Lotten – Sida 293 – den skrattande språkpolisen

Matbloggarna och … inte jag

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2006 11:12

Mhhhff!

Jag går i åttan igen. De tuffa tjejerna (inklusive Bästisgrannen, den svikaren) ska rida på friluftsdagen. Rida på riktiga hästar med sadlar och stigbyglar och grimmor och svansar och allt. Jag är hyperallergisk och kan inte följa med utan måste åka skridskor med mina lättvrickade fötter istället.

Jag läser på den vackraste av bloggar att det blir Matbloggarpicknick den 23 augusti. Jag – som vill träffa alla bloggare och bloggläsare (för man måste inte vara bloggare) och bloggkommenterare (fast man måste ju inte kommentera) i hela världen – är helt ute. Jag är så lite matbloggare man kan vara. Vänta nu, köttfärslimpa har jag ju skrivit om. På Nostalgia lade jag ut skolmatsedeln från 1979. Och … nej.

Nu ska det bli bättring!
Mat.
Dryck.
Kylskåpstroll.

27 kommentarer

Mitt liv som te

Publicerat av Lotten Bergman den 7 augusti 2006 11:28

Man sitter som vanligt och gör något. Sträcker ut handen mot tekoppen, den varma temuggen med myspyshett te. Men när man greppar muggen är något helt fel. Muggens öra är alldeles kallt och dött.

1) Man har glömt bort tiden och får hämta nytt te.
2) Man har glömt att det stod en gammal mugg bredvid den nya och behöver bara flytta handen fem centimeter åt höger för att njuta.
3) Man har glömt bort tiden och är så inne i det man håller på med att man inte ens märker att muggen är iskall så man häller i förvirringen gammalt muggigt te ner i den intet ont anande strupen och vips mår man lite dåligt.

Sådär var gårdagen. Vi gick upp för att förbereda barnkalaset som skulle börja klockan fyra. Då sneglade Olle på kalasinbjudningen, där det stod att kalaset började klockan tolv. Vild panik och planer på abdikering, myteri samt halshuggning gick hand i hand med detektivarbete i datorernas inre. Inbjudningen som Olle hade tittat på visade sig vara en tidig version, och alla barn kom finklädda till kalaset klockan fyra.

Ett barn lade sig omedelbart med kläderna på i den uppblåsbara poolen. Ett annat barn gick upp till våra garderober och iklädde sig vad han ansåg vara oöm klädsel, och lade sig i poolen han med. Ett tredje barn klädde av sig naken och lade sig med de andra två i poolen. Ett fjärde barn blev getingstucket och ett femte barn kissade på sig.

Då var klockan 16:05.

Apropå te. Källarrensningens fröjder: jag inser plötsligt att jag inte behöver spara på trasiga tekannor – jag kommer aldrig att göra den där keramikbården som jag har fantiserat om. Dessa kannor har i tur och ordning tjänat oss väl i sju år. Hejdå, kannorna. (Det bruna ölstopet i bakgrunden är en av de allra bästa temuggarna. Hejdå, ölstopet.)

11 kommentarer

Kladd och klet och välkomna hit

Publicerat av Lotten Bergman den 5 augusti 2006 21:57

Målningen den 12 augusti ligger fast! Från klockan tio delar vi ut penslar till alla!

Japp, ni är fortfarande inbjudna.

Vi superade nyss på vår vingliga veranda och sneglade stundom uppåt väggarna. Huset är verkligen randigt som ett cirkustält, det måste målas mesgult å det snaraste. Jag sippade på rött Montepulcianovin för att hindra demensen att sätta klorna i min hjärna. Treåringen konverserade med oss samtidigt som vi vuxna försökte hålla samtalsämnena på rätt köl.

– Jomen, GTD – Getting Things Done – skulle man kunna applicera på allt. Inte bara i vårt företag utan samh… sa Olle, men blev avbruten.
– Kan man dö på riktigt? undrade Treåringen.
– Jaa. Om man … började jag.
– … men jag känner en som dog! deklarerade Treåringen.
– Ojdå, vem var det? (Jag råbarkar mitt sargade minne, vem tänker han på?)
– Men han var en som var gammal och fet.

