Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Att se lite sliten ut är väl … coolt?

Lykke Li (dotter till en Tant Strul och en Dag Vag) trallade på i slutet av Skavlan häromdagen. Skavlan är en norrman som är så bra på att intervjua att han fick komma till oss i Sverige och intervjua, men han fyller studion till bristningsgränsen så att det känns som ”hur många scouter kan man få in i en Folka-bubbla utan att den spricker?”. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lykke Li i sönderrivna strumpor och en plötslig, naken axel. (Bilder från SVT Play.)

Men det där med trasiga nylonstrumpor och med flit avhalkande tröja körde jag med redan 1979. (Förmodligen är jag bara avundsjuk.)

Lotten, 15 år. Foto: Lottens mamma – helt utan protester eller frågor om syfte.

I mina fotopärmar finns det bilder på mina syskon som spelar kazoo och på mina föräldrar som pratar i gråa dialogtelefoner och en hel del gäster på midsommarkalas eftersom pappas midsommartårta var värd ett foto – särskilt eftersom vi bodde på Midsommarvägen. Och så finns det många foton på människor som sitter i en soffa och tittar på tv. (Tänk om jag hade tagit bilderna så att tv-programmet syntes. Det hade varit så mycket roligare att se Macahan i bakgrunden istället för en trist tapet.)

Men så finns det förstås även bilder på mig. Där jag är utklädd. Jag var tydligen alltid utklädd. Jag har på mig skiddräkt från 40-talet, jag har på mig clownkläder, pappersmössor, farmors balklänning från 20-talet, trollkostym, trashankskostym, barnkläder … ja nästan allt utom mina vanliga Dallas-jeans och collegetröja med skjorta under. På bilden ovan föreställer jag enligt en handskriven lapp ”en trasig servitris”. Jag minns att den uppslagna tidningen och det skrynkliga papperet ingick i min servitrisinstallation, men kan tyvärr inte se vad det är.

Ganska läckert tycker nog i alla fall Lykke Li – och de där skorna har jag ju kvar. Man kanske skulle bjuda in till maskerad med nylonstrumpetema?

Uppdatering
Suvi har hittat alternativ servitrisklädsel.

Share
12 kommentarer

Fakta är det nya svarta

Jag tror att vi håller på att laga en mediegryta.

Men när vissa vill blanda i spännande kokosmjölk för att ge den gamla potatisen extra piff, knorrar dillköttet. Eller om det är gammelgäddan (som – jag vet! – inte hade fått bättre konsistens hur man än hade bankat på den).

(Skärmdumpen här gjorde jag 2006. Jag är så förutseende.)

Förra veckan (jaja, jag är alltid sist med det senaste) träffades i tv-programmet Babel tre skrivande människor: Mymlan, PM Nilsson och Jan Guillou. (Klicka här, skrolla till ungefär minut 13.) Min älskade Nationalencyklopedi fick närapå en huvudroll när programledaren Daniel Sjölin sa:

– Jag slog upp ”gammelmedia” i Nationalencyklopedin och fick till svar ”menade du gammelgädda?”. Jan Guillou – känner du dig som en gammelgädda i medievärlden?

Här skrattade alla. Alla utom jag, som satte näsan i vädret och tssst-ade. Eftersom jag vet hur NE funkar, eftersom jag vet hur det går till när ett ord blir uppslagsord och eftersom även jag har fnissat åt menade du-frågorna (som oftast är helt åt pepparn) och eftersom jag numera vet hur journalister konstruerar övergångar och famlar efter annorlunda frågor, muttrade jag bara:

– Tsst, fnittra ni, varför skulle gammelmedia vara ett uppslagsord i NE, tsst, det tar faktiskt ett bra tag och några redaktionsmöten, man hoppar inte på modeord sådär hux flux och förresten så måste du ha fått några andra förslag också, pfft.

Just det.

 

– Jan Guillou, är du inte lite gammalmodig?

