Lotten Inlägg

… men ibland blir det ren poesi. (Spam betyder köttkonserv, vilket detta inte handlar om. Det betyder också elektronisk skräppost.) Detta poem anlände alldeles nyss i min mejl, färdigkomponerat med radbrytningar och allt:

if your jaded all the time.
I specifically am, that is why i am animated i ran upon
It was best enduringly having someone to assist me out
and it takes only 35 sec of ur time.

creature product about as large as Nobs
Tsa. This is my she. Who snake population
call in mute surrender

Nu är frågan bara – vad vill männschan att jag ska köpa eftersom jag är så utråkad (jaded)? Eller är det en sådan där orm i paradiset som vill förstöra min dator med snuva (vilket inte går eftersom jag har en äppeldator med sylvass kant som skär sönder alla virus) eller är det bara Network of Biblical Storytellers som faktiskt vill berätta om … ja, ormen i paradiset?

Här sitter jag alldeles ensam med datorn vid köksbordet. Äter havregrynsgröt med äppelmos, dricker te som fått dra lite för länge. Måste väcka barnen. (Jag är ju så uttråkad.) Några lite mer kreativa tolkningar har ni kanske? (Och kom inte dragandes med dem gamla vanliga ormliknelsen!)

Vänta, kan man sjunga texten? Vilken melodi passar bäst?

Det var ju det jag visste. Jag kan numera inte bara styra vädret, nu kan jag flytta månader hit och dit också.

Vi sitter i vårt vardagsrum: jag, Bästisgrannen och Min djefla man. Ytterörren är öppen, fönstren här och där är öppna, verandadörren i köket är öppen och regnet häller ner. I fjärran blixtrar det, vilket inte riktigt är oktoberlikt, men annars är det helt klart oktober. Ok, det är varmare än i oktober och vi är brunare i skinnet än vi brukar vara i oktober, men annars är det helt klart oktober. Vi oktoberbloggar med varsin knädator, samtalar utan att lyfta blickarna från skärmarna, sörplar oktoberte som kommer att hålla oss vakna i natt och lyssnar till smattret ute på busshållplatsen.

– Hur stavas skälmskt?
– Varför har du ett frimärke under strumpan?
– Och varför har du förresten strumpor?
– Hör ni musik från gatan?
– … joooor bjoootifuuul … jooooor bjooooti… o-oh-oh-ooo …
– One side often relies …
– Va?
– … the storytellers win every time.
– Varför heter det vardagsrum?

Jag hoppar upp och grabbar tag i NE för att kolla etymologin. (Det gör jag inte alls, men det låter trevligare än ”jag knappar snabbt in ne.se”.) En av exempelmeningarna lyder Vardagsrummet måste också få användas av barnen.

Jomen. Jag sitter på lego, jag ser plockepinn, jag skådar en liten regnjacka och en stövel i ett hörn, jag trampade nyss på ett uppblött rån, jag kan räkna till tre Ken och fem Barbie. Vardagsrummet kallas förstås för vardagsrum för att det (sedan 1750) är det ”mest använda samlings- och sällskapsrummet”. Var det inte väääldigt länge sedan barnen inte fick vara i vardagsrummet?

Uppdatering:
Nu kom det plötsligt över mig – minnet av att inte få tillgång till ett rum. Min mormor bodde på Bergsgatan på Kungsholmen (Stockholm) i en sagolik våååååning i ett sekelskifteshus som familjen flyttade in i på 1930-talet. Knarrande parkettgolv, jungfrukammare och kallt skafferi i ett hörn i köket. Bakelittelefon. Barnkammare. Morfars rum. Och så SALEN.

Salen var finrummet med piano och inglasade bokhyllor (vitrinskåp hade jag kallat dem idag) och möbler från släktens prästhem. Mattorna kunde man inte gå på, för då for de undan som bananskal på rostfritt stål. Soffan i rummet var en 1700-talskopia, tillverkad på beställning under 1850-talet. Nu står denna soffa på högkant med ett lakan över sig i vår källare. Jag tror att den känner sig kränkt.

Ni vet hur man får frysen avfrostad, ugnen rengjord, tvätten sorterad och fönstren putsade?

Antingen är man i tionde månaden och full av frustration eftersom bebisen tydligen har byggt bo och vägrar komma ut. Nu är jag förvisso inte i tionde månaden, men har varit det fem gånger.