Trots försiktigt petande och påtande i Treåringens medvetande och fantasi, kom vi inte längre än så. ”Gammal och fet”… det är lika främmande i hans mun som vilken svordom som helst.

– Avril Lavigne är ett geni, sa Tolvåringen och dansade till musiken runt oss så att verandan for omkring som en hula-hula-dansös.
– Oj, sa jag när vinet dansade med och strax rann mellan plankorna ner på cyklarna som vi borde ha lagat för länge sedan.
– Vi behöver plåster! sa Sexåringen och Nioåringen samtidigt i inövad korus när de fnissande visade upp varsin sargad tå. (Det är mina gener, vi har problem med tåkoordinationen.)
– Oj, sa jag, och spillde vin på en gäst.
– Vad skulle hända om jorden slutade rotera? sa Fjortonåringen.
– Många hade flyttat till varmare breddgrader, svarade jag med en snabb blick på Olle som alltid förväntas komma med vetenskapligare svar.
– Får jag ta en bild på min hustru? sa Olle istället, och tog denna:

Visst. Här sätter man på mascara och väljer en kjol som passar till tröjan. Och visst, jag märkte ju att jag spillde men tänkte att eftersom jag då höll på att redogöra för Angela’s Ashes samtidigt som jag drog vettiga paralleller till något jätteviktigt, så kunde jag strunta i det där världsliga kladdet. Men så tas det bildbevis! Pah!

Och härmed knyter jag ihop dagens kletiga säck: när alla kommer hit och målar vårt hus den 12 augusti kommer jag att vara kladdigare än så här.

(Måste sluta; Olle anar vad jag håller på med, men gästerna tror att jag bara är på toa.)

22 kommentarer

Jag minns … fortfarande i alla fall

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2006 15:51

När jag var liten, var min lilla farmor redan dement. Hon var fantastiskt rolig, men mindes fel hela tiden. När farfar dog kunde hon inte längre bo hemma, utan placerades på hemmet – Sundsgården i Luleå. Där stals hennes smycken, men vad brydde sig farmor om det. Hon fick ju mat varje dag och ibland kom folk förbi och hälsade på – folk som påstod att de var hennes släktingar.

– Men är du min son? sa hon till min pappa.
– Joo, svarade pappa, glad för att hon hade rätt ibland.
– Men int’ var du så märkvärdig, sa farmor och log.

På bilden ses från vänster min mamma, min faster Ulla och min Ditchlingkusin (som jag nämnde här igår). De sitter i min farfars båt … och jag tycker att det ser ut som en scen ur en Fellinifilm. Marcello Mastroianni lurar nog någonstans i buskarna.

Faster Ulla (som egentligen är Anita Ekberg, eller hur?) är idag precis som farmor var. När hennes dotter (Ditchlingkusinen) kommer på besök, undrar Faster Ulla om det är ”mamma” som kommer. När de pratar i telefon är Faster Ulla alltid trevlig och välformulerad … och precis som i sin ungdom glad i karlar.

– Hej mamma!
– Hej. Är du min dotter? Så trevligt. Jag har herrbesök på rummet! (Fnittrar förtjust.)
– Jaså, vem är det då?
– Jag har ingen aning, men han är stilig. Mycket stilig …

Då hör min kusin i luren sin egen bror i bakgrunden skrika:

– Men mamma, det är ju jag – din son!

Nu läser jag i tidningen att man kan testa sig när det gäller anlag för demens. Tack, men jag behöver inte – jag är rätt säker på vartåt det barkar. Men jag har ungefär 40 år på mig.

15 kommentarer

Nästan som en intervention

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2006 14:32

Ur Nationalencyklopedin:
intervention, subst. ~en ~er, ingripande i konflikt e.d.; spec. av stat i annan stats inre angelägenheter, vanl. med mil. medel: noninterventionsavtal
KONSTR.: ~ (av ngn) (i el. på ngt)
HIST.: sedan ca 1675

Jag gick upp i ottan för att möta en snickare som aldrig kom. (Eller så är han bara snart åtta timmar försenad.) Med sömnsvullna ögon var jag ändå ganska nöjd med teet, havregrynsgröten, tidningen och tystnaden. Säkert var det lite fågelsång någonstans i bakgrunden, men sådant brukar jag inte tänka på.

