Lotten Inlägg

– Döööhden! brukar jag mullra ibland för att ta udden av allvaret.

Det är inte alltid populärt. Men jag kan respektera både död och sorg med en blinkning, så det så. Om mina gener inte spelar mig ett spratt, har jag runt 50 år kvar och det räcker gott och väl för att fundera ut en lattjo begravning och en cool gravsten. Kanske kan prästen och kantorn spela upp en liten dialog? (Fuska nu inte. Läs orden.)

Döden: Jag sågar ner ditt träd eftersom din tid är ute.
Skat: Det går inte, jag har inte tid.
Döden: Har du inte tid?
Skat: Nej, jag har min föreställning.
Döden: Den är inställd, på grund av dödsfall.
Skat: Men mitt kontrakt?
Döden: Ditt kontrakt är uppsagt.

Eller:

Mr. Praline: He’s not pining! He’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! He’s expired and gone to meet his maker! He’s a stiff! Bereft of life, he rests in peace! If you hadn’t nailed him to the perch he’d be pushing up the daisies! His metabolic processes are now history! He’s off the twig! He’s kicked the bucket, he’s shuffled off his mortal coil, run down the curtain and joined the bleeding choir invisibile! THIS IS AN EX-PARROT!

(paus)

Owner: Well, I’d better replace it, then.

Igår svamlade Swanberg för sista gången – i sin egen dödsannons.

”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar råttor är det en bra katt”, lär Deng Xiaoping ha sagt. Bara så att ni vet.

Humor och populärkultur kan förstås vara på dödligt allvar. Den vackraste begravningsmusiken jag har hört var t.ex. Sunny Side of the Street på min farbror Stens begravning. Själv funderar jag förstås på instrumentala versioner av Knocking on Heaven’s Door eller helt tvärtom Highway to Hell samt ont-style: italic;”>Another One Bites the Dust. Sådär så att mina inhyrda gråterskor ler mellan hulkningarna.

Aaaah. Nu vet jag:

Tillägg från kommentatorsbåset:
Från Graham Chapmans minnesstund.
Robert Klein intervjuar Pytongänget om sorgen efter Chapman.
Massa rolig läsning.
(Tack Pseudonaja, Ö-helena och Cecilia N.)

gratisföreläsning på fredag

Borde jag plötsligt skriva långa drapor om barnen?

Kort resumé:
Den djefla mannen är en Trötter.
Jag är Prosit.
Sextonåringen är Kloker.
Trettonåringen är Blyger.
Tioåringen är Glader.
Åttaåringen är Butter.
Femåringen är Toker.

Skatteverket är den stor stygga vargen och korven den har två! Snipp, snabbt sprut!

Ibland måste man sitta på bröllopsmiddag bredvid en otrevlig filmkritiker och låtsas som om det är helt ok att sitta bredvid en otrevlig filmkritiker. Ibland måste man på bio sitta framför en fjortis med ologiska skrik och skratt och försöka ignorera knasfnitter. Ibland måste man prata med en Greenpeaceaktivist på gågatan fastän man bara inte vill.

Och idag måste jag prata om handboll i radion fastän jag bara vill skrika BASKET! mellan varje ord. För handbollsspelare och basketspelare tycker av princip inte om varandras sporter.

– Handbollsspelare har fula skor, för små shorts och måste ha klister för att orka fånga den där lilla fjöntiga bollen!
– Tsst, basketspelare orkar inte springa i sina stora skor och enorma tröjor utan ärmar och förresten är det väl inge svårt att göra mål utan målvakt!

Men ok. Jag är inte den som är den. Om jag här och nu ska göra ett försök att komma ut ur handbollsgarderoben skulle det kunna låta så här:

– Förvisso är det larvigt med deras klister, men det fysiska spelet och tjuvtricksen vid niometerslinjen imponerar. Och Per Carlén var snygg på sin tid.

Wish me luck, kanske kommer jag att i radiopratet kunna vara allvarlig och analytisk i några minuter och analysera gårdagens förlustmatch mot Hammarby utan att hötta med näven och be dem sluta göra stegfel och dubbeldribblingar hela tiden och istället koncentrera sig på den stackars målvakten som i tjock collegetröja och täckbyxor håller på att få solsting redan efter två minuter.

Någon mer som vill försöka tycka om något som ni inte tycker om? Välkomna in/ut i kommentatorsgarderoben!

I höstas struntade jag plötsligt i klimathot och välgörenhet och blev lite halvnarcissist när jag lade pengar på håret. Jag bad alltså frissan om några lite mörkare slingor i allt det solblekta.

Vips, kom jag hem och såg ut som en zebra. (Se bilden.) Efter en hel dags frissfnissande, gick jag tillbaka till frisörskan som trollade mig lite mindre kontrastrik. Under hela proceduren var jag förvånansvärt cool och obrydd – jag lutade mig bara lugnt tillbaka och läste tidningar och överlät mig till frisyrkompetensens drottning. Och blev nöjd.

Under den gångna helgen kom jag på att min nudelsoppefrisyr var alldeles för fransig, så jag gick till frisörskan igen. (Jaja. Efter att först ha räknat mina sista slantar, övervägt nödvändigheten samt tänkt på klimathot och välgörenhet. )

– Några ljusa slingor och klippta toppar! beställde jag, och lutade mig som vanligt tillbaka för att lära mig allt om Lindsay Lohan och svenska bönder i såpor.

När det var dags att tvätta bort färg och klet ur håret, pillade frisörskan lite på mitt hår samtidigt som hon sa:

– Å herregud!!! Åh … förlåt, jag sa inte ”herregud” till dig …

Men det gjorde hon. För jag hade fått knallgula slingor i hela håret. Ville jag att hon kanske nu direkt skulle börja om från början och bleka dem istället? Jatack.

Efter tre timmar var jag gul- och vitrandig med gamla zebraränder här och där. Jag ser ut som en polsk *host* … snickare.

Sådant hus, sådan husägare.

Jag matchar vårt halvmålade hus perfekt med orangefärgade, ljusgula och vita ränder med svarta konturer. Jag ser ut som:

Mina kompisar Scarecrow, Nåldyneblomman och Thore Skogman i halmperuk.

Hur jag än bär mig åt, syns det gula inte på bild. Men tro mig, jag är knallgul som en påskkyckling i en risbuske. Det enda sättet att mildra det gula är att sätta fast rosa påskfjädrar i frippan.

Ska jag gå tillbaka och be att få lite gröna, blåa och lila slingor så att alla tror att jag är gul i håret som en liten påskhappening? Eller trillar allt hår av då? Siggan, Brittan, Sinead, Demi och jag.

Där fick jag för att jag inte tänkte mer på miljö och välgörenhet.

Se här, ett ämne som jag inte vet något om emedan jag är så himla ung: sexdagarsvecka för skolbarn!

Wikipedia påstår att regeringen den 19 mars 1968 (jubileum!) lade fram en proposition om övergång till femdagarsvecka i skolan. Vid en snabb faktakoll visade det sig däremot att förvirring råder:

”Från 1930-talet pågick strävandena att förlänga skolåret från 34 till 39 veckor. Detta blev nationellt giltigt från 1959. År 1968 förlängdes skolåret med ytterligare en vecka. Samtidigt bör vi hålla i minnet att femdagarsveckan infördes 1967.”

Nå, det är tydligen snurrigt i luntorna för att man på prov införde femdagarsvecka för di små under 1967, och trots demonstrationer mot påfundet lyckades klubba igenom det 1968 för att sedan genomföra det i hela Sverige under 1969.

(Förklarande parentes: under 1960- och 70-talen demonstrerade man ganska ofta. Jag – som alltid har varit för betyg – hetsades i sexan till att under en vårlig snöstorm skolka för att istället demonstrera mot betygen. Dock drabbades jag plötsligt av en besvärlig snuva och fick stanna hemma.)

Jag frågar runt lite om hur det var att (så underligt) bara vara ledig på söndagar. Tänk bara på alla basketmatcher som inte hann spelas! Min pappa berättar:

”När jag läste två betyg (40 poäng) i kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden (1957) laborerade vi till kl 20 må–fr, men på lördagar fick vi sluta redan kl 17! He ble söm mötje laborerande, he.

En uppenbar skillnad i samhället som helhet var att fredagskvällen inte var en inledning till helgen, utan precis likadan som övriga vardagskvällar. Man fick som vanligt läxor till på lördag.”

Tant Britt, som var inneboende i Sundsvall, slutade 14:50 på lördagar. Det innebar att hon fick springa till bussen som gick hemåt kl 15. Hon fick alltså vara hemma endast ett litet skruttigt dygn per vecka.

Min svärmor berättar:

”Jag minns bestämt att jag i andra ring hade undervisning till 15:25 på lördagar. Veckans sista lektion var matematik – absolut bortkastat!

Jag cyklade varje dag hem på frukostrasten och mamma hade lunchen redo. Men på lördagar hjälpte hon till i som biträde i sportaffären och då gick jag hem till moster Elsa som bjöd på pannkakor (något min mamma aldrig hade tålamod att göra).”

Ok, man lider ju inte av något man inte vet att man saknar, som t.ex. lediga lördagar. Sägs det. (Mina barn lider förmodligen av att jag inte gör pannkakor.) Men jag lider banne mig av att inte alltid ha lediga fredagar. Och torsdagar. Kanske en och annan måndag? Äh, som man säger på skånska: ”jubbet bara sinkar”.

Nej, jag har inga djupare tankar om lördagsskola, annat än att det låter uschligt. Men jag har hittat ett klipp om en skola med fyradagarsvecka. Och en bild från när jag gick i 7A! (Men alltså aldrig på lördagar, för då spelade vi basket hela bunten.)

Övre raden från vänster: Mats J, Mats P, Bittan, Anki, Karin, Sussie, Ann-Catrin, Gun, Lattjo.
Mittenraden från vänster: Kicki, Maggan, Eva Se., Lotten, Eva Su., Lena, Helen, Janne, Johan W.
Nedre raden från vänster: Lars-Erik, Roger, Johan S, Raimo, Maria, Helena, Katta.

Se, massa eftertraktansvärda, ovanliga förnamn som man kan ta istället för Chonnie, Zahndrah, och Rhobijn: Ann-Catrin, Lars-Erik, Mats, Eva och Jan!

Jag tar bussen hemifrån vid halv sju på morgonen. Rutinmässigt har jag numera via mobilen på radion i öronen så att

• jag hör mina radiokolleger säga ”snart kommer Lotten Bergman inrusande i studion”
• jag hinner bilda mig en uppfattning om det som har hänt i nyheterna
• ingen på bussen ska inbilla sig att jag är pratbar.

Jag säger hej till busschauffören (säg alltid hej till dem, rätt som det är kan du behöva vara kompis med en chaffis – och så kör de bättre med snälla passagerare) och sätter mig snabbt med imaginära skygglappar så att jag inte ska råka se någon som jag de facto vill prata med. Sedan hystar jag upp datorn, kopplar in modemet och mejlar i expressfart i en kvart.

Igår började busschauffören tuta hej vilt redan efter två minuter. Det var en liten bil som i hundra knyck kom över på fel sida i en kurva. Brööööööööööl! Sedan var det ett barn som gick över gatan. Bröööööööl! Lite senare var det en bil som vid ett rödljus inte startade med Anja Pärson-reflexer. Brhöööhööööööööööl! Maledizione inferno, svor jag på hemgjord italienska som sutte jag på en skoter.

Idag hann vi bara en knapp kilometer innan bussen bara sa skraaap, skriiiiitsch, huff, stånk och suck. Och inte kunde starta igen. Jag fattade ett sekundsnabbt beslut, hoppade av bussen, sprang hem samtidigt som jag ringde till radiostudion och flåsade:

– H-h-h… huff … huff … Lotten här. Bussen huff är trasig, huff. Kommer så fort jag hinner. Huff.

Sedan ringde jag hem och väckte den djefla mannen:

– H-h… huff, vakna … huff, jag behöver skjuts till radion, bussen gick sönder. Huff.

När jag en liten stund senare sprang in i hallen, förväntade jag mig en god make som i startgroparna stod med isskrapa och ett älskligt leende. Men jag fann bara en nyvaken, sovskrynklig, lågsockrig flåbuse som noggrant granskade busstidtabellen.

– Ööööööh. Kandunte ta nästa buss?

I radiolurarna hörde jag samtidigt min kollega, som till hela Sörmland fnös:

– Jahaja, nu får vi se om Lotten Bergman kommer hit idag. Hon ringde nyss och påstod att bussen hade gått sönder.

Karlar, alltså!