Man bör kanske inte vara nedsättande och kalla de traditionella medierna för gammalmedia, ok. Men att kalla bloggarna för pladder, snatter, skvaller med hat och avundsjuka där det vettiga dränks i ogräset är tydligen en annan femma. (Citatet är bara ungefärligt.) Jag och alla andra vet att nätet är fullt av idiotiska (oj, tog jag i nu?) bloggare som pladdrar, snattrar, skvallrar och hatar … men de gör ju inte mig till en snattrare. På samma sätt som jag kan läsa Guillous krönikor i Aftonbladets brus så borde han kunna läsa min blogg trots snattrarna. (”Filtrera i flödet” sa Mymlan.)

Jan Guillou sa (i mun på de andra):

”I riktiga medier publiceras det som är sant och relevant och det som är kontrollerat och i överensstämmelse med förtalslagar och sådant där. Vi måste få nissarna att förstå.”

(Nissarna är tydligen en synonym till pladdrarna och skvallrarna.)

Sant och relevant just idag?

Mediegrytan som kokas kommer om den ska smaka gott att innehålla mer vitlök än glutamat. Men den allra viktigaste ingrediensen heter fakta. (Jadå, lugn, mina metaforer haltar alltid.)

Utebliven faktakontroll är inte ok, att utelämna fakta som ”stör” är inte ok. Exempel från min egen lilla värld: Kommunen stängde anrika Nyforsskolan pga. vikande elevunderlag (det föddes för få barn under 90-talet). I den tomma, urstädade, 100 år gamla skolan flyttade då Engelska skolan in. I tidningen kommer nu historieförfalskningen helt oemotsagd:

Faktafel och versaluteblivning enligt formulär 1:1.

Att korrigera sina fel är däremot ok – vilket görs frekvent i bloggvärlden. Där det ju är så himla lätt rätt att rätta sig.

_______
Glömde:

”Facts are meaningless. You could use facts to prove anything that’s even remotely true.”

Homer Simpson
Share
20 kommentarer

Stora bokbytardagen 5 mars 2009

Jag minns en dag när jag var nio år och i –30 °C stod och väntade på en buss som aldrig kom. Eftersom jag hade upplevt både dinosauriepassionen och andravärldskrigspassionen, visste jag hur det här med ihjälfrysning funkade och såg ut. Oj, vad jag frös.

Fötterna gjorde ont, händerna gjorde ont, kinderna gjorde ont. Jag grät en skvätt (vilket först värmde men sedan kylde ner kinderna) och trampade upp mitt hemtelefonnummer tydligt i snön – 470 44 – så att de som hittade mig död skulle kunna ringa hem till mina föräldrar och berätta den förfärliga nyheten. Jag såg även framför mig tidningsartiklarna om mitt sorgliga, allt för tidiga frånfälle.

Men så kom bussen och jag överlevde och det blev vår och telefonnumret smälte bort precis som mitt minne av hur det känns att frysa ihjäl.

Idag kom minnet dock tillbaka. Att iklädd gympaskor den 5 mars stå i ett nollgradigt blåshål i en timme smärtar. Men det var ju för Bokbytardagen!

Mikael Åkerlund till vänster får en jättestor bok av Den djefla mannen till höger. Den lycklige djefla mannen har nu en liten Wahlströmsbok i sin ägo.

Det var inte någon rusning trots annonser i tidningarna och prat i radio. Bokbloggaren Ivana bytte, bytte och bytte med alla som kom, medan en äldre dam stod och krampaktigt höll i en förstaupplaga av Maria Gripe.

– Jag är samlare. Jag vill bara byta den här mot en särskild bok som jag saknar i min samling. Är ni också samlare? Jag har 6 000 böcker hemma. Jag samlar på böcker. Maria Gripe-böcker mest.

Jag gav bort min gamla (2001) kåserisamling till alla som ville ha den (och skickar den gärna mot portokostnad till alla som mejlar mig idag). Uppdatering: Ni har mejlat mig så flitigt att jag för mitt eget höga nöjes skull utsträcker min bokgåvedag till att gälla även fredagen den 6 mars. Tack, tack, tack för att ni vill ha boken.