Men då!

Min Ditchling-kusin som är på blixtvisit och Bästisgrannen är i maskopi med varandra. De överföll mig, annekterade min vilja och mitt förstånd, hjärntvättade mig och drog ut mina fingernaglar tills jag gick med på att de med svarta sopsäckar skulle få ockupera min källare. Tyvärr tog de mig sedan som gisslan i den första attacken mot skräpet. De började prata om eldkastare i den andra attacken och i den tredje attacken bände de en barnsäng ur min famn. De skrattade rått åt mig när jag berättade om den zebrarandiga bikinin som försvann i min egen utrensning i måndags. De hystade en militärsovsäck i en sopsäck, de slängde dockor från när jag var liten, de tömde stora leksakslådor utan minsta lilla kontroll i en annan sopsäck. De tog kontroll över källarlandet och kommer förmodligen att utropa sig till härskare över min dåtid.
De arkeologiska utgrävningarna har dock resulterat i ett fantastiskt fynd. Min tänkarmössa från gymnasiet!

14 kommentarer

Om blygsel/blyghet, rädsla och osäkerhet

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2006 23:39

Ibland har jag tagit ett djupt andetag och kastat mig utför ett stup som egentligen bara var att ta ett steg framåt och säga hej. Någon gång har jag svalt nervositeten och klivit upp till en talarstol. En annan gång skuttade jag helt tvärtom ut på en scen helt utan tvekan trots att 600 personer väntade på att jag – jaaag – skulle prestera stordåd. Flera gånger har jag med kaffeskeden grävt hål i bordsduken i väntan på att the very avslappnade toastmaster skulle säga ”å så har Lotten förberett ett tal som ….”.

Man skulle ju kunna tro erfarenheterna efter mina flyttar och alla första skoldagar i ännu en ny klass har gjort mig hårdhudad och grym på att ta kontakt. Men icke. Jag spanar i nya sammanhang in den som ser snällast ut och försöker le mycket. Tyr mig till dem som pratar mycket. Och vips, är svetten borta, tunghäftan väck och svadan ymnig.

Och därmed går vi över till inbjudan till Bloggpicknicken i Rosendals trädgård på Djurgården, söndagen den 20 augusti, ungefär klockan två på eftermiddagen. Jag tänker ta med mig en anskrämlig rosarosig filt, en Bästisgranne och en jättestor baguette som jag ska kleta Boursin på. Sedan måste jag ta med mig lite champagne, för det har jag lovat att sippa på med Petra. Dock är jag förfärligt dålig på att hantera alkohol med bubblor på blanka eftermiddagar, så vad som händer sedan ansvarar jag inte för, men jag hoppas att ni andra tar hand om mig.

Ni som inte vågar komma och liksom jag vill hålla i någon: håll i mig. Jag är snäll.

21 kommentarer

Tack, Bloggen

Publicerat av Lotten Bergman den 1 augusti 2006 00:28

Jag lider inte av neurasteni, inte heller av panikångest, inte hör jag röster och inte är jag deprimerad. Däremot har jag ibland en släng av extrem blygsel, vill inte svara i ringande telefoner eller ringa upp okända tandläkare.

Och så är det detta med att slänga saker.

Jag vill inte. Jag vill inte slänga gamla saker, jag vill behålla allt. Utifallatt. Kanske någon vill se mina allra första jeans och prova kjolen jag hade på scen i Noshörningen (Lunds Nya Studentteater) eller kolla på alla mina tekannor som visserligen har tappat pipen och livslusten men som tjänade mig väl.

Jag ser på tv alldeles förfärlig ångest pysa ur människor som av tv-team tvingas skåda dåtiden i ögat och fatta beslut om trasiga speglar som betydde så mycket och klänningar som jag har haft så himla kul i samt det där paraplyet som jag fick min allra första kyss under. Och jag förstår dem så väl.

