.

Nu har Zadie förvisso tre andra hel- eller halvsyskon som inte är kända, men deras öden är lika diffusa som faderns. Själv sa hon när hon skulle ”beskriva sin grupptillhörighet” (hur i hela friden svarar man på det?) följande:

”Jag är en svart person, även en kvinna, även fru och mor, en brittiska, en europé – för tillfället – en Londonbo och en New York-bo, en författare, en feminist, en andragenerationens jamaican, en medlem av den afrikanska diasporan, en ”Game of thrones-are”, en akademiker, en komedi-nörd, en teori-tönt, en hip hop-skalle och så vidare.”

Zadie Smith verkar trevligt nog göra lite som hon vill, vilket väcker uppmärksamhet i brist på skandaler. Förvånat konstaterar journalisterna att hon har två barn med en och samma man (”så trist!”) och att hon plötsligt for till USA för att läsa in en mastersutbildning och att familjen därefter utan anledning bosatte sig i Italien (”sicket omkringflackande!”). Men alla är rörande överens om att hon är rolig.

Det tyckte dock varken hon eller hennes två komedikompisar under universitetstiden i Cambridge – David Mitchell och Robert Webb. Där försökte de tillsammans göra succé i Footlights, vilket gick åt skogen för Zadie eftersom hon var bättre på att skriva än att framträda. (Footlights är en fantastisk plantskola för allsköns komiker, t.ex. Fry & Laurie, Emma Thompson samt Monty Pythonarna.)

Hon har en cool röst – lyssna här!

Men visst vill ni läsa lite av henne? Här har ni första sidan i ”Vita tänder”.

Och så mitt favoritcitat:

”The past is always tense, the future perfect.”

Har detta översatts till svenska? Dåtiden är alltid imperfekt preteritum, framtiden futuristisk … Pfft.

Men nu äre hattifnattdags! Plommonsylt och mösspåtagning! Lappilapp rakt ner i hatten! Jag draaaaar … Hemul, som sitter på läktarn och hinkar Baileys! (Men tischorna är fortfarande inte färdiga. Sorry.)

Lucka 5 kommer på söndag morgon!