– Laterna Magica! Laterna Magica! tjoade en dam och höll upp sagda bok.
– Åååååh, det står om mig i den! ropade jag och slog upp stycket som handlar om Ingmars helt förfärliga faster Lotten Bergman.
– Va? sa damen, ignorerade mig och faster Lotten och återvände sedan till tjoandet.

Nu ska jag bara tina upp och återfå färgen i tårna, koka mina rödfnasiga fingrar i olja (ja, det är det där med vantar) och köpa blomkålsöron med blodcirkulation.

Share
16 kommentarer

Inne i skrivbordet bor flera liv

Som jag har lidit! Som jag har stånkat, stönat och svettats och haft separationsångest! Kan ni begripa hur svårt det är att slänga saker som man hittar i ett gammalt skrivbord?

Nej, förmodligen inte. Ingen förstår mig. Ni skulle väl utan att blinka ha slängt rubbet, kan jag tänka. (Nu fnyser jag så kraftigt att jag nog måste gå och snyta mig för att se respektabel ut igen.)

Om ni är som jag, klickar ni på bilden och tittar noga och struntar i BNP. Vad ska jag inte blogga om av allt detta?

Tur att man kan häva ur sig och be om råd här. Nå, vad kan jag slänga?

Gamla mynt har jag bloggat om förut – men då hittades de i min ryggsäck tillsammans med sina ratade öringskompisar.

Ettöringen ovan hittades i en liten ask tillsammans med ett anakronistiskt SIM-kort och ett underligt tidningsurklipp. Jag känner inte den arga kvinnan i Karlskoga och heller inte hennes numera döde man och minns inte hur länge sedan det hela skedde. Men tillräckligt intressant verkar det ha varit en gång i tiden.

Hår. Men vems hår?

Det där lite lockiga håret ligger i en gammal, gammal ask med konstigt knäppe. Det skulle kunna vara Sexåringens för färg och lockighet stämmer. Men tänk om det är min farmors? Min morfars? Hur hamnade det i skrivbordet och när? Varför etiketterar man inte allt? (Man = jag.)

Till saken hör att det alltså är mitt skrivbord som jag har tömt. Jag har haft det i tio år, men bara använt det som stoppaundanplats eftersom det man inte ser inte finns. Men. Det är inte bara jag som har haft skrivbordet – även min farfar och min pappa har haft det. Alltså kan de mystiska sakerna komma från vem som helst. Farmor och farfars gemensamma pass, t.ex. – varför har jag det? Sticknålsmätaren? Och tre brevsprättar?

Nu till det som gjorde mig allra mest nostalgisk.

Det var tider det. (Ni som inte förstår kan säkert få svaret i kommentarerna.)
Share
29 kommentarer

Konstiga byggen

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

  • luftkonditionering
  • möbler som fälldes in i väggarna
  • avlopp genom snabeln
  • inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
  • balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

Share
27 kommentarer

Lotten Scissorhands and the Tålamod

Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.

Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …

Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)

Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)

Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …

Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)

Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.

Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)

Share
23 kommentarer

Majlardiska

Det är inte ofta jag lägger ut två blogginlägg inom en timme. Men nöden har ingen lag.

Jan Majlards krönika idag är nämligen måsteläsning. Ni som inte vet vad jag pratar om, kan läsa ett gammalt lottenskt julkalenderfacit först. (Kom tillbaka hit sedan.) Jag citerar nu ur dagens Majlard-krönika:

”Den store tysken passerade mållinjen förnedrad, till synes slagen med ett sportlov fast det i verkligheten bara var ett par sekunder.

Det var sättet han fick stryk på som sved.

Inte ens om lagkamraten Franz Görings avlägsne släkting, nazisten Hermann Göring, hade uppenbarat sig i målområdet och rytande beordrat slutmannen att omedelbart sträcka fram näven tror jag inte att Teichmann lytt.”

Orkar ni en till?