Men idag har jag tagit mig själv i en och annan gammal krage. Jag har nämligen i ett terapeutiskt samtal med mig själv resonerat fram en jag-kan-visstdå-slänga-medicin.

För jag fotograferar det jag har svårt att skiljas ifrån. Jag tar en miljon foton och sparar bland alla andra foton så känns det bra. De kostar inget och fyller stordatorn i Olles rum till exploderingsgränsen, men det gör inget så länge det blir mer plats i vår källare.

De pastellfärgade lakanen högst upp och längst ner köpte jag på Åhléns på Götgatan julen 1984. Jag hade precis flyttat hemifrån och hade aldrig förut köpt lakan. Jag blev lakanslycklig, lakansyr, fick ett enormt lakansbegär och köpte något år efter på postorderpremiär dem med stjärnor. Det röda örngottet till vänster fick jag när jag fyllde tolv år. Hejdå alla lakan, nu finns ni bara på bild!

Andra saker som jag lyckades ge bort till bättre behövande idag är en barnvagn (för Treåringen har inte åkt vagn på ett halvår), LP-skivor, en låda med axelvaddar, blusar med axelvaddar, blanka kjolar med volanger, sammetskjolen med slits (satte mig i spagat över en snödriva en nyårsafton), en potta, en vit discooverall, en femton meter lång gardinkappa, tio skärp, ett kilo slipsar, min mammas zebramönstrade bikini från 1969 och alla kläder jag sydde åt min förstfödde son.
Här visar jag nu upp fem stora svarta sopsäckar med kläder och tyger som jag inte tror att ens insamlarna kommer att bli glada över. Tack, Bloggen, för att jag får använda dig som analyserande slasktratt och därför kan gå vidare mot nya källaräventyr i morgon. Tre sminkbord, anyone?

22 kommentarer

Hundra år av ensamh… nej, det är det ju inte alls

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juli 2006 17:05

Jag var tills nu ganska nöjd med att inte ha satt mig ner och gjort en 100-lista. Jag tror att det var Silverfisken som inledde denna bloggfluga den 17 juli. Att jag inte själv brukar hoppa på listor och uppräkningar beror på att jag faktiskt inte orkar läsa igenom dem som andra skriver. (Förlåt, alla!) Dessutom tror jag inte att jag på en 100-lista avslöjar särskilt mycket. Integritet eller feghet, kalla det vad man vill.

Men ok, jag gör som jag blir tillsagd! (Fast det är sannerligen inte ofta.)

1. Jag har gått i tio olika skolor.
2. Förut hade jag bott där solen gick upp och ned i tv: Lund, Stockholm och Luleå.
3. Jag har jobbat som sjukvårdsbiträde och sett många människor dö.
4. Jag är pälsdjursallergisk sedan nioårsåldern.
5. Mamma tror att jag blev allergisk för att vi flyttade till Luleå, där hon inte trivdes.

(Får man på en sådan här lista alltså tala om saker även om sina släktingar som jag just gjorde?)

6. Jag har små bröst, min syster har större.

(Oj, nu berättade jag ju om min släkt igen.)

