Lotten Inlägg

Nu har jag ”svarat” på uppmaningsinspirationen!

32 kommentarer

… såg det ut så här:

Lägg särskilt märke till

• de komplett onödiga dansarna (speciellt trappövningarna till ”Gomorron”)
• Arjas ”sång”
• Lena Ph:s bröst som fortfarande var små som svalor som häckar
• Carola som ännu inte hade börjat skrika.

Jag, som ju faktiskt har följt festivalspektaklet sedan Eldkvarn brann, är ledsen för att jag inte längre är lika engagerad. Jag har i mina gömmor alla kvällstidningar med vinnare sedan jag-vet-inte-när och spelade till runt 2000 in alla tävlingar på video. Men nu? Äh.

Hoppas att det händer något riktigt, riktigt lattjo ikväll. Men vinner Christer Sjögren ska jag äta upp min blogg.

Jag (som alltid har fel) tippar: (med hur mycket fel inom parentes)

1. Pirelli Perelli Perrelli med den lilla, lilla klänningen och de höga, höga klackarna. (rätt)
2. BWO med den vackre, lille sångfågeln och skäggtrollet samt anonyma kuttersmycket. (3:a)
3. Nordman med trallalalala-refrängen. (6:a)
4. Sanna som väl egentligen sjunger bäst av alla? (2:a)
5. Frida M som … jag inte minns. (10:a)
6. Sibel med mest fladdertyg. (7:a)
7. Rongedal som jag verkligen gillade eftersom min musiksmak tydligen suuuger. (4:a)
8. Linda Bengtzing som var väldigt snygg i det skotskrutiga. (5:a)
9. Amy Diamond som ju borde ha fått en mycket bättre låt. (8:a)
10. Christer Sjögren som … oj, jag måste gå på toa. (9:a)

OBS – Tippandet speglar alltså inte min musiksmak utan är bara ännu ett försök till framtidsseende. Smaken finns i kommentatorsbåset och är av allt att döma frapperande dålig.

34 kommentarer

Lyft blicken nu, koncentrera er och gissa vilken plats jag menar i rubriken. Ok, läs nu vidare.
Jag är på väg hem efter en tillställning i ett av de mer märkbara och kända landmärkena i Sverige. Det var för att fira ett avslutat redigeringsjobb som handlar om något som under de senaste tre åren har påverkat nästan varenda svensk.

I entrén möts jag av vackra ting.

 

Mot min vana älgade jag inte in i festlokalen i jeans och hoodie utan var klädd som en normal människa. Och normala människor presenterar ju normalt sett sin normala klädsel som en s.k. dagens outfit. Ok, jag är inte den som är den.

Utanför toan tog jag tio helt misslyckade bilder till alla andra kissande damers förtjusning. När de erbjöd sin hjälp, var jag ju tvungen att tacka nej eftersom fotograferingsassistenter inte ingår i outfitkonceptet.

Empireskuren klänning från Cubus, dödskalleamulett som Trettonåringen har lånat ut, ribbstickade kalasbyxor och rea på rea-stövlar från … öh, har jag glömt.

Under middagen lärde jag mig att alla gotlänningar (och inte vi i gnällbältet) är gnälliga av naturen, att XX-partiet är orsaken till all ondska i världen men att XX-partiet är orsaken till allt gott i världen.

– Men hörni, vad tycker ni om hockeyslutspelet? försökte jag.
– Men skulle inte Paggan komma ikväll? sa någon annan.

Och nu till mobiltäckningen. Under middagen var vi alla som vanligt beroende av våra mobiltelefoner – men all täckning var som bortblåst. Vi jämförde antal pinnar och några operatörer verkade ha effektivare vågor än andra. Men att få kontakt med yttervärlden var som att försöka ringa instängd i en blylåda i en tunnel i Petiknäs.

Var var jag?

22 kommentarer

Ring ring!

Det ringde i den vanliga telefonen hemma. Då är det 1) en säljare av något slag 2) någon som vill tala med de minsta tre barnen. Det spelar ingen roll – jag svarar motvilligt vem det än vara månde.