”Den 186 centimeter långe tysken krympte nu istället för varje kilometer med ett norskt häftplåster som psykologiskt betungande börda.

Det är lika svårt att ta sig in i Petter Northugs huvud som att försöka hänga med i hans gränsöverskridande tempoväxlingar.”

Floskler och obegripligt långsökta liknelser samt total förvirring. Tack, det här faktiskt helt bedrövligt och jättekul.

(Klicka här för att läsa hela artikeln om ”Norges Zlatan”.)

Share
13 kommentarer

Män som hatar kvinnor har jag nu sett

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?

Share
28 kommentarer

Bakåtsträvare Bergman

Jag tycker om gamla hus – tinnar, torn och fönstersmygar samt stuckatur. Därför blir jag lite ledsen när man river Klara-kvarter och drar feta motorvägar rakt genom städer som Karlskoga. I morse blev jag lite ledsen när Stadshotellet här i Smedstaden brann och brann tills det bara var ett ihåligt skelett kvar.

Det brann som attan därinne, men brandbekämparna (genuskorrekt ord) koncentrerade sig på byggnader som kunde räddas. Den här var redan utom allt hopp.

– Men Lotten, alla nya, arkitektoniskt intressanta och stilistiskt perfekta hus med miljötanke och … tycker du inte om dem?
– Gäsp. Näe.

I morse klockan 05:57 ringde min programledarkollega Jonas och sa att jag skulle åka ner till Statt och ta lite bilder. Ja, som en hyena. Nu vet vi att alla hotellgäster klarade sig bra, så jag förlåter mig själv för fotograferandet. Och jag förlåter mig själv för hur vi sedan under morgonen pratade nästan som vanligt i radion och att vi till och med skämtade och associerade till olika brand-ord. För det får man väl?

Se, så det brinner. Och se, vad står där nere i högra hörnet?

 

Aha, brandbilskaffe.

Förutom kaffe kan jag meddela att det dracks mängder med vatten, att brandvattenslangar är tjocka som vader, att man om man inte ser upp kan bli instängd innanför avspärrningarna och puttad på av en (snäll och förstående) polis och att alla nu är överens om att det är gangsterligor som sätter eld på fullbelagda hotell mitt i natten. Ja, det är mordbrand.

(Mordbrand heter det även om ingen dör, vilket ju är intressant. NE: ”Människor eller egendom behöver inte skadas, utan brottet är fullbordat redan när de genom branden är utsatta för konkret fara att skadas.”)

Det är enligt rykten samma busligor som förra året eldade upp en restaurang och som slet bort två toalettstolar på just Statt och orsakade enorma vattenskador … som i förra veckan äntligen var bortrenoverade.

Tvi vale, bovar och banditer.

Aftonblaskan har som vanligt lite extra piff på nyheterna:

Eftersom jag kastade mig över en polis och frågade om just detta (”flås, flås, ursäkta, sprang nakna personer omkring här under evakueringen?”), vet jag att alla var påklädda och att nästan alla dessutom hade haft tid att ta med sig hela packningen.

Nu vill jag att Statt byggs upp igen av gangstrarna själva. I randiga kläder och med kanonkulor fästa vid smalbenen. Allt måste förstås byggas i sekelskiftesstil (ni förstår vilket sekelskifte) och inredas med röd sammet. Bakåsträvare var ordet!

Share
14 kommentarer

Snöskottningen och jag

Snöröjarinkompetensen breder ut sig som ett snötäcke. Jag har berättat detta förut i ett kåseri, varför några av er kanske känner igen resonemanget. Men det måste blir ett slut på felskottningen i mellersta Sverige!

Jag är alltså uppvuxen i Luleå, Stockholm och Lund. Och när snön kommer i dessa städer, reagerar invånarna på helt skilda sätt.

När snön kommer i Luleå är man sedan länge beredd med termobyxor i hallen och långkalsonger under jeansen. Vinterdäcken sitter på och motorvärmaren är inkopplad. En kvart efter första snöflingans fall, möts alla husägare ute för att flytta snö.