7. Jag har aldrig haft hål i tänderna.
8. Jag har inte (hittills) behövt glasögon.
9. Jag hade tandställning när jag gick i fyran.
10. Jag sög på tummen tills jag fick tandställning.
11. Jag tycker mycket om saftsmakande vin som Brown Brothers, men min bror tycker bara om svindyra sammetskällarviner.
12. Jag föddes prick nio månader efter att mina föräldrar gifte sig, medan min mamma föddes utom äktenskapet och min pappa 17 år efter sin storebror.
13. Jag har två syskon. (Orangeluvan och Broder Jakob heter de.)
14. Jag har fem barn med en och samma Olle.
15. Vi genomled missfall 1993 och 1998.
16. Min man hade blommiga lappar på sina jeans när vi träffades första gången, av vilket man kan dra slutsatsen att jag är mycket positivt inställd till unga män med lappar på sina jeans.
17. Jag spelade piano i nio år och kan idag med svårighet klinka fram ”Diana” (Paul Anka) och ”Morning Has Broken” (Cat Stevens) samt en blues utan namn.
18. Jag gick ett år på high school i Dallas.
19. Jag vantrivdes under nästan hela mitt år i Dallas.
20. Jag fick högsta betyg i alla ämnen under mitt år i Dallas.
21. Jag blev ovän med en lärare i Dallas som påstod att Frankrike fortfarande hade kung.
22. Jag hade för små skor på mig i tonåren för att jag ansåg att mina fötter var för stora.
23. Jag har självlockigt hår och är glad för det.
24. Jag har spelat basket i drygt 25 år.
25. Jag har gamla jeans i min källare. Och gamla tekannor. Och gamla skolböcker. Och gamla telefoner. Och gamla dikter. Och gamla teaterprogram. Och gamla LP-skivor.
26. Trots att min pappa har finfint bollsinne, fick jag inte ärva det.
27. Jag är väldigt lik min farmor fastän hon var kort, nätt, orolig och bystig.
28. Jag är 1,72 meter lång.
29. Jag väger 65 kilo.
30. Jag har utstående tänder eftersom tandställningen inte hjälpte och förresten är det ett släktdrag som någon i min generation måste föra vidare tillsammans med de utstående öronen.
31. Jag provade in till Scenskolan i Stockholm samtidigt som Benny Haag kom in och jag åkte ut med huvudet före.
32. Jag är ett stort fan av Johnny Depp för att han är en utomordentlig skådespelare.
33. Jag undrar ibland om jag hade varit ett stort så fan av Johnny Depp om han inte hade varit så fantastiskt charmig och snygg.
34. Jag tycker mycket om Sportspegeln, Apple-datorer utan vassa kanter, frukost och Scrubs.
35. Jag har aldrig haft långa naglar.
36. Jag äger inte en enda handväska.
37. En perfekt avocado med rödlök, salt och peppar gör mig nöjd i flera timmar.
38. När jag var liten var det mitt jobb att tvätta, hänga tvätt och sortera tvätt i familjen, men när man frågar mina syskon vad deras jobb var, säger de bara ”Vaddå JOBB?”.
39. Jag äter mer mat än de flesta jag känner.
40. Jag har haft en och samma bästis sedan jag var tolv år – Bästisgrannen heter hon.
41. När Peter LeMarc spelas på radion, byter jag kanal.
42. När Eric Gadd sjunger i falsett på radion, byter jag kanal.
43. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, byter jag kanal så fort det är en dokusåpa på tv.
44. Eftersom jag har lätt att bli en addict av vad som helst och inte har tid till det, har jag inte sedan Tetris spelat ett enda datorspel.
45. Jag har alltid trott att en stor förmögenhet väntar på mig runt hörnet och går därför omkring med ett förvånat leende på läpparna hela dagarna.
46. Jag har inga högklackade skor som jag kan gå i.
47. Jag har väldigt många högklackade skor som jag inte kan gå i.
48. Jag kan laga mat, men är inte särskilt road av det. Broder Jakob skulle däremot kunna jobba som gourmetkock.
49. Jag har på basketplanen vrickat fötterna säkert 25 gånger.
50. När vi ändå är inne på basketen, måste jag ju tala om att jag som mest har gjort 38 poäng i en match. (Vilket för en utan bollsinne egentligen motsvarar 266 poäng.)
51. Jag åker hemskt gärna tåg i första klass.
52. Jag har aldrig varit olyckligt kär.
53. Jag har visserligen varit obesvarat kär och dödligt förälskad i killar som jag aldrig ens talat med – men jag var aldrig särskilt olycklig pga. detta.
54. Jag vill fortfarande föda ett par barn till, men förstår mina gränser och har därför fått min man att sterilisera sig.
55. Jag bor i ett hus som har varit en affär.
56. Jag kan prata norrländska (efter nio år i Luleå).
57. Jag kan inte hur jag än försöker prata skånska (trots sammanlagt 21 år i Lund).
58. Jag har tio kusiner, men har inte träffat fyra av dem sedan 1975. (Ingen släktschism, bara oföretagsamhet.)
59. Jag äger en långklänning som var vacker 1988, men inte nu.
60. Trots att jag gillar humor, läser jag aldrig någonsin serierna i dagstidningarna.
61. Jag trivs i bikini, inte i baddräkt.
62. Trots att jag flera gånger har försökt, förstår jag mig inte på improvisationsjazz.
63. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i randiga kläder.
64. Även när det inte är moderiktigt, klär jag mig i prickiga kläder.
65. Jag vet inte riktigt vad som är moderiktigt, men blir glad när jag ser axelvaddar.
66. Jag har kommit på fakta om mig själv som kommer att få denna lista att rusa iväg uppåt punkt 80!
67. Jag bodde på Björnstigen 60 i Bergshamra när jag föddes på Danderyds sjukhus.
68. Jag bodde på Björnstigen 52 i Bergshamra när Broder Jakob föddes.
69. Jag har bott på Vildanden K i Lund och gått vilse nästan varje dag bland husen.
70. Jag bodde på Magistratsvägen 7a i Lund, där Broder Jakob en gång kissade på rutschbanan.
71. Jag har bott på Mätaregränden 8 i Lund, när min lillasyster föddes i en snöstorm och där köksgolvet var knallblått och grannarna underbara.
72. Jag har bott på Havsöringsgränden 21 i Luleå eftersom vårt hus inte hade byggts färdigt för att all mannakraft i stan gick åt till att planera Stålverk 80.
73. Jag har bott på Midsommarvägen 30 i Luleå i ett hus som mina föräldrar ritade.
74. Jag har bott i ett lyhört hus på Arrendevägen 24 i Täby.
75. Jag har bott i kollektiv på Skånegatan 66 på Söder.
76. Jag har bott i ett urtrist rum på Hallands Nation i Lund.
77. Jag har bott i en tvåa med rutten toasits på Michael Hansens Kollegium i Lund.