– Lotten Bergman.
– Öh … hej, det är Robin. Jo att vahettere …

Det blev tyst och jag hörde musik i bakgrunden. Jag känner ju ingen Robin, men tänkte att det nog är någon som är lite blyg och tänkte att jag skulle kunna hjälpa honom:

– Hej Robin, vem söker du?
– Jo alltså sommarjobb, har du … ni … ni … menar jag … sånt?
– Nej, tyvärr, vårt företag är så litet och vi bru…
– Jomen alltså jag letar efter sommarjobb. Jobb på sommaren.
– Jo, jag förstår, men vi jobbar nästan inte alls på sommaren eftersom förelä…
– Men kan jante … alltså, vad skulle jag kunna göra?

Sedan följde en absurd ordväxling där Robin hela tiden avbröt mig och jag tålmodigt förklarade att vi varken hade råd med eller behov av sommarjobbare.

– Du, Robin, hur gammal är du?
– Nästan 17.
– Ok, du vill inte ha lite ströjobb med gräsklippning och …
– Nä, fan heller! Jag ska bara jobba med data.

Nu är Robin inte den ende som ringer till oss. Men hej och hå allihop: presentera er med för- och efternamn, berätta tydligt om era kunskaper och acceptera ett nej!

Vi får mejl också:

kan ja ringa dig ?
är du bra på att skriva CVn?
jag skulle jätte gärna vilja göra ett och tralalala.
har tänkt på nåt inom data kanske?

Jag ska banne mig skriva en vett- och etikettbok. ”Det var annorlunda förr ..?”

26 kommentarer

Gittos länk där upp funkade inte.

Klicka här, nu ska det funka.

Lämna en kommentar

Jag sitter här och klockan är före sex. Med gröten och teet och morgontidningen och så lilla radion med den dåliga antennen … Och plötsligt spelas ”Sailing” och jag blir 11 år igen.

Precis så här i ottan och ensam satt jag ju när jag var liten! I trean, fyran och femman gick jag nämligen i en skola som innebar promenad och buss eller låååång cykeltur medan resten av familjen hade närmare till jobb, skola och dagis. (Och ja, jag hade förstås halm i skorna fastän det varje dag var snöstorm.)

Men nu ska jag ju inte till skolan utan få åka till mitt morgonradiojobb och prata strunt.

Halå, hörni. Musik på radio. Vad vill man inte höra? Jag blir nämligen alldeles matt när i mina öron helt fel musik spelas där jag står i studion. För att inte färga era åsikter, ska jag inte berätta vilken musik jag menar.

1. Vilken musik vill man inte höra?
2. Byter man kanal om ”den där jävla dunkadunka” eller den där mesproppslåten återkommer för tredje gången samma vecka?
3. Struntar ni helt i radiomusik kan ni väl berätta om ny, bra musik istället!

Ser man på, nu kom den djefla mannen upp ur sänghalmen (samma halm som när jag var liten förstås).

– Morrn. Vad du är tidig!
– Mhm. Jag vaknade av att jag hade en cd-skiva innanför tröjan.

41 kommentarer

Jodå, när jag var utbytesstudent i USA imponerade jag på omgivningen genom att skriva runstil. Jag minns idag inte varför jag lärde mig konsten eller när jag glömde bort den eller varför jag inte istället satsade på ett utdött språk som latin. Naturligtvis trodde alla i Dallas att vi i ”Schweiz” hade ett alldeles eget alfabet och efter någon månad slutade jag att säga emot.

Nu har jag trillat över en sajt som listar sådant som man kan eller kunde men som man nuförtiden faktiskt kan glömma. Obsolete skills. (Fast först med idén var Scobleizer.)

Utan att tjuvkika på sajten ovan för mycket kommer jag på ett par exempel:

• Jag minns hur det var att sätta in en ny film i en kamera och dra den precis lagom långt så att den inte flärpade loss och stod och stampade på ett och samma ställe. Vi väntade i eoner av tid på att den löstagbara blixten med ett högt pip skulle orka ladda om för ett nytt ”fotografi”.
• Att ringa med en nummerskiva trodde jag var busenkelt. I lördags lärde jag mina tre yngsta barn denna färdighet, vilket kostade en och annan peng till Melodifestivalen. Jag försökte få dem att förena nytta med nöje och ringa till gamla släktingar, men ”nej, vi vill inte prata i telefon”.
• Tänk er att med darrande händer sätta på en LP-skiva eller stoppa in en hålförminskare i en EP. Vår skivspelare gick sönder för tio år sedan och alla plattor ligger i två stora flyttkartonger i källaren. Förmodligen har de möglat i nederkanten … och ingen bryr sig.
• Vem har inte layoutat en tidning med sprejklister och gnuggbokstäver?
• Att hantera en rullbandspelare var enkelt – men minns ni spaken som man spolade fram och tillbaka med?
• Det är en bedrift att snyggt pensla tip-ex ur en flaska som har fått stå lite för länge så att färgen är lite klumpig och torr. För att inte tala om att sätta in ett nytt raderingsband i skrivmaskinen!
• Mangla lakan har jag inte gjort många gånger, men jag vet att det är viktigt att vika rätt från början. (När jag var tio år manglade jag pappas skjortor i tvättstugan på Hertsön, vilket var mindre lyckat.)
• Att poppa popcorn i kastrull var kul. Fastbränningsrisken var hela tiden stor och så fort man lyfte på locket för att kolla, hoppade några popcorn ut.
• Varje kväll skulle man vrida upp armbandsklockan, men inte för långt för då gick fjädern sönder.
• Träskokunskap! Alltså att obehindrat gå med en till hälften lossnad sula, att inte halka med träskor utan sula baktill, att springa ifatt bussen utan att tollorna föll av. Allt kunde vi!
• Men det svåraste av allt var att äta Eterna utan att sätta damm i halsen.

 

Nå. Vad hette apparaten som var stor som en trea på Söder och som man lade en bok i så att whoooff, syntes den uppslagna sidan i jätteformat på en filmduk? (Här är det alltså inte kunskapen att sköta apparaten som har gått förlorad utan mitt minne som har kajkat ihop.)

Uppdatering: Episkop! Eller balloptikonapparat! (Tack Örjan!)

69 kommentarer

Ända sedan hakke förra veckan berättade att han har en skruv lös som tycker att jordnötssmör passar bra med kaffe, har jag funderat. Jag måste ju ha en skruv lös jag också. Om inte annat så vill jag ha en skruv lös bara för att få berätta om vad den tycker om. Ok:

Jag gillar verkligen inte nötglass och verkligen inte kolasås. Men tycker att det är helt ok med regnväder.

Fast hur vrickat är det? Inte särskilt. Så jag funderade en stund till.

Så kom jag på det – jag skulle trots att jag har fem barn ändå vilja ha fler. Den djefla mannen är på min order steriliserad, så det är alls inte aktuellt. (Det var ungefär som när någon som är begiven på vin säger ”Åh, öppna inte en till, då kan jag inte låta bli att dricka” eller som när folk inte tar ut pengar för att de då måste göra av med dem.)

Jag sneglar på små barn i barnvagn och tänker att jag nog skulle kunna sno hem dem utan att skämmas. Jag går omkring och hoppas att jag ska möta ett en liten flicka med svavelstickor som behöver räddas av mig och jag njuter som mest när grannbarnen kommer hem till oss så där så att alla toaletterna är upptagna samtidigt, alla bananerna tar slut och joller blandas med målbrottsröster. Häromdagen, när jag fick en ovanligt oansenlig hicka, kändes det lite grann som när jag var höggravid och barnet där inne hickade. Plötsligt tänkte jag helt seriöst att jaaaaa, jag är nog gravid igen, vad kul, redan i nionde månaden. Ett marsbarn!

Pfuh. Jag har en skruv lös.

31 kommentarer

I släkten här har vi en av sjutton veterinärer. Han lär under tidigt 1900-tal ha dött en hiskelig död av kobett. Som sedan visade sig vara galopperande syfilis. Men man skyllde på en infekterad spene som hade gett honom blodförgiftning. (Hej alla läsande släktingar som kanske vet bättre – mejla mig.)

Och så har vi finsläkten på mammas sida – en massa Eurenius. Den stora anfadern (f. 1625) som var den duktigaste och mest upplyste skrev långa drapor om hur han hade varit med häxor. Britta Magdalena var en mystisk kvinna som utan förklaring ”blev av” med sina barn, som istället uppfostrades av någons moster. För att inte tala om en annnan av mammas förfäder som ”dog av åskan”, men som inte är ihågkommen för något under sin livstid.

Men moster Rut! (Min mammas moster, that is.) Hon, som kallades ”faster Snutte” åkte motorcykel på väggar i Ryssland, men dog i en bilolycka i Schweiz. [schveits]
moster rut i rysland bilolycka faster snutte schweiz

Lämna en kommentar