Lotten Inlägg

Min blogg är tydligen ohanterligt stor för lilla Blogger trots att jag bara har bloggat sedan 1 januari 2006. I snart ett år har jag kämpat i motvind med alla inlägg. Bilder kan ta två timmar att ladda upp, en text som tar 15 minuter att skapa kan ta en timme att publicera. Det känns som att baka ett känsligt bröd som kräver upprepad pensling eller att tillaga en sufflé som är allergisk mot vinddrag.

Efter att ha bytt webbhotell och gjort farkosten lättare genom att dumpa runt 400 kåserier och allt blingbling har jag hittat andra med samma problem – men ingen i Sverige. Medicinen man måste svälja är besk: byta adress, flytta hela klabbet, förstöra alla länkar, köpa ditten och datten och säga till alla att uppdatera rss-läsaren … och naturligtvis överge Blogger.

Någon som har några tips förutom att (vilket Stellan råder mig till) med hjälp av en duktig internetpulare byta till WordPress?

Häromdagen glunkades det i tidningarna om hur bensinpriset skulle bli dubbelt så dyrt. Eller, det skulle det ju inte. Men det var en hypotes från SIKA, som har insett att koldioxidutsläppen är på tok för höga. Då gick alla medier man ur huse för att fråga allmänheten vad allmänheten ansåg om detta. Vad tror ni att allmänheten sa då?

(”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren?” är en svårare fråga att besvara.)

Det roliga med framtidshittepå är att alla först delar ut brasklappar som ”man kan ju aldrig veta” och sedan med emfas uttalar sig om hur det kommer att bli. Rapportklippet om dansbandsdöden har valsat runt i en dryg vecka nu, till allas stora nöje. (Det är roligt.)

Richard Abib hittade på denna futuristiska bil av aluminium och plexiglas 1956. Blixt Gordon, anyone?

• Telefonen kallades 1878 ”en grej som har alldeles för många brister för att kunna funka som kommunikationsmedel”.
• ”Att skicka papper via telefonledningar är en på tok för dyr uppfinning som därför aldrig kommer att få betydelse”, sa man om en tidig fax 1962.
• ”Varför skulle någon vilja betala för något som riktas till vem som helst?” skrev man 1921 om en ny musikspelare som väl var en … radio.
• Och så vet ni väl att tv:n 1946 bara var en fluga eftersom ”folk kommer att tröttna på att titta på en liten plywoodlåda varje kväll”.

Jag har förut önskat mig teletransportörer och matrör direkt från affärerna till kylskåpet, men är inte riktigt nöjd. Häromdagen kom jag på mig själv med att vara så bakåtsträvande man kan vara genom att pfffta när någon sa att tangentborden ju kommer att försvinna vad det lider. Så nu ska jag vara framåtsträvande och beordra min hjärna:

• Fly mig en skrivare som skriver ut tredimensionellt.
• Uppfinn datorn som läser mina tankar.
• Eliminera stökgenen.

Fast egentligen vill jag ju bara komma på simpla saker som nylon, fjärrkontroll och mikrofon:

Dammsugaren som är liten som en iPod och klättrar längs väggarna.
Punkteringsfria cykeldäck. (Det kanske finns?)
Frisyrfixarapparatur.

(Ja, jag somnade med blött hår igår och ser ut som plockepinn i håret.)

Det var som tidigare rapporterat maskeradbasketfest i fredags. Jag har inte riktigt hämtat mig än och hittade så sent som i morse en halv hamburgare i skåpet med vinglas.

Fyra av gästerna hade kommit på samma idé. Det såg verkligen mörkt ut på röda mattan.

Den djefla mannen hade planerat en finstämd film och romantisk middag för två på vit duk för att fira vår bröllopsdag. Snicksnack sa jag och drog in honom på ”Iron Man” med den fullständigt förtjusande Robert Downey Jr. Okej, det är samma gamla bovar och samma gamla intrig och samma gamla kvinnoroll som springer omkring i höga klackar. Men precis som en förutsägbar comedia dell’arte-föreställning kan vara teaterperfekt, var denna film actionperfekt.

Jag lyckades även få den djefla mannen på bättre tankar vad gäller maten: hockeymatch på stor duk. Att vi inte knep bronset lade förstås sordin på stämningen – särskilt med tanke på bordsgrannarna.

Så blev det söndag med två programpunkter:

1. Min pappa spelade pingis som vanligt. Som den materialspelare han är, funderar han nu över limförbudet som gäller från nästa säsong. (Man får limma racketarna med vattenbaserat lim, men det är inte samma sak och kommer inte att påverka skruvarna rätt. Basåattnivet.)

2. Snigelsafari med kocken Örjan som ska tillaga läckerbitarna (som egentligen är ”vinbergssnäckor”). Först ska de matas, sedan ska de svältas och sedan ska de dödas. Jag ska provsmaka på fredag, är det sagt. På bilden ses ett triangeldrama.

Några fick följa med oss hem till trädgården och tävla i tiocentimeterslopp för snäckor med dåligt lokalsinne. Ingen har gått i mål än.