Uppdatering 21/3 2007: Stiftelsen Michael Hansens Kollegium har mejlat och bett mig ändra denna text eftersom toasitsarna numera är riktigt fräscha. Men nej, toasitsen var ju riktigt rutten 1986, det kan jag inte ta bort – och vi var tvungna att muta vaktmästaren för att få en ny sits. (Nu är ordningen säkert bättre, så ni som vill bo där har inget att frukta.)

78. Jag har bott i en jättestor trea på Skolgatan 10 i Lund.
79. Jag har bott i en minimal tvåa på Karl XII-gatan i Lund.
80. Jag har bott i en bostadsrätt på Järnåkravägen 19c i Lund.
81. Jag har bott på Harrievägen 10 i Väggarp och inte trivts alls.
82. Nu bor jag i Eskilstuna och trivs varenda millisekund.
83. Jag håller roliga föreläsningar om det svenska språket för att tjäna mitt levebröd.
84. Jag kan snickra och sy fastän jag inte är noggrann.
85. Jag tycker mycket om att skotta snö.
86. Jag läser inga dåliga böcker numera och är förfärligt petig med språket.
87. Jag har aldrig rört knark, jag har aldrig ens sett knark.
88. Jag brukar säga till folk som beter sig illa, men får alltid dåligt samvete efteråt.
89. Jag har en och samma önskan som jag alltid tar till när en stjärna faller eller när en pepparkaka i min hand går sönder i tre delar.
90. Jag kan sjunga väldigt många Melodifestivallåtar och tycker att Michelangelo med Björn Skifs nog är den bästa.
91. Trots detta lyssnar jag gärna på The Who, Sweet, Beatles, Stereophonics, Badly Drawn Boy, The Blue Nile, Soundgaden, Brainpool, The Clash, Coldplay, Oasis, Tenacious D, Creedence Clearwater Revival, David Bowie, Alanis Morisette, David Gray, Feeder, Foo Fighters, Green Day, Robbie Williams, Queen, Kent, Nirvana, Travis, Mozart, Vivaldi och Bach. (Simpel trallmusik alltihop.)
92. Jag hade barnflickor (Ulla, Astrid, Martina och Gunilla) när jag var liten och mina föräldrar var ute och jobbade som lärare.
93. Jag är för första gången nästan säker på vad jag ska rösta på och jag talar aldrig om det eftersom politik tenderar göra omgivningen aggressiv och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
94. Jag tycker inte om att lyssna på Håkan Hellström någe vidare, men jag talar inte om det eftersom Håkan Hellström-diggarna då tenderar att bli aggressiva och jag inte tycker om folk som skriker på mig.
95. Jag överdriver ofta och tycker inte om när de som lyssnar säger ”ääääh, nu överdriver du”.
96. Jag är helt komplett tetokig och dricker vansinniga mängder. (Addict.)
97. Jag är filmtokig och skulle om tiden räckte till se alla, även de dåliga. (Addict.)
98. Jag tycker att det är underbart att se på teater och skulle vilja ha årskort på Dramaten. (Addict.)
99. Jag läser ungefär 200 bloggar. (Addict?) Fast jag är snabb med deletetangenten i min RSS-läsare, så de 200 byts ständigt ut.
100. Jag fick på ett Lugi-jubileum en bricka full med nubbar hälld i rakn ner i min rosa, bredaxlade kavaj.