Eller så har man bjudit hem någon som tycker att det är viktigt med ordning och som dessutom kommenterar isig frys, kladdig ugn, tvätthögar och smutsiga fönster även om man inte vill ha dem kommenterade. Nu har jag förvisso inte bjudit hem någon sådan på länge, men det har ju hänt under åren.

Eller så har man en deadline som man vet inte är en riktig, skarp deadline utan en saltad deadline på en text som skulle kunna skrivas om två månader och ändå hinna komma i tryck. Nu är jag där – ett kåseri ska skrivas NU, men inte publiceras förrän i november. Jag upprepar: november. Hur ska jag uppbåda novemberkänsla NU?

Mot frysen!

(Ska stoppa in huvudet i den och få novemberfeeling. Inte frosta av.)

Under lågt hängande moln satte vi oss under ett äppelträd och en handskriven lapp med ”Blogg-picknick” på. Vi var:

Stationsvakt
Bästisgrannen
Lotten
Christer
Otroligt rimligt
Julia
Anna
Sally Klee
Kista Chic

och några barn, äkta män, pojkvänner och …

men …
va …?
vem …?
det ser ju ut som …

Där kom min kusin som jag inte har träffat på 30 år! Och min andra kusin, hans fru och dotter som jag inte har träffat på 20 år! Och vi som inte har skickat ens julkort till varandra!

Söstra mi – Orangeluvan – hon må tycka att jag är en nörd som gläds över att få blogga från Medborgarplatsen. De som mumlar ”bloggandet är som ett knark” får mumla bäst de vill. Men min släkt läser min blogg utan att jag vet om det och kommer på bloggpicknickar och … och …. jag är lycklig som ett litet barn på julafton! (Som kommer att blogga även på julafton.)

Nu hände det förstås fler saker på picknicken. Jag spillde (förstås) champagne i trosorna, Annas cykeldäck sprack eftersom hennes man har så starka pumpmuskler, jag och Sally Klee spurt-sippade på lite champagne, Stationsvakt visade upp sin dotter, Otroligt rimligt-Ami visade upp en vansinnigt cool cykel och Bästisgrannen visade upp sig själv. Som den matbloggare jag är, hade jag förstås med mig läckerheter som tog timmar att fixa. (Nej, den blåa filten matchar inte alls. När jag blir modebloggare ska jag förstås se till att allt matchar med allt.)

Ja, ja, om bara ett eller två år kommer det att vara gammal skåpmat detta med att smälla upp datorn var som helst och surfa loss. På Medborgarplatsen hittar jag i detta nu 16 nätverk som inte är lösenordsskyddade. Här finns en miljard små barn, tuffa tonåringar som läser Bamse, reggaemusik, öl i långa banor och vilsna löpare som är nervösa inför Midnattsloppet. Jag känner mig lite hemma här eftersom jag en gång bodde på Skånegatan. Jag skulle gå hem till Anna, men jag och Tolvåringen kan inte gå mer än fem meter i taget eftersom vi har ätit för mycket mat, alldeles nyss på Pizza Hut. (Som måste ha stans fulaste heltäckningsmatta.)

Men det var ju inte det jag skulle berätta om. Jag ska berätta att jag imorrn tänker cykla ut till Bloggpicknicken. Man kan hyra cyklar och jag har skavsår, så det kommer att funka så bra så. Förra gången jag tog mig för att hyra något på Djurgården, handlade det om rullskridskor – sådana där med två hjulpar. Det slutade med att jag for med näsan före i en grusbacke inför en kille jag så hemskt gärna ville imponera på. Brallorna gick sönder, knäna såg ut som köttfärs och jag bara log.

När Bästisgrannen och jag var små, cyklade vi. Hej, vad vi cyklade. Överallt. Hela tiden. Dygnet runt och året runt. Även om det var 30 grader kallt, cyklade vi. Man cyklar inte lika mycket nu, väl?

Bästisgrannen hade en orange Crescent med en miljard växlar och extremt hög sadel. Jag hade en grön Monark utan växlar som aldrig aldrig aldrig gick sönder eller fick punka. (Jag köpte den av min mamma för 100 kronor, men efter 15 lyckliga år tillsammans blev den stulen utanför Delphi i Lund.)
Det här är de åtta barnen jag oftast cyklar med till badsjön. Och de har alls inget med Bloggpicknicken att göra utan kommer med här bara för att illustrera ordet ”cykel”.