Lotten – Sida 203 – den skrattande språkpolisen

Facit till Julkalendern 2 december 2009

Publicerat av Lotten Bergman den 3 december 2009 00:01

Lucka 2 stökade till det för mig. Eller er, kanske. Nästan alla gissare hängde upp sig på vad en rejäl hög med felgissare hade bestämt sig för. Då ville jag rusa in och skrika:

– Vaddå Astrid?
– Hasse & Tage? Men hur tänkte ni nu?
– SAAB, Vem vill bli miljonär och Tore Skogman och var ju roliga, men så himla fel!

Så här kan ni tänka – som AB:

”Knut-Pers pärser och äventyr” – Pärser? Perser? Per ser?
”Lundholms bravader”. – Bra vader?

Nu var hennes tankar visserligen helt åt pepparn, men rätt tänkt är kanske en promille vunnet?

Så, vilka var det då som klarade dagens lucka? Jo, den hemlighetsfulla Dammråttan var först, sedan dundrade Soph in på Hans Perssonskt manér kl 09.27: ”Jag tycker det känns väldigt Gösta Knutssonskt jag… ” Eller ska det vara Pelle Svanslös då? Det är ju han som är historien …

Helena kom med en dellösning utan att förstå det: ”Lundholms bravader" leder ju självklart (via Wikipedia) till Lars Bill Lundholm som skrev manus …”

Och (min) Femtonåring (wow!): ”Ja, det här är verkligen en julkalender.”

Dagens kanske stoltaste kommentator var HeMo: ”Nu vet jag. Nu vet jag. Nu vet jag. Tror jag. Och hur ska jag skriva det här. Vi går en liten bit norrut. Och den tredje saken på S är inte alltid så lång.”

Saom gjorde som Soph, fast kl 16:23: ”Pelle Svanslös! Han har inget slut. Och svansen är en lång sak på s.”

ZKOP satte spiken i kattkistan med: ”Det var en gång en … Inte en sådan där märkvärdig långhårig … med konstigt utländskt namn utan en vanlig svensk …”

För visst var det Pelle Svanslös, vilket flera luskade ut senare på kvällen medan andra med härlig envishet höll fast vid stollegissningar. (Eller om det nu var Gösta Knutsson kanske. Ja, vi tar författaren idag eftersom det finns så mycket mer fakta om honom än om en påhittad katt.) Så här byggde jag luckan:

Historien symboliserar katten.
Det saknade slutet symboliserar den saknade svansen.
Knut = Knutsson.
Per = Pelle.
Lundholm = Lars Bill Lundholm.
Replikskiftet om tre långa saker (som jag minns att Björn Kjellman sade).
Beskrivningen av Pelle Svanslös som en katt med sunt förnuft, men kanske lite aningslös.

Så vem var då Gösta Knutsson (1908–73) mer än en liten rund gubbe i fula glasögon? Jo, en författare som när han var 29 år råkade skriva en radioföljetong (ständigt denna radio!) om sin sommarkatt med stump till svans. Dessutom var han den som införde frågesport i Sverige. Naturligtvis var han (som så himla många andra men inte jag) Sommarpratare och naturligtvis blev han ideligen intervjuad av Hyland i tv. Men vad han också gjorde, var att ingå i den lilla, lilla jurymajoritet som valde ut Pippi Långstrump som vinnare i Rabén & Sjögrens barnbokstävling. Tydligen var alla utom Gösta emot Pippi, men förlagsdirektören med utslagsröst blev övertalad. (Här finns ett tv-klipp från 1965, och här finns ett tv-klipp från 1970 – med samma frågor av Hyland trots de fem åren som hade passerat. Man undrar om ingen på redaktionen läste i manus, planerade, kollade fakta och gamla arkiv när de gjorde Hylands hörna.) Gösta Knutsson säger 1965 stolt till Lennart och Astrid (vi har ju lagt bort titlarna här i kalendern):

– Ja, så gick det till när jag släppte fram min värsta konkurrent!

Se vilken härlig bild! Gösta Knutsson och barn i mössa, barn med finger upp i näsan, barn med drömmande blick, barn med blicken stint i kameran, barn i polotröja och barn utan frisyrer. Kanske 1972?

En förmodad plump i protokollet och en uppseglande skandal var när man lyckades gräva fram ut att Gösta Knutsson var sekreterare under Bollhusmötet 1939. Det var studentkåren i Uppsala som då arrangerade ett möte, där man diskuterade huruvida judiska akademiker som hade flytt från Tyskland skulle släppas in i Sverige eller ej. Men lugn, bara lugn: Knutsson tillhörde den snälla sidan – sidan som dessutom vann den omröstning som avslutade mötet. (I min värld är Bollhuset bara vår baskethall, där skandalerna är på en helt annan nivå: Foul? Va? Jag? Men hon började!)

I NE står det att Claes-Ingvar Lagerkvist (vid Astronomiska observatoriet i Uppsala) 1999 lyckades med bedriften att få ge en grupp små planeter (asteroider) mellan Mars och Jupiter namn som t.ex. Pelle Svanslös, Måns, Bill och Bull. Nu vill jag också döpa asteroider. De ska heta Embryo och TBFKAEM och hakke med gemen och PK och Griskindspatrik och Pysseliten och liknande. Fint va? (Ber om ursäkt för att jag inte räknar upp er alla. Men ni ska få varsin asteroid när det blir dags, jag lovar.)

Översättarhelena frågade lite diskret om jag håller på att tappa greppet: ”Är det signifikant att bloggaren har problem med mellanslagen eller är det bara du Lotten som är lite trött?”

Faktum är att boken som jag har tagit stilen ur, har problem med mellanslagen: konsekvent saknas ett framför ellipsligatur, för det har smitit och satt sig strax före alla kolon. Vänta, vad är framför och vad är bakom i en text? Nu är jag bra trött i alla fall. Äh, kolla här:

Mellanslag och versaler. Det syns inte här, men var och varannan mening börjar med ”Nej, …” eller ”Ja, …”.

Man kan visserligen inte höra mellanslagen, men väl lyssna på de inledande Pelle-raderna, lästa av Gösta himself.

Ni som har skrollat hit ner direkt – här står det! Dagens vinnare är … gräv, gräv, gräv, snurra, snurra, röra, och nyyyyp: Kronfrun! Men hur fel gissade hon då? Låt oss se: ”Om min gissning är rätt så måste tredje s:et vara sex – inte för att det är långt, men ganska långrandigt beskrivet… Men, var finns då kaffet?”

Grattis! Det var det! Bra att detta facit inte är som en svanslös katt utan faktiskt har ett slut. Nu ska jag lägga ut lucka nummer 3.

13 kommentarer

Julkalendern den 2 december 2009

Publicerat av Lotten Bergman den 2 december 2009 06:49

Innan vi öppnar lucka nummer 2, ska vi skåla för Fru Decibel som har skaffat sig ett eget plommonstop som hon varje dag drar författarnamnslappar ur. (Ujuj, vad hon kommer att få problem när hockeyspelarna och tv-journalisterna börjar dyka upp här i luckorna.) Och så hurrar vi för Aku, som vann den första blogg-t-shirten (som dock inte kommer att levereras bums eftersom min framförhållning brann upp för två veckor sedan).

Upprop med anvisningar!
Nybörjare: klicka här för en programförklaring.
Ointresserade: vänta bara, snart kommer det bilder från brandhuset.
Ledsna felgissare: men gah, spela roll!
Påstått obildat folk: välkomna att gissa fel.
Veteraner: välkomna att gissa fel.
Alla: Dagens lucka är ju jähättesvår! Eller lätt. Alla kommer att gissa rätt. Eller fel.

________________________________________________

Det var en gång en historia. Inte en sådan där märkvärdig historia med konstig, utländsk titel utan en vanlig, svensk historia som skulle kunna heta ”Knut-Pers pärser och äventyr” eller bara ”Lundholms bravader”. Men så var det en sorglig sak med just denna historia. Ja, det var förskräckligt tråkigt – den saknade slut.

Du tror det kanske inte, men så var det verkligen : det fanns en stackars liten inledning och några lovande meningar som ledde mot upplösningen. Ja, det var verkligen inte en rolig syn. Men rätt som det var, kom en farbror och en tant in i handlingen. Historien blev alldeles till sig av glädje och började våga hoppas på en trevlig fortsättning.

– NÄMN NU TRE LÅNGA SAKER SOM BÖRJAR PÅ S! sa farbrorn långsamt och väntade på en upplösning.
– Snoken är lång, snöret är långt och…

Och med detta kan man med sunt förnuft och kanske lite aningslöshet säga att historien har ett slut fastän den inte har det.

________________________________________________

Gårdagens facit.
Facit till lucka 2 kommer vid midnatt!

165 kommentarer

Facit till Julkalendern 1 december 2009

Publicerat av Lotten Bergman den 2 december 2009 00:02

Ibland är det inte helt lätt att läsa mellan raderna när någon rusar in i kommentatorsbåset och med bestämda gester ropar ut det rätta svaret till lucka 1, fast tvärtom.

1. Det är någon som vet, men vill vara lite diskret. ”Och jag tror fortfarande att vi ska norrut. Eller söderut, förstås. (Till Nepal, kanske?) Eller både och.” (Fredrik I.)
2. Det är någon som tror sig veta, men som har fel. ”Söderut ska vi, söderut, men inte så långt.” (Niklas.)

Så har vi sådana som vet, men som inte vill skrika ut svaret eftersom det kan sänka de andra gissarna:

”Hmm… jag tror att vi ska norrut, jag.” (Samme Fredrik I, fast tidigare.)

Och så sådana som delar med sig av misstänkta ledtrådar:

”Att det börjar med just kapitel 59 måste ju betyda något. Jag har en teori om vad.” (Översättarhelena.)
”Vem har rubriker och kapitelindelning högerställt? En arabisk författare? Den tanken förstärks med alla ch-ljuden.” (Misswar.)

Slutligen alla som inte ger sig trots hur säkra motargument som helst:

”Solklart. Jan Guillou!” (AB, som inte gav sig utan förde fram det ena underbart stolliga beviset efter det andra.) ”59 är säkert ett årtal och har att göra med skolan han gick på. Eller nåt. Eller också är det längden på hans armar, uttryckt i centimeter.”

(Olsson måste däremot ställa sig i skamvrån emedan Olsson är rädd för att visa upp Olssons obildning. ”Usch, lika stor ångest varje år. För man vill ju inte gissa fel – och visa hur obildad man är.” Vad Olsson måste förstå är att det här inte handlar så mycket om obildning eller bildning. Det handlar om lattjolajban och klurerier! Såja, nu får Olsson komma fram ur skamvrån igen, för annars kan ju inte Olsson gissa fel i lucka 2.)

Nu till svaret. Jag fick idag anledning att på nätet rota fram klasskompisen Kerstin från ettan i gymnasiet i Luleå. Vi gick skilda vägar när jag flyttade till Dallas och hon som 16-åring blev gravid och flyttade till Kiruna. Varför ville jag ha tag på henne? Jo, för sedan många barnafödande år (hon har tolv barn, jag kommer aldrig ifatt!) bor hon i … tadaaa: Pajala.

Hemlisbloggaren var alltså Mikael Niemi (f. 1959, just det som i kapitel 59) från just Pajala. (Vår kommentator Hans Persson är inte en man med silkesvantar – utan att hymla nämnde han Niemi vid namn redan kl. 09:42.) Att jag ville få tag i Kerstin beror på att det var så ont om smaskig information (som inte inbegriper tårtor) om den gode Mikael. Men tydligen sköter han sig utan att lämna skandalspår, kräkas offentligt eller ens köra mot rött. Han bara skriver böcker och har en trevlig fru, enligt Kerstin.

Niemi är född i Tärnaby, men bodde i Luleå när jag och Kerstin bodde där. Debuten skedde i en radionovelltävling när han var 22 år och när han var 31 kunde han skriva på heltid med hjälp av ett starta eget-bidrag. (Say what? Vabaha? Kan man det? Jaha, tydligen – för i Libris finns en diger lista på produktioner.) Han gör lingonvin, odlar potatis, jagar älg och pratar i skolor om hur det är att vara författare. Ibland blir han arg på psykvården, ibland talar han iklädd läderkostym med okända bloggare på Bokmässan (men jag har tappat bort bildbeviset!), ibland skriver han dikter och ibland blir han så arg på ”förtrycket av tornedalsfinnarna” (så står det i NE) att han skriver en hel kriminalroman om det. Och ibland springer han motionslopp med sin fru och de tre barnen.

Ni ser – han är alldeles förträffligt snäll. Därför måste jag ju klargöra hur det var med den där tårtan här ovan. Den f.d. kompisen Bengt Pohjanen skrev en bok som Mikael Niemi tolkar som ett angrepp på honom själv och hans föräldrar. (Mamman var talpedagog, därav sch-felet som några tog för som nederländska i inledningen av min text.)

Det roligaste i historien tycker jag är att Niemi var utklädd till en gammal gumma när han kastade tårtan. Vilken planering! Och DN reder ut begreppen med riktiga citat!

Pohjanen:
– Jag känner mig kränkt och har gråtit. Med vilken rätt
kommer han till min premiär och slår en tårta i mitt ansikte mitt
framför alla människor? Det var en hård tårtning som gjorde mig illa, och den var gjort [sic] med så mycket hat.

Niemi:
– Svammel! Det var en stor gräddtårta på en mjuk
papptallrik. Han har säkert ont, men det är i egot han har ont.

Jahapp, ännu ett kilometerlångt facit är nedskrivet. Historien i lucka 1 kommer från ”Populärmusik från Vittula” och foten är en tunga medan kräket är kiss i kåsa. Det känns inte som om jag behöver förklara de andra ledtrådarna – dem har ni ju klurat ut förträffligt bra i kommentatorsbåset. De som har gissat fel ska inte vara ledsna. För nu är ni med: jag har med mina egna små liljevita händer skrivit alla edra namn på små lappar som jag nu nedlägger i min morfars gamla plommonstop som jag kommer att måsta lappa med silvertejp snart. Begriper inte var alla sprickor kommer ifrån. Lång och trogen tjänst?

Vänta. En sak till måste nämnas. Favorit i repris är ju den ljuvliga ilska som exploderar varje år när någon (heeeelt fel) gissar på Sara Lidman och då får en skopa ovett av Lidmanälskaren Vredens barn.

Nu drar jag en lapp! Vinnare av årets Hemlisbloggar-t-shirt (som inte finns på bild eller i verkligheten än, men snart) är … Aku – som (väl?) bor i Pajala! Aaaaah, plommonstopet vet vad det gör! Uppdatering: Det vet det inte alls, Aku bor någon helt annanstans. Rättning i ledet, vinnaren i lucka nr 2 måste bo i skfrnnf (tyst, min mun).

God natt! Lucka 2 dyker upp vid sjusnåret i morgon för att de kvällströtta ska få ro i kroppen. Knoppen.

19 kommentarer

Det som inte syns, finns ändå

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2009 06:46

Nu har jag ju varit hemma en hel dag – en dag som innehöll fyra basketmatcher, en basketträning med småknoddar, en jättehandling och fem km klassisk dammsugning. Men jag måste ändå rapportera lite mer om Schweiz.

– Vad var bäst med Schweiz?
– Mina Anna Ankor.
– Var det god mat?
– Jätte!
– Saknade du något?
– Japp, det sydländska humöret, improvisationerna, hugskotten och stöket. Det var liksom som i Sverige, fast på franska.
– Men finns det något som är bättre än i Sverige?
– Javisst! Designen på sådant som är fult och stort men som faktiskt inte behöver vara fult och stort.
– Förklara!

(Nej, det är faktiskt ingen som har intervjuat mig på det här sättet. Men fråga–svar är en simpel genväg till snabböverförd information, ungefär som punktlistor.)

Så här ser återvinningscentralen i affären ut. Sex hål i väggen, inte mer.

Eluttagen i de schweiziska väggarna är platta. Alltså kan man ställa möbler kloss intill väggen just där när de inte används.

Detta är containrarna för plast, metall, kartonger och glas. Men, säger ni, är det inte fel på proportionerna? Ser de inte lite små ut? (Så här stora är de ju i Sverige.)

Jomenvisst är de små! (Här klämmer min värd in en plastgrej.) Under metallgolvet där, är containern gömd. När det är dags för tömning, kommer en lastbil och lyfter upp hela paketet!

Och här har vi ett sjuvåningsparkeringshus. Det enda som syns är hissen ner – allt annat finns under jord.

Och minsann har inte parkeringshuset fått pris för sin eleganta funktion och diskreta stil. Ni förstår väl att jag med tanke på det passade in väldigt fint? (Faktum är att jag varje dag åkte ner i parkeringshuset eftersom det var fritt fram på det fina, trådlösa nätverket där.)

Jag vill trolla bort eluttag, parkeringshus, återvinningscentraler och när vi ändå håller på kanske också

sladdar
smäckiga rullgardiner
bränder
för små skor
isfläckar
stenskott
leverbiff.

(Men det enda som försvinner, verkar vara sådant som fjärrkontroller och tålamod.)

Men om priset för att få bättre containerdesign i Sverige är att vi måste dras med sådana här skyltfönster överallt, då får det kanske vara.

Vad säger ni, en sådan här dukning kanske passar in på julafton? Då har man ju veden fixad också. (Man måste nästan ta fram lupp för att kunna se var det ena kitschiga slutar och nästa tar vid. Eller klicka på bilden, bara.)

46 kommentarer

Mina Anna Ankor har humor!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2009 10:35

När jag häromdagen berättade att jag i Schweiz skulle föreläsa för ”ett gäng Anna Ankor”, blev några läsare oroliga för att jag kanske hade sagt något dumt. Anna Ankorna i Genève kanske inte ville bli kallade Anna Ankor? De kanske inte ville jämställas med Anna Anka i Hollywood? Tänk om de schweiziska Anna Ankorna inte har humor! Alltså var just detta det första jag frågade dem igår när jag här i Schweiz föreläste för dem om svenska skrivregler.

Och de höll på att skratta ihjäl sig. Några tjöt ”näääää” mellan skrattårarna, andra bullerskrattade och ett par, tre stycken stirrade tomt framför sig och kände sig utanför eftersom de inte hade den blekaste aning om vem Anna Anka var. Hade jag bara haft ett piano där vi var, hade jag rivit av Paul Ankas ”Diana” på det eftersom det är en av tre låtar jag fortfarande kan spela på piano.

AB saknade mögelbilder under gårdagen. Så kan vi ju inte ha det.

Gårdagens kvällsmat. Anna Ankorna och jag länsade faten och spillde vin på varandra.

Men innan jag igår åkte in till Genéve, cyklade jag till Frankrike.

Jag bor alltså hos en kompis i Meinier och cyklade över den gråa linjen (som är gränsen) till Veigy-Foncenex.

Medan min cykel hemma väger 300 kilo och tappar kedjan i både upp- och nerförsbackar, i vattenpölar och nerför trottoarer, var den schweiziska cykeln smidig som ett väloljat gökur. Jag for fram som en racerbil, helt enkelt. När jag kom till gränsen förväntade jag mig i alla fall lite Checkpoint Charlie-stämning – men icke. Det enda som avslöjar att man har kommit in i Frankrike är att vägarna blir sämre och dikena smutsigare samt trädgårdarna stökigare.

Beatrix Potter måste ha varit här och blivit inspirerad.

Jag hörde klart och tydligt åsnan säga till hängbuksvinet att han stod i maten medan hönorna grälade med varandra om getens gunst.

När jag en stund senare stod och väntade på bussen, var tidtabellen obegriplig. Jag stirrade på orden och siffrorna och kom inte ens på vad ”onsdag” heter på franska.

– Mittwoch och mercredi, kan de ha med varandra att göra? sa jag högt till mig själv.

När man i England ser vilsen och förvirrad ut, kommer alltid någon fram och säger ”may I help you, dear?” medan schweizarna inte tycks tala förrän de blir talade till. Undrar hur det känns att vara vilsen och förvirrad i Sverige.

Får jag lov att för transportministern i Sverige bevisa att det ( i mån av plats) funkar att tillåta cyklar på bussen?

Inne i Genéve irrade jag runt bland affärerna där ett par dammiga skor på rea kostar 1 200 kronor, innan jag bestämde mig för att vara a tourist with a mission. Så jag letade upp katedralen – Saint Pierre, byggd 1150–1225.

Titta, där bakom statyn av jultomten ser man katedralen.

Men jultomten såg vid en närmare titt inte så glad och snäll ut.

I Saint Pierre får man klättra upp i de båda tornen – och det är så obegripligt stort och imponerande, dammigt och fantastiskt. Jag, som ju inte lider av svindel utan bara är lite rädd för telefoner, kände hur jag blev knäsvag och knep extra hårt i räcken och handtag.

Bara halvvägs upp.

Överallt finns spännande, men låsta trädörrar med små hål i. (Stationsvakt måste komma hit!) Överallt finns små spanjorer som grälar och överallt finns spindelväv.

Dan Brown måste ha varit här och blivit inspirerad.

Bakom de tunga draperierna finns Chapelle des Maccabees (”The Chapel of the Maccabees”). En stor albino stod och spionerade i ett hörn, med blod droppande från båda benen.

Plötsligt hittade jag det finaste lilla krypinnet i hela världen.

Klo!

Jag ska berätta vad ni ser. Fotot är taget genom ett pyttelitet, smutsigt glasfönster. I mitten högst upp ser ni ett vitt fyravåningshus som är långt, långt nere på marken. (Precis som ju hus brukar vara.) Och mitt i bilden ser ni en toa. Vem behöver väl mögelost när man hittar en sådan här toalett?

27 kommentarer

Har flygplanskroppen bröstvårtor eller testiklar?

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2009 00:06

Dagen började med att jag insåg att jag skulle åka om 90 minuter, men inte

hade packat
hade koll på passet
visste om jag skulle släpa med mig kanonen (förklaring till mamma: det är som en OH-apparat, fast liten och kopplad till datorn)
hade tvättat håret på fyra dagar.

(Jag skulle kunna skriva en modern version av David Copperfield. Det är visserligen inte ont om mat, man blir inte slagen och slipper sova på golv – men man har inte tvättat håret på fyra dagar och lider alla helvetes kval av detta faktum.)

Men 89 minuter senare var allt som det skulle vara. Jag, min djefla man och Sjuttonåringen stod på perrongen och tittade på hur vi var klädda alla tre: t-shirt, hoodie, bylsig och oknäppt jacka, Levi’s-jeans och samma märke på gympaskorna. Tänk om jag i sjuttonårsåldern hade sett ut som som min pappa – vinröd manchesterkostym (med mockalappar på armbågarna) och foträta skor. Samt polisonger.

Jag längst ner (stl. 39,5 – lite för liten), den djefla mannen till vänster (futtiga stl. 42) och följaktligen Sjuttonåringen till höger (stl. 45).

Väl framme på Arlanda blev jag övertalad av personalen att inte checka in min rullväska (som jag brukar snubbla över) utan dra med mig den som handbagage eftersom den är ”så liten”. Men framme i väskröntgenavdelningen, såg de vakande ögonen min fina, fina, lilla fickkniv som jag köpte 1989 och som har penna, tandpetare, pincett, sax och skrivmejsel plus allt annat som en fickkniv ska ha. Som jag hade glömt att jag hade i väskan.

– Den måste jag ta! sa röntgenögonmannen.
– NEJ! Du får inte! nästan snyftade jag.
– Då får du gå ut igen och checka in väskan eller gå till posten där borta och skicka hem den i ett paket.
– Post? Har ni post här? Synnerligen intressant, jag trodde att … va?
– Gå där.
– Oj, ja, förlåt, ja, jag går och checkar in väskan. Meddetsamma.

Nu är det inte helt lätt att gå baklänges ut genom röntgenkontrollen. Det var många ursäkta, förlåt, jag ska bara samt oj det var inte meningen – men till slut kom jag fram till incheckningen. Fast vad hade de där?

En jättekonstig handdukshängare där man lägger biljetterna!

– Nämen! Vad är det här för båge? Ska man göra något speciellt med den?
– Jag vet inte.
– Har det med säkerheten att göra?
– Inte en aning. Dom bara fanns där en dag. Har inte tänkt på att fråga.

Dumbom. Klart att man måste fråga. Är det bara en inredningsdetalj? Är det en detektor? Är det en distraherare?

När jag hade godkänts av röntgenpersonalen, smygtog jag denna bild på en annan resenärs väska. (Förmodligen kan någon stämma mig för tilltaget/kränkningen, men det är ju så intressant.) Kolla: whisky! Och en pistol från Stjärnornas krig!

Så blev jag slutligen insläppt i taxfree-området. Där handlade jag intepilotglasögon för 1 000 kr styck och heller inte Risifrutti för 25kronor portionen.

Jag höll mig även från att köpa skinnet här. (Som jag trodde kallades rug eller hide eller något fluffigare än just ”hud”.)

För att inte tala om hur väl jag lyckades med att låta bli att köpa denna räkmacka. (Endast en dyr räkmacka per år unnar jag mig.)

Själva resan gick i två steg: först till Amsterdam och sedan till Genève. Men det underliga var att jag hamnade absolut längst bak båda gångerna trots att planen knappt var halvfulla.

Här satt jag på första etappen och fladdrade och pekade och pladdrade och frågade. (Märk väl hur bra hon tar regi, den nederländska flygvärdinnan.)

Här satt jag på andra etappen och konverserade i lugn samtalston med en helt avslappnad flygvärdinna. (Inte alls sant, faktiskt. Jag frågade för mycket. Och hon var sådär måttligt road av ett gäng grabbar som förmodligen var flygrädda och därför hade druckit åtta öl var innan de klev ombord.)

Men nu till rubriken. När vi hade blivit bästa vänner, jag och flygvärdinnan på övre bilden, sa hon:

– I have something to show you. The plane has nipples! Come, bring your camera!

De röda plastplopparna som vi inte vet vad vi ska kalla. (Och flygvärdinnans coola armband.)

Det visade sig att ungefär där lampknappen sitter – i nivå med flygplansvingen på rad 14 – finns två ploppar som är till för att flygvärdinnorna, när planet är rökfyllt, ska kunna känna var i flygplanskroppen de befinner sig.

– They can also come in handy when you are blind, but then you of course have to know that we have these testicles, fortsatte flygvärdinnan och smekte förstrött knopparna.
– Testicles? But you just called them nipples ..? sa jag.
– Well, I don’t know th
eir real name. Testicles or nipples? Same-same.

Självklart. Nu skulle jag kunna fortsätta med att berätta om galna kaffetanter, konstig flygplansmat, snubbelsladdar och förfärlig turbulens. Men då hinner ni ju inte läsa till slutet.

38 kommentarer

Ska vi plocka äpplen i vår trädgård?

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2009 10:09

Högt uppe från husets andra våning ser jag en uppfinning som utvecklas i trädgården. Det är Nioåringen (som har klättrat i bloggen förut) och Tolvåringen som far omkring i det kala äppelträdet. Från trädet går en … planka? En rutschbana? Ett rör?

En trädsnabel?

Aha, gamla stuprännan* som den djefla mannen skaffade för tre år sedan, men som vi inte vet vad vi ska göra med. Men varför landar inte äpplena i skottkärran?

*) Cool, inititerad uppdatering efter en kommentar:

”Nu vill jag inte förstöra stämningen så här på fredagen, men föremålet som lutar mot trädet är en hängränna. Det finns stuprör och hängrännor, men icke stuprännor.”

Tack, Pribus!

Skymningen kom och gick medan barnen hade julgransplundring i äppelträdet.

Fem kilo äpplen håller nu på att ruttna ihjäl i köket som pga. branden inte ser ut som ett kök utan som ett källarförråd. Då är det mysigare i Bästisgrannens soffa, där jag sitter eftersom vårt hus håller på att tömmas inför tak- och golvrivning. Packtjejerna och flyttgubbskillarna måste ha gått på pedagogik- och charmkurs eftersom de kvittrar som fåglar och tittar mig i ögonen samt svarar snällt på frågor som är så dumma att de måste nedtecknas och sparas för eftervärlden.

– Är det tungt?
– Nejdå, 40 kg böcker tar jag med lillfingret.
– Är 150 lådor med böcker normalt?
– Ja, så här ser det ut i alla hem.
– Ska jag öppna dörren åt dig?
– Nejdå, jag har superkrafter och går rakt genom den bara.

Och inget kaffe kokar jag åt dem heller.

Vi bor alltså kvar hemma hos Bästisgrannen. Visserligen är vi ju vana vid trång samvaro eftersom de bodde i vårt hus för tre år sedan. Men jag tror att vi är störigare än de, eftersom vi

är sju personer
har tonåringar som äter som Gargantua
gör skidbacke på osten
gör kratrar i smöret
lägger tandborstar på spisen/i kylen/under tv:n
inte kan vara tysta.

Felåt, liksom.
____________
Uppdatering: Cecilia N kom med det fullständigt självklara namnet på barnens uppfinning – äppelbanan.

18 kommentarer

Så, vad tar man med sig när det brinner?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 november 2009 13:35

Den förunderliga världen och dess människor bäddar in oss i bomull med omsorger, telefonsamtal, erbjudanden om fyra kilo kalops, blogginlägg, filosoferande och jag vet inte allt.

Blomma från en bloggläsare!

Men nu återvänder vi en liten stund till söndagskvällen! När brandmännen hade försökt lokalisera elden i en hel timme, kom überbrandchefen fram till mig och sa:

– Det är svårt, detta. Vi hittar inte eldhärden. Och nu tror jag att det är dags att hämta de saker som inte går att ersätta.
– Jahaja, kvittrade jag och tog ett hoppsasteg mot huset som vore jag på tivoli eller sju år.
– Vänta. Lyssna. Det som är oersättligt alltså.
– Oersättligt, upprepade jag och log.

Jag var nämligen helt obekymrad. Alla människor var oskadda och min dator låg tryggt på Bästisgrannens köksbord. (Vad jag då inte visste var att även fyra andra datorer hade placerats på samma köksbord av den sansade Sjuttonåringen.)

Inne i huset hämtade jag blåa Ikeapåsar som vi brukar använda för att forsla tvätt fram och tillbaka mellan källare och sovrum. Och så slängde jag ner de saker som jag i denna underliga stund fann vara oersättliga. Det var inte alls svårt och tog nog bara tre minuter. Idag har jag flyttat tillbaka sakerna till de oskadade rummen i huset, och jag baxnar över min ickefungerande hjärna. I påsarna låg nämligen

en burk med sladdar till kameror och datorer
en Rowells-katalog från 1967
en Melodifestivalsbilaga från 2003
tre smutsiga t-shirtar
fem pärmar med idrottsurklipp från 1978-1980
en barbiedocka utan hår
en ickefungerande digitalkamera från 1998
min mössa
16 par skor från olika genrer och tidsåldrar.

Bevingade ord, tandborstar, skor, sladdar och en gammal kamera.

Rowells, tidningsurklipp och Carola 2003.

Tidningsurklippet på bilden ovan är en gåta. Det är från Expressen den 23 april 1981, och handlar om hur Tre Kronor slog Tjeckoslovakien med 4–2 i finalserien i VM. Bäst på isen var Anders Håkansson (vem är han?), Mats Waltin, Patrik Sundström och Roland Eriksson. Men varför har jag sparat det och varför i hela friden ansåg jag att just detta i söndags var oersättligt och t.ex. inte mina smycken?

Smyckeskrinet som jag inte tog med mig. I handen håller jag ett armband som jag och Bästisgrannen tillverkade när vi var 12 år – tofsarna kommer från våra respektive ryamattor. I bakgrunden diverse nipper med stort sentimentalt – men inte monetärt – värde.

Nu rensar saneringsfirman huset från skräp och sängar samt böcker. (Antalet lådor är perverst stort.) Saker som de inte ska ta med sig, hamnar slumpmässigt i övriga rum.

Köket i detta nu. Skannern-skrivaren, papier-maché-grisen, underkläder, sladdar, spaghettigrytan och några böcker. (Det luktar pyton.)

Vi kommer att fortsätta att bo hos Bästisgrannen så länge de står ut med oss. Iakttagelserna och lärdomarna är många.

De sammanlagt sju barnen äter prick ett kilo bröd varje morgon.
Ljudnivån runt frukostbordet kan inte vara hälsosam.
När Skotten (Bästisgrannens skotte till man) idag fyller år, råkade vi glömma att servera honom frukost på sängen.
Jag har förträngt min egen hygien och luktar löksoppa under armarna.
Det är mysigt att sitta elva personer i en fyramannasoffa.

Men tänk om de inte vill se på landskampen ikväll! Fasa! (Man återgår snabbt till att vara bekymrad över petitesser.)

35 kommentarer

Dagen efter branden: stink och plask

Publicerat av Lotten Bergman den 17 november 2009 09:11

Igår morse vandrade, nej vadade, vi genom rummen som ju var lite fuktiga. Branden i söndags kväll var liksom liten tuva som stjälpte stort hus, filosoferade vi och fnittrade lite.

Brandmännen drog efter släckningen fram plast, som de lade på de blöta möblerna, golven och hyllorna eftersom efternederbörden från vinden var rejäl. Detta är sjön på det blommiga plastgolvet i vardagsrummet.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var sotarn från häromveckan. För han hade ju läst i tidningen att det var hans fel att det började brinna:

”Enligt uppgift ska rökutvecklingen ha uppstått efter eldning i öppna spisen.” Pah!

– Hej, förlåt, sa sotarn. Jag har under mina 40 år aldrig någonsin råkat ut för att det brinner där jag har inspekterat och det stod i tidningen att elden berodde på ”öppna spisen” och det har ni ju ingen men han journalisten kanske inte kan skilja på kakelugn och öppen spis och jag måste bara kolla vad det var jag gjorde fel och gick det bra för er alla i familjen ändå?

Vi lugnade sotarn med att journalisten bara hade hittat på lite (tänk ändå, så det kan bli). Sedan släppte vi in en strid ström av proffsiga karlar som med kännarmin och armarna i kors eller händerna i bakfickorna berättade den ena anekdoten efter den andra.

– Jomen, efter upploppet på Mariefredsanstalten såg det ut så här.
– Påminner mig om en brand i Skåne där en hel familj dog av röken fastän det bara brann på vinden.
– Den här kabeln här, den går ju som en berg- och dalbana. Just det, jag har ju jobbat på …
– Och han i …
– Just det, där var vi också, på …
– Ja, dom stollarna!

Då trillade min djefla man av en murken stege samtidigt som jag började ställa underliga frågor om tystnadsplikt, varefter alla fokuserade på vinden igen.

Saneraren, byggaren, besiktningsmannen och brandinspektören med cool lamphjälm dansar en lustiger dans.

Detaljbild från vinden. Det har förmodligen pyrt och glött i flera dagar – riktig fjutt tog det inte förrän vi började undersöka, öppna vindsluckorna och släppa in syre. Det som orsakade branden var en värmeslinga som installeras på vindar med fuktproblem. Varför den de facto började brinna, håller de på att undersöka nu – är det tillverkaren eller hantverkarna som ska ställas till svars?

Nioåringen i sitt och syskonens rum. Det ser ut som hon, beordrad av fotografen har satt sig i ”titta här vad synd det är om oss-ställningen” – men hon är alls inte bekymrad, faktiskt. (Den blå, massakrerade stegen är den som den djefla mannen föll av.)

Alla säger om och om igen att vi hade änglavakt. De säger att vi har haft tur, att det kunde ha gått mycket värre och att egentligen skulle det ha brunnit mer och snabbare och varit mycket mer komplicerat. Och så påpekar de igen att vi har haft änglavakt. Själv upprepar jag gång på gång detta fasansfulla som jag faktiskt måste få på pränt för att sluta älta det:

– Det var meningen att jag och den djefla mannen skulle ha varit borta och föreläst i Lund och barnen skulle då ha klarat sig själva hemma och om branden då skulle ha uppstått mitt i natten, hade vi kommit hem till ett uppbrunnet hus och …

Så, nu pratar vi inte mer om det. (Jag får väl fortsätta älta eftersom jag inte fick det på pränt trots allt.)

Idag ska allt vatten torkas upp, alla möbler som vi kan (vill?) spara ska forslas bort till ett magasin. Alla böcker i de skadade rummen ska packas ner och forslas bort även de och så ska golv och tak rivas. De säger att det kommer att ta sex veckor, vilket innebär att jag kommer att driva omgivningen fullständigt från vettet.

– Kan du hjälpa till här, Lotten?
– Nope, mitt hus brann och jag kan inte fokusera.
– Ta emot, Lotten!
– Oj, nej, mitt hus brann, jag hinner inte.
– Men vad gör du, dricker du mjölk direkt ur paketet?
– Javisst, mitt hus brann och jag är inte längre ansvarig för mina egna handlingar.

53 kommentarer

Ring brandkåren!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 november 2009 00:56

– Va? sa jag lite lamt.
– Ring 112! ropade min djefla man från taket.
– Till vem? Och varför? ropade jag tillbaka.
– Ring brandkåren! Det brinner på taket! På vinden!

Så jag ringde. Och det brann. Och brandkåren kom med fem bilar. Och så stängde de av hela vägen, stackars bussresenärerna måste ha fått åka långa omvägar och gått genom skogen för att komma hem.

Redan tio minuter efter brandkåren, kom journalisten. Så här ser det ut just nu. Jättespännande, verkligen.

Rökdykarna såg ut som Dustin Hoffman i Outbreak.

Just i denna del av barnens stora rum, står tre sängar med något som nyss var nya, fräscha lakan. Nämen titta på golvet, som jag ju dammsög för tio timmar sedan.

De tre barn som sov när vi ringde brandkåren klockan 21:30, rycktes upp och skickades hem till Bästisgrannen. De två stora barnen samlade ihop sina (håll i er) enorma läxböcker, avancerade matteuträkningar och välformulerade bokrecensioner och gick över gatan de med. Jag gav brandmännen läsk så att de skulle hålla uppe blodsockret och fatta kloka beslut samtidigt som jag försökte komma på vad som egentligen är oersättligt.

Nu är vi installerade hemma hos Bästisgrannen, som har bäddat åt oss i alla hörn av sitt hus. Det sticker i ögon och hals av röken och jag tänker att nä, nån måtta på det ju vara på bloggvirke, alltså.

80 kommentarer

Lotten Inlägg