Skottutrustningen består av motorgräsklipparens kusin – den motordrivna snöslungan – samt snöskovel och snöspade av aluminium. Den bästa tekniken att få bort en av plogbilen framskyfflad, stenhårt packad enmetersvall är att med spaden skära ut snökuber, som man sedan välter ner på snöskoveln och drar iväg till tomtgränsen. Snöhögen bör placeras i söder – annars ligger den kvar till i juni.

I Luleå går man utomhus enbart för att man har ett ärende, och går inomhus igen när det är rimfrost i näshåren och lilltårna känns som stortår.

Annat är det i Stockholm. En kvart efter första snöflingan stannar alla pendeltåg. Bussarna får snabbt slagsida av smutsig slask och lerigt grus, och i rulltrapporna springs det värre än någonsin. Om snön mot förmodan inte smälter redan innan den landat, blir alla stockholmare plötsligt friluftsmänniskor och uppsöker första bästa kulle, för att precis som i rulltrappan trängas och jäkta. Skynda, skynda, åk pulka en gång till, om några minuter går bussen eller så stänger dagis eller så är det på något annat sätt för sent!

I Stockholm går man inomhus igen när man har fått in snö i stövelkanten och jeansen är mättade och inte kan ta emot mer väta och man verkligen ångrar att man inte tog med vantarna.

När snön kommer i Lund blir alla varje gång lika förvånade.

– Näe! I år igen! Det var ju snö förra året!

En kvart efter första snöflingan har alla lundabarn stoppats in i galonbyxorna – plagget som bara läggs bort under sommarmånaderna.

I Lund går man inte inomhus igen för att man fryser, man går inte in för att man har blivit blöt – man går in för att meddela att ännu en bil fastnat nere vid Perssons staket nere i svängen eller för att snön helt enkelt har tagit slut.

En såpass vädererfaren kvinna som jag kan nu en gång för alla säga att norrlänningarna som rått skrattar åt sydlänningar som står panikslagna inför snöoväder gör det för att de inte vet bättre. I Luleå faller snön lodrätt ner på lätta fjät. Alla vet vad som gäller för ett par månader framåt; vi skottar, bygger snögrottor, tar på oss rejäla vinterkläder och så är det inte mer med det. De har aldrig sett fykande, vågräta snöstormar eller slaskhögar som plötsligt når en upp till knäna där det nyss var barmark. De vet inte att man söderut egentligen behöver extremt stora hallutrymmen eftersom det under vintermånaderna måste varvas mellan lågskor, vinterkängor och kragstövlar.

En sen kväll när vi var relativt nyinflyttade i Luleå, ringde det på vår ytterdörr och pappa öppnade för tre tre bistra män. En man skrapade förläget med sin näbbstövelklädda fot, en annan tvinnade nervöst polisongerna med is i, en tredje försökte få klar sikt genom glasögonen genom att förgäves gnugga dem med lovikkavantarna. Min pappa väntade förbryllat på en förklaring till uppvaktningen.

– Jooh, hrm, sade en av männen, och räckte fram en pappersbunt. Vi grannar har, hrm, vi tyck’ du skotta som eljest, hrm… hrm, vi tyck du för allas skull sku läs’ den här skottinstruktionen. Jooh. Ohaviskottad garageuppfart ser int’ bra ut.

Den där skottbeskrivningen skulle jag vilja dela ut till plogbilsförarna här i Sörmland. Varför, ack vaaaarför plogas snön inte bort utan läggs i långa trottoarkantssträngar som man ideligen måste kliva i? Ska du gå över gatan vid ett övergångsställe, måste du först kliva i och över en jättehög med plogsnö. Kliva av bussen rakt ner i en snöhög är alla vana vid. Och om vi inte skottar bort snövallarna mitt i natten får vi elaka brev av arga brevbärare som ju inte kan köra över plogbilssträngarna.

Oj. Jag måste ut och skotta.

Share
19 kommentarer