Fanns det något förvånande i dessa fakta? Ja! Finns det underlag för en Hollywoodfilm här mellan raderna? Ja! Ska de följande 100 dagarna kanske vara ett utvecklande inlägg av en punkt i taget? Nej!

32 kommentarer

Jag är den enda som …

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2006 08:51

När vi äter kvällsmat leker vi en lek. Man ska komma på något som man är helt ensam om bland dem som sitter vid bordet. Om vi har gäster, måste gästerna förstås delta. Och allt godkänns … så länge det inte är helt fel.

– Jag är den enda som har gröna strumpor på mig mitt i sommaren!
– Jag är den enda som kan pi utantill med 23 decimaler!
– Jag är den enda som har klänning!
– Nej, pappa har ju mammas klänning som turban på huvudet.
– Javisstja. Men jag är den enda som är sexåthalvt!
– Jag är den enda som idag har dammsugit hela huset, kört ett lass med skräp till tippen, sprungit en mil och lagat maten!

(Spontan applåd uppstår.)

Ni ser, man kan ta sin chans och skryta rejält? Vid middagsbordet har vi haft gäster som för första gången någonsin har vågat berätta om hur duktiga de är egentligen.

– Jag är den ende som vann skol-SM på 100 meter för 50 år sedan!
– Jag är den ende här som har kysst Uffe Larsson som ju har blivit så förfärligt mager!
– Jag är den ende som kan rabbla deklinationer på sju språk!

Igår sade jag:
– Jag är den ende som har tappat en glass på en ordningsvakt utanför Apoteket och trampat en ordningsvakt på foten inne i Apoteket och som har krockat med en ordningsvakt inne på Nationalmuseum och som har spillt kaffe på en ordningsvakt på Gröna Lund och som har pratat med en ordningsvakt inne på Kulturhuset och som har blivit tillsagd av en ordningsvakt inne på Hallwylska palatset och som har blivit arg på en ordningsvakt inne på Pressbyrån på Norrmalmstorg idag!

18 kommentarer

Måtte jag nu inte ångra detta

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juli 2006 16:28

Härmed bjuder jag in alla jag känner … och inte känner … till husmålning lördagen den 12 augusti 2006. Vi börjar runt tio på förmiddagen och alla kan drälla in när de vill. (Ju senare man kommer, desto större fuskare är man festås.) Om det blir inställt på grund av regn, skriver jag det här på bloggen. (Reservdatum är i så fall lördagen den 19 augusti.)

De som vill, tar med sig penslar – de som inte vill, får låna av oss. Alla bjuds på mat och öl. De som kan måla med vin i knoppen kan få det också. De som lider av höjdskräck får stå längst ner och få färg i håret. De som har massa barn tar med dem. De som har stelopererade armbågar kan vakta de 573 barnen. Latmaskar och galningar göre sig icke besvär.
Cecilia N skickade efter en fönsterpromenad en miljard fönsterbilder till mig. Det till vänster är favoriten just nu: vitt foder, röd karm. Inte helt fel är som till höger – grön karm med vitt fönsterfoder.
[Bilden har försvunnit ut i sajbern, men vi ska leta rätt på den.]

36 kommentarer

Lotten Inlägg