Lotten – Sida 208 – den skrattande språkpolisen

På plats

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2009 22:43

Båten som tog mig från Paros till Antiparos som trots namnet är väldigt positivt.

Om man reser konstant i 28 timmar, kommer man bra långt. Jorden runt på 28 timmar kanske rent av skulle vara en avslappnande upplevelse? Men om man som jag igår och idag reser i 28 timmar och då spenderar hur många timmar som helst på flygplatsgolv, kommer man så småningom bara till den grekiska övärlden.

Till detta sovrum, t.ex.

Så vad gör man då under evinnerliga timmar på flygplatser? Går man en glad promenad utanför Arlanda när man råkar komma i vansinnigt god tid? Nej, först sover man lite och sedan försöker man ta en bild på en amerikansk hippie från Dalarna.

Men bilden blev inte så bra.

Går man kanske en stärkande promenad utanför Münchens flygplats om man har fem timmar att slå ihjäl? Nej, först sover man en stund.

Sedan sätter man sig på ett marmorgolv och letar (förgäves) efter internet.

Tar man in på hotell i Aten för att hinna sova i fyra ynka timmar? Nej, man sitter vaken på flygplatsen och försöker hitta internet. Sedan somnar man i småryck.

När man har varit semivaken i över ett dygn och befinner sig på ett stängt café innan solen har gått upp, letar man dock inte efter internet. Man somnar lite. Jag har alltså dreglat mig genom Europa. Och alla som går på diet – vad sägs om denna kostcirkel under mina 28 resetimmar? Nio mackor och fyra öl.

En helt annan sak: är det egentligen så himla kul att vara arkitekt i Grekland?

15 kommentarer

Gå i kloster, Lotten!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2009 11:25

År 1980 åkte hela klass 9a från Björkskataskolan i Luleå på skolresa till Rhodos. Vi hade nämligen till alla grannars förfäran sålt gräddbollar i tre år.

Att åka utomlands var för mig på den tiden som att, ptja, äta frukost. Helt normalt. Detta eftersom hela familjen varje sommar bilade ner till Tyskland eller Frankrike för att där på mammas order inspektera kyrkors utformning. (Jag tror att vi gjorde även andra saker som att äta, bada och sola, men det minns jag inte.) Under klassresan hade jag bara ett enda mål: att inte gå i kyrkor.

Att åka utomlands är för mig nuförtiden ungefär som att tugga taggtråd: ovant och förbaskat obehagligt. Planet blir förstås kapat och störtar och jag sprängs i bitar och rånas och strimlas i bitar och kokas i olja och kidnappas på vägen hem och blir levande begravd och hamnar slutligen i alla fall i en kyrka. Tänk den som ändå fick sitta kvar här hemma i regnet och mysa framför kakelugnen.

Jag ska imorrn till Antiparos (Kykladerna) och sova på ett ställe där man tydligen står i sängen när man kokar sin mat på kokplatta.

Lite som att campa med husvagn? Eller att gå i kloster?

Hallå, ni som reser: vad behöver jag för att överleva? Pass, biljett och handbagagets storlek har jag koll på. Dator har jag med mig, trådlöst internet har jag redan förhört mig om (finns där på den rosa filten) och nya kameran som jag snart kommer att tappa bort hänger runt min hals.

Åh! Ser nu på biljetten (som jag har förträngt och inte velat titta på) att jag kommer att mellanlanda i München! Vad kul, då kan jag prata tyska, an auf hinter in neben über unter vor zwischen och putäll på er!

39 kommentarer

”… och många med mig …”

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2009 12:21

Josh (och många med honom) skriver om hur Birro (och många med honom)

1) slutar blogga
2) sprider negativa nyheter om sociala medier
3) får förvånansvärt stor uppmärksamhet.

Vi är många som lever och andas genom att blogga, nätverka, twittra och i största allmänhet agera socialt via digitala medier. Om jag rotar i bloggexplosionens barndom på Bloggportalen, hittar jag min egen text och känner att jahapp, precis så här är det fortfarande:

”När min man – i en timme innan fina gäster skulle komma – kokade ett mögligt rådjurskranium i spaghettikastrullen, tänkte jag bara:

– Aaaaaa. Det där ska jag blogga om. Bra, mycket bra. Du är bra gullig du.”

Ni ser – bloggvänligheten kommer inte bara till bloggaren utan även till bloggarens omgivning. Min djefla man framstår som ett under av gullighet bara för att han ger mig ett bloggämne.

Men förlåt, jag krånglar till det. Det här skulle ju handla om nätvänlighet.

Varför blir vi så dumt upprörda när någon hoppar på ”vårt” medium? Kan vi inte bara rycka på axlarna och fortsätta att gå på i ullstrumporna? Om de mindre vetande säger till mig att basket är en kärringsport, lägger jag huvudet på sniskan och tänker stillsamt att den där, den där, han vet inte vad han missar.

(Oj. Nu ljög jag. Jag ville framstå som en cooling. Istället kokar jag på insidan och ber vederbörande baskethatare att ställa sig upp och så visar jag hur brutalt det kan gå till under korgen.)

Vi som agerar inom de sociala medierna måste vara smartare. Alla som har jobbat på en tidning, på tv, på radio och vad det än vara månde vet att det varken är sanningen eller förnuftet som styr nyhetsämnena. (Ok då, ibland kanske.) Ett exempel ur verkligheten:

Om man gör en enkät på tio skolor och får fram att på fem skolor är eleverna nöjda med sina toaletter och på fem skolor är eleverna missnöjda, går nyheten ut på att ”Eleverna på dessa fem skolor är missnöjda med toaletterna”. För att det är det som är grejen. De fem skolorna med fina toaletter nämns inte över huvud taget för det är inte det som är grejen.

Jag (och många med mig) möts av sagolikt vänliga människor som jag inte känner och som inte har ett dugg att vinna på att vara vänliga utom kanske ett omnämnande på bloggen. När jag skrev att

man skulle lyssna på Beatles i mono, fick jag ett paket med Beatles monoinspelningar
jag skulle till Göteborg, fick jag sova gratis på golvet i en hall
Hajk var kul, fick jag order om att göra en radiointervju med Bengt Alsterlind
min vänsterhand var ful, fick jag en hemmagjord hudkräm i ett paket
jag en gång sa till på skarpen, fick jag en mugg med ”Mutter Civilcourage” i glittrig text
min favoritmugg hade gått sönder, fick jag två nya.

(Förlåt att jag inte rabblar upp all vänlighet som har mött mig.)

När videobandspelarna dök upp, motarbetades de med frenesi av en liten klick som hördes. För att inte tala om bilarna. För att inte tala om … äh, ni fattar.

När jag under 18 månader jobbade på radion, möttes jag av anonyma telefonsvarar-elakingar som kritiserade på samma sätt som trollen gör på bloggar. Onyanserat, obefogat, ickekonstruktivt och allmänt stelbent. (Förvånansvärt många ringde från riktnummerområdet Oxelösund, vilket jag försökte bortse ifrån. Har jag någon läsare från Oxelösund här så får ni gärna komma med en förklaringsteori.) Låtom oss alla på nätet vara nyanserade, komma med välgrundad och välformulerad samt konstruktiv kritik och vara beredda att ändra vår ståndpunkt – även om vi är anonyma.

Josh listar andra som skriver om nätvänligheten. Läs och tipsa andra att läsa. Och när nätet får skäll, vänd andra kinden till. (Jag är väldigt bra på att ge tips och råd som jag själv inte följer.)

Fotnot

Uttrycket ”… och många med mig …” har jag missbrukat här för att jag tycker så innerligt illa om det. I vilka sammanhang används det mest, tror ni?

41 kommentarer

Kalsonger, kalsonger, överallt dessa kalsonger

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2009 00:09

Jag tyckte faktiskt om axelvaddarna på 1980-talet. Faktum är att jag inte slutade tycka om dem och sanningen är dessutom att jag har sparat dem i en låda i källaren. So shoot me.

Däremot tyckte jag aldrig om platåskor – varken på 1970- eller i början av 2000-talet. Och modet med de blottade magarna ansåg jag mig vara för gammal för. Nu ska man tydligen ha jeansleggings, vilka jag har lite svårt för. Tantturban hoppas jag att jag slipper ha på mig, särskilt i kombination med leggingsarna. Tubsockar i pumps gillade jag aldrig. Killar med bakåtslickat vaxhår tycker jag ser lite läskiga ut.

Jag är helt enkelt intresserad av mode, men vill sällan hänga med i det. So call me a mespropp.

Men nu måste vi tala om besvär – av modet orsakade syndrom och sjukdomar. Kalla kalsonger, blöta kalsonger, kalsonger av alla de slag och överallt fascinerar mig alldeles otroligt mycket. För de är banne mig lika svåra att hålla på plats som någonsin en för djup urringning och ett par flyende bröst. Det fixas och trixas och pillas och dras i dem hela tiden. (Smygfotar jag killrumpor? Javisst, och mina barn skäms inte ett dugg för mig. Harrrkl.)

Om jag har förstått saken rätt, är detta den ultimata placeringen: badbrallan strax ovanför bredaste punkten och de dyra kalsongernas märke väl synligt. Killen i bakgrunden måste snart dra upp och ordna till, för han visar för mycket kalsong.

De här fyra står snyggt och tryggt och med alla linningar på plats. De fixar till dem på millimetern när.

Se, här har vi två som ringde varandra på morgonen för att matcha så mycket som möjligt.

Japp, mycket lyckad posering, perfekt häng och stuk.

Ojojoj, ajajaj, hallåhallå, dra upp! (Intressant, den där kalsongen ser ju ut lite som en tapet.)

Vän av ordning har ju en och annan gång hjälpt pojkarna upp med brallorna när de har varit på väg söderut. Men modet och min fascination för detsamma tycks pågå utan avbrott i vad … tre år nu? Jag frågade en 22-åring i vänkretsen om det inte var obekvämt med kalla kalsonger som aldrig torkar.

– Obekvämt? Vaddå? Jag fattar inte vad du menar. Det som är obekvämt är ju de där innerbyxorna med små hål i som skaver och … skaver. Om man inte har kalsonger dårå.
– Och när grenen hänger ner i knähöjd, är det inte svårt att gå då?
– Ska ni säga, ni som har högklackade skor!

Har jag inte alls, så det så. Men nu till dagens avslöjande! Tutelitut!

Revelation och scoop i ett:
Detta mode har gett inte bara (enligt säker källa som lät som Deep Throat) urinvägsinfektioner utan även extrajobb för sjukgymnaster. Grabbarna som måste gå med speciell höftföring och krypa ihop lite som ishockeyspelare och samtidigt puta med rumpan för att inte brallorna ska halka ner från ekvatorn, drabbas av begränsad höftrörlighet. Höftböjaren måste alltså stretchas för att inte grabbarna ska drabbas av svankrygg och ankstjärt.

Sickna roliga syndrom förresten: svankrygg och ankstjärt. (Liktornar låter också roligt, men har ju ingenting med detta att göra.)

Apropå svårt mode: tänk att hantera sin tajta kjol lika smidigt som Elizabeth Taylor i inledningen här. (Cat on a Hot Tin Roof, 1958.) Snygglot Newman kommer in efter 45 sekunder – bra mycket mer bekvämt klädd.

Slutsats? Jag vet inte. Men jag föredrar nog en jeansrumpa utan kalsongvy. So call me a bakåtsträvare, jag vill ju till och med ha vårhatt.

37 kommentarer

Sådant man inte har en aning om (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2009 12:35

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga sådär hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Vabaha? Inte? Men? Hur? Är jag så insnöad att jag tror att id-kort ingår i det normala livet som t.ex. dator och temugg?

Min farmor och farfars gemensamma pass från 1953 och farmors legitimation från 1965.

Jag lyfte blicken, slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner lyssnande människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om detta. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig då, för det måste man väl ibland? Jo:

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Kopia av pass? Räkningar? Hm. Min genombrottsroman kommer av lättskrivna skäl att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollen.

Uppdatering den 7 juli kl. 12:25
Jag sitter på tåget mot Stockholm bredvid en man från Danmark. Han vill köpa en biljett på tåget – med sitt betalkort. Konduktören tittar i danskens pass och frågar var personnumret står.

Men det funkar inte: den lilla apparaten accepterar inte danskens födelsedatum eftersom det inte finns någon i Sverige med just det personnumret.

– 271058, nej det går inte.
– Men vänd på det, föreslår dansken på halvsvenska.
– Det går inte. Nej, det går inte.
– Godt, godt, så jeg behøver ikke at betale?
– Jo. Jag knappar in mitt personnummer istället, säger konduktören.

Och si, då fick dansken sin biljett.

I Danmark har man personnummer som i Sverige, men inte id-kort. Om man inte har ett körkort identifierar man sig med hjälp av sjukförsäkringen, som är ett papper utan foto.

– Og det fungerer godt, säger dansken och så övergår vi till att diskutera Danmarks och Sveriges alla krig istället.

47 kommentarer

Sådant man inte har en aning om

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2009 11:30

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Jag lyfte blicken och slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om det. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig, för det måste man … väl?

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Räkningar? Min genombrottsroman kommer garanterat att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollein.

Lämna en kommentar

Simmaren har simmat färdigt nu

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juli 2009 14:00

När Den djefla mannens farfar på pensionsdagen kom till jobbet, satte han sig ner, stoppade och tände sin pipa och dog. Det var förstås alldeles för tidigt i livet för en kraftkarl som han, men jag tänker ändå lite positivt på situationen ibland. Pang bom punkt, liksom.

Den djefla mannens farfar.

Igår morse gick min djefla mans pappa ner till stranden med sin hustru. Som vanligt var de iförda endast badkläder och morgonrock eftersom de bor 150 meter från det skånska havet. Min svärfar var simmare som ung (bäst i Norden), och vattnet var hans element. Morgondoppet under somrarna var den perfekta inledningen på dagen.

Den djefla mannens pappa i mitten.

De simmade lite fram och tillbaka. Förmodligen tog min svärfar som vanligt några rejäla crawl-tag sådär som bara vana simmare kan. Swooosch.

– Det svider i ögat, sa han till sin hustru när de gick upp ur vattnet.
– Jag ska kolla, sa hon och började med vana läkarhänder att undersöka ögat.

Där, i vattenbrynet, föll han i nästa sekund omkull. Död. Min ståtliga svärfar med de stora, varma händerna och de bruna, plirande ögonen samt tusen komplimanger redo, dog utan att ha en aning om att det var dags. Pang bom punkt i vattenbrynet.

Nyförlovade. De fick 52 sällsynt lyckliga år tillsammans.

Naturligtvis önskar jag mig också samma sorts pang bom punkt-död, gärna mitt i steget med en basketboll i handen. (Men oj. Får man filosofera konkret över sin egen död och tänka på sig själv redan? Ja. Änkan och jag är helt överens om att vi alla den vägen ska vandra och att det inte är något att hymla om.)

Fast hur skriver man nu kommentarer till ett blogginlägg som detta? Jo, vet ni vad – man skriver precis som vanligt. Man får det, för så här är livet. Och döden. Punkt.

Tassa inte på tå, för det gör inte jag. Hejdå, snälla svärfar.

51 kommentarer

Det åskar i huset

Publicerat av Lotten Bergman den 29 juni 2009 14:45

Lattjo ordning på gräsmattan i detta nu.

Åska uppstår när kallt möter varmt.

(Detta är en förenkling som får alla naturvetare att slå sig för pannan och ta sig åt magsåret samt skaka bekymrat på huvudet, vilket faktiskt kräver en simultanförmåga utöver det vanliga. Jag tar här fram ett snabbcitat ur rockärmen [och NE] för att tillfredsställa alla bekymrade: ”Åskmullret kommer av att blixten hettar upp luften runtomkring sig så att luften formligen exploderar.”)

Slänga slänga, åk till tippen, någon!

Nu är det åska i vårt hus för att jag lever upp och spritter av energi när det blir varmt medan de andra sex blir bedövade, bedrövade, rent av deprimerade, slappa och apatiska samt ljusskygga. Vi är helt enkelt sex Draculor mot en Wall•e. Nu gömmer de sig – utspridda i källaren, under studsmattan och på andra lite svalare ställen.

Wall•e laddar batterierna i solen och blir synnerligen effektiv. (Ni som inte har sett denna film: gör det. Mycket nöje! Och den där punkten mitt i namnet gör man med alt+shift+paragraf.)

Jag har däremot på två dagar

satt igång källarstädning (och bett om hjälp)
dragit ut hela verkstaden på gräsmattan (och bett om hjälp)
beordrat alla att hjälpa till att olja in trädgårdsmöblerna och verandan
satt upp ett segelliknande tak som ger skugga
samlat ihop sådant som ska slängas på tippen
kört sönder Bästisgrannens motorgräsklippare mot en sten
storhandlat för 2 700 kr
sorterat 12 kilo skruvar (och bett om hjälp)
hunnit ikapp i tvättstugan.

Nämen kolla, hammocken som vi köpte förra sommaren! Den måste ju snofsas upp! Eller slängas? Vem vill sy dynor? Kan någon leta upp de saknade delarna? Hoho?

Det mullrar i leden. Tur att hösten snart är här.

21 kommentarer

En Sexårings plötsliga sorg

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2009 18:31

Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.

– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.

Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.

– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d…
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du … han var så sjuk att han … faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död …
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du … har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!

Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.

Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.

Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.

När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:

– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!

Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.

Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)

Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.

16 kommentarer

Att dreja mitt i livet

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juni 2009 20:36

Som ett nyfött barn.

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

29 kommentarer

Lotten